Partiernas kamp om väljarna är ett allas krig mot alla. För en centerpartist kan striden mot moderaterna vara lika viktig som striden mot socialdemokraterna. Och för en socialdemokrat kan striden mot vänsterpartiet kommunisterna vara lika viktig som striden mot centern. Det finns emellertid tre huvudfronter i 80-talets politik. Längs dessa kan partierna ha mer eller mindre tillfälliga samarbeten. De tre är arbetsmarknadens, livsmedelsproduktionens och tillväxtens frontlinjer. Partiernas grupperingar kring dessa fronter visas i detta diagram:

De flesta striderna står kring arbetsmarknadens frontlinje. Här gäller det kontrollen av arbetet, produktionsapparaten och dess ekonomiska överskott. Här kämpar

Denna frontlinje bildar grundval för de s k blocken i svensk politik: borgerliga och socialister.

Den andra frontlinjen gäller varumarknaden, i första hand livsmedelsmarknaden. Matproducenter strider mot matkonsumenter och striden gäller modernäringens och glesbygdens villkor, subsidier till jordbruket och priserna på mat. Här kämpar

Den tredje frontlinjen gäller tillväxten. Här står striden mellan den ekonomiska tillväxtens förespråkare och livskvalitetens förespråkare och den gäller frågor om miljö, storskalig industri, storstilad byråkrati, stort exportberoende, decentralisering. Här kämpar

Vi känner igen denna frontlinje från folkomröstningen om kärnkraft.

Vi har också antydningar om ytterligare frontlinjer. En är den religiösa där KDS står på ena sidan mot alla andra partier, möjligen med undantag för centern. En annan är den utrikespolitiska frontlinjen där APK, Sovjet-trogen i vått och torrt, står mot alla andra partier, och moderaterna framstår som mer USA-vänliga än andra. I motsats till många andra länder visar den svenska partistrukturen ingen påtaglig motsättning längs etniskt-kulturella dimensioner, vi har dock bland småpartierna det s k Skånepartiet.

Det nya miljöpartiet verkar ligga ungefär vid punkten markerad med x i diagrammet: ett livskvalitetsparti med mer borgerlig än socialistisk inriktning som skiljer sig från centern genom att det finns på konsumentsidan snarare än producentsidan.

Om man vill välja ut endast en av fronterna för att beskriva den aktuella politiska striden i Sverige så är valet uppenbart: arbetsmarknadsfronten. Vi får då den s k höger-vänster-skalan. (Den visas längst ned i diagrammet.) Som framgått är den en grov förenkling som inte gör rättvisa åt politikens olika fronter. Men den är ändå utslagsgivande: tre av de stora frågorna i 1982 års valrörelse faller helt och hållet på höger-vänster-skalan, nämligen arbetslösheten, karensdagarna och löntagarfonderna.

Det är faktiskt ganska enkelt att i opinionsundersökningar mäta längs höger-vänster-skalan. Sifo ställer sedan 1976 frågor av denna typ:

Man kan också be väljarna att placera andra än sig själv på skalan, t ex partiledarna, partierna, Aftonbladet och Expressen, TV1 och TV2.

Mätinstrument av detta slag kallas "Osgood-skalor". Ungefär nio av tio väljare kan svara på frågor av denna typ.

Andelen som i april-maj 1982 placerar sig själva på de sju punkterna i skalan visas i diagrammet nedan:

Vi ser att fördelningen liknar en Gauss-kurva men den lutar något åt vänster. Svenska väljarkåren har alltså en viss vänsterprofil. Medeltalet är 3.88. Vi finner att 57 procent placerar sig själva i de tre mittersta positionerna (3, 4 och 5), 18 procent ser sig som vänstermänniskor (positionerna 1 och 2) och 15 procent som högermänniskor (positionerna 6 och 7).

Fördelningen har ändrats under den borgerliga regeringsperioden mot en ökad polarisering.

I diagrammet nedan visas fördelningen på höger-vänster-skalan i maj-april 1982 (skuggad) jämfört med augusti 1976 (heldragen linje).

Medeltalet har inte ändrats 1976-1982. Men vi ser att fördelningen var något mer samlad kring mitten 1976 än 1982. Läget i år visar en polarisering med fler på vänsterkanten och fler på högerkanten: vänstermänniskorna har ökat från 14 till 18 procent och högermänniskorna har ökat från 11 till 15 procent.

I diagrammen nedan ser vi hur de olika partiernas sympatisörer fördelar sig på höger-vänster-skalor:

Partierna har klart skilda profiler. Minst skillnad finns mellan folkpartiet och centern.

Låt oss övergå till att diskutera, inte hur man placerar sig själv, utan hur man placerar de olika partierna på höger-vänster-skalan. Partierna har vanligen mer distinkta positioner än partiernas sympatisörer ger sig själva.

Mittpartierna uppfattas lika av sig själva och av hela väljarkåren. Ytterpartierna vpk och m uppfattar sig själva betydligt närmare mitten än vad samtliga väljare gör. Detsamma gäller också socialdemokraterna.

En regel med få undantag är att när ett parti har regeringsmakten upplevs det som liggande närmare höger-vänster-skalans mittpunkt än när det befinner sig i opposition. Trots att Meidner-förslaget i mitten på 70-talet hade gett socialdemokraterna en vänsterstämpel upplevde väljarna partiet som relativt nära mitten, eftersom partiet så länge det hade regeringsmakten ansvarade för hela landet. Men sedan partiet lämnade regeringsmakten tyckte allmänheten att påtvingade hänsynstaganden till andra intressen släppte, och man började se partiet som ett något mer renodlat vänsterparti.

När partiet igen blev en slags "regeringsbildare" genom att släppa folkpartiregeringen till makten 1978 sågs det igen närma sig skalans mittpunkt.

När moderaterna 1976 gick in i Fälldin I tillsammans med centern och folkpartiet tyckte många moderater att partiet tog ett steg till vänster. Detsamma gällde inte när m gick in i Fälldin II. Men hela tiden hade partiet i väljarkårens ögon ungefär samma högerprofil som tidigare, möjligen något förstärkt.

Folkpartiet har haft ungefär samma profil i opposition, i trepartiregering, i egen regering och i tvåpartiregering. Men regeringsinnehav (oavsett i vilken roll) gav partiet en position närmare mittpunkten än oppositionsrollen.

Centern drogs något åt höger i väljarkårens uppfattning under Fälldin I men har sedan återfått ungefär samma position som tidigare. Bland de egna sympatisörerna hade partiet en klarare vänsterprofil i opposition än i regeringsställning.

Vårt allmänna intryck är att partierna är mycket framgångsrika i att bevara sin profil på höger-vänster-skalan. I sitt vardagsarbete lägger de ner en enorm omsorg och energi på att profilera sig. Antagligen skulle de behålla sin profil även om de inte var fullt så energiska i detta avseende.

Hur placerar väljarna partiledarna på höger-vänster-skalan? Vi har registrerat följande medeltal:

Bohman placerades längre ut till höger än efterträdaren Adelsohn. I övrigt placeras våra partiledare mycket nära sitt partis position. Svensk politik har f n ingen partiledare som driver sitt parti från dess invanda plats på höger-vänster-skalan.

* * * * *