Detta nummer ägnas åt en del av Sifos undersökningar före valet 1976. Med allvar och nyfikenhet gick väljarna till det demokratiska verket i valet 1976. Valet var en uppfordring att lära, att tycka, att diskutera och att bestämma. Medan väljarna studerade politiska frågor, partier och politiker studerade Sifo väljarna.. Vi studerade valrörelsen på fyra nivåer:

1. Dagspolitikens vanliga sak- och personfrågor uppfattas olika av väljarna och påverkar deras val. Vi frågade väljarna om detta.
2. Ur de många politiska sak- och personfrågorna väljer massmedia en del för mer framträdande behandling än andra; massmedias urval påverkar väljarna i valet. Vi ställde extra frågor kring de ämnen massmedia huvudsakligen tog upp.
3. I väljarkåren finns kollektiva sentiment, känslomässigt grundade inställningar, som har en stor inverkan på röstningsbeteendet. Den amerikanska väljarkåren 1976 var till exempel uppfylld av det faktum att landet besegrats i Vietnam och av Watergateskandalen: dessa sentiment (som man ogärna talade om) styrde valet till en outsider, Jimmy Carter. I det svenska valet, fanns också utslagsgivande sentiment och vi försökte blottlägga dem.
4. Väljarkårens sammansättning ändras genom samhällets strukturförändringar: fler arbetarväljare bor i städernas flerfamiljshus än i bruksorternas arbetarbostäder och småhus, fler väljare bor i förstädernas villa- och radhusområden än i innerstäderna, det blir fler kvinnliga väljare med förvärvsarbete, antalet i offentlig tjänst ökar, det blir fler pensionärer, det blir fler yngre väljare genom rösträttsålderns sänkning, etc. Sedan 60-talet har Sifo systematiskt följt dessa förändringar, och deras politiska konsekvenser.

Vi skall i detta nummer av INDIKATOR sammanfatta våra, undersökningar på nivåerna 1-3. Nivå 4 blir föremål för särskild redovisning i ett av numren under 1977 under förutsättning att finansieringen av analysen kan ordnas; vi behöver inte bara förnyelser av alla prenumerationer till INDIKATOR utan också nya prenumeranter. (Inbetalningskort följer med detta nummer.)

Många av Sifos undersökningar av väljaropinionerna 1976 publicerades som opinionsjournalistik under valperioden av Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Sydsvenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Dagens Industri, Veckans Affärer och tidskriften Aktiespararen. Frågeområdena i dessa undersökningar reflekterar dessa tidningars intressen; de är alla borgerliga. Intervjuer om kärnkraftsfrågan har gjorts för Statsvetenskapliga Institutionen vid Göteborgs Universitet. (De redovisas inte här.) För egen räkning kompletterade Sifo tidningarnas frågor i ämnen som de ej tog upp och dessutom gjorde Sifo en speciell studie av höger-vänster-problematiken. En del av undersökningarna är fortfarande under analys och bearbetning. Men det kan sägas att vi har bättre dokumentation av opinionerna i valrörelsen 1976 än av någon tidigare valrörelse. Frågor markerade med asterisk (*) har inte tidigare redovisats.

Under många årtionden led och lydde arbetarklassen under borgerligt styre. Socialdemokratiska partiet bildades 1889. Liberalerna hade i början av 1900-talet en storhetsperiod, kortare i Sverige än i andra länder i nordvästra Europa. De använde den i allians med socialdemokraterna att befästa organisationsrätten och att införa den allmänna rösträtten. Med dessa grundvalar kunde fackföreningarna bli starka och socialdemokraterna bli det största partiet. I valet 1932 fick socialdemokratin definitivt grepp om regeringsmakten. Med undantag av några sommarveckor 1936 var socialdemokraterna ett statsbärande parti i 44 år, alltså från 1932 till 1976. I historiskt perspektiv kanske inte 44 år verkar långt. Men i politiskt perspektiv är det mycket långt. När socialdemokratin tillträdde 1932 hade Hitler ännu inte nått makten i Tyskland för att grunda sitt tusenåriga Tredje Rike, och Herbert Hoover var ännu president i Förenta Staterna. När socialdemokraterna lämnade ifrån sig makten 1976 hade Kina ingått i eran efter Mao. I fyra och ett halvt decennier — från tiden före Hitler till efter Mao — led och lydde de svenska borgarna under arbetarklassens styre.

År 1976 röstade svenskarna för första gången sedan 1928 in en borgerlig regering. Det är inte avsikten här att jämställa arbetarklassens lidanden under 43-års-perioden 1889-1932 med borgarklassens lidande under 44-års-perioden 1932-76. Borgarna har kunnat kompensera sin utestängning från den politiska makten med glädjen att tillhöra en materiellt mer privilegierad del av folket; när arbetarna var utestängda från makten var de även i andra avseenden resurssvaga. Men man har rätt att tala om den lidande borgerligheten, även om andra tidigare lidit mer. Det saknar inte intresse när man tolkar valresultatet och dess konsekvenser att minnas att de partier som nu kommit till makten bär på en hel mansålders svikna politiska ambitioner.

Demokratin är historiskt sett en ganska oprövad statsform vars ålder i de flesta demokratiska länder (även Sverige) räknas i årtionden snarare än århundraden. De nybildade demokratierna — det gäller Förenta Staterna på 1700-talet liksom vår tids nya demokratier i Afrika och Asien — blir vanligen enpartistater i den meningen att ett parti dominerar den nya statsbildningen i många årtionden medan den nya staten tar form. Sedan inträder under gynnsamma omständigheter, delvis ännu okända för forskningen, den anglosaxiska demokratins kännemärke: växlingar vid makten ungefär varje årtionde. Därmed får de mogna demokratierna av västerländsk typ ett styrelseskick i vilket företrädare för stelnande och impopulära idéer och åtgärder avförs från makten och företrädare för nya och populära åtgärder förs till makten.

Sverige har varit ett land som haft en lång enpartidominans utan att vara en nybildad demokratisk stat. Hur överlever den mogna demokratin en sådan period? Svaret är i Sveriges fall: förvånansvärt väl. Häri ligger det unika svenska bidraget till studiet av demokratins livskraft som styrelseform. I den svenska debatten 1932-1976 har maktskiftets möjlighet aldrig varit undanskymd. Oppositionen har hela tiden krävt maktskifte och den har haft ett dominerande inflytande över massmedia och därför kunnat hålla tanken levande. Regeringen har likaså alltid understrukit maktskiftets möjlighet; i varje val har olyckorna och fasorna av oppositionens makttillträde utmålats. På alla håll har alltså ett maktskifte upplevts som möjligt och som legitimt. Den nya författningen med enkammarriksdag som Sverige fått under perioden av enpartidominans har gjort maktskiftena lättare.

Den historiska betydelsen av det svenska valet 1976 är att det visar att mycket långa perioder av enpartidominans inte nödvändigtvis är förödande för demokratiska institutioner och värderingar.

Den faktiska bristen på maktskifte har helt visst satt vissa spår. Valrörelserna på 50-, 60- och 70-talen har haft vissa drag gemensamma med maoistiska kulturrevolutioner. De styrande har tvingats ut från maktens boningar att möta folket i bygderna och i fabrikerna, ställas inför de styrdas frågor och problem och skrämmas över möjligheten att inte få återvända till makten. Men efter valet har man dragit en lättnadens suck: "regeringen satt kvar" — och den var vanligen en bättre regering efter valet än före.

Den klassiska demokratins teoretiker var rationalister och ansåg det helt självklart att det demokratiska systemet förde de grupperingar till makten som väljarna ansåg hade det bästa politiska programmet och de bästa ledarna. Forskningen har senare visat att sociala bindningar till klass, religion, region etc också kan ha ett inflytande på valen. Men på det hela taget gäller den klassiska tesen: för att vinna val måste man ha program som väljarna gillar och politiker som de har förtroende för.

Ett intressant drag i 1976 års valrörelse är att socialdemokraterna förlorade fast de borde ha vunnit enligt den klassiska tesen att val avgörs av väljarnas inställning till politiska program och politiska ledare.

Sifo har frågat i denna valrörelse liksom tidigare om hur goda idéer partierna för fram. Andelen väljare som svarar att socialdemokraterna fört fram "mycket goda" eller "ganska goda" idéer i valrörelsen 1976 är högre än i valrörelsen 1973. Andelen är också högre än för något annat parti.

Vi kan dra slutsatsen att socialdemokratins program 1976 är i klass med programmet 1970 och bättre än programmet 1973. Under inga förhållanden kan man säga att s-programmet 1976 upplevdes som sämre av väljarna än programmen 1970 och 1973.

Sifo ställde också en direkt fråga: "Om Ni jämför Thorbjörn Fälldin och Olof Palme, vem tycker Ni vore bäst som statsminister?" (*) Svaren visar att gapet mellan Palme och utmanaren ökat och att Palme ledde stort inför valet 1976.

Fälldins attraktion som statsminister minskade och Palmes ökade under valperioden 1973-1976. I valrörelsen 1976 föredrog flera Palme än Fälldin.

Socialdemokraterna hade alltså 1976 i väljarnas ögon fört fram bättre idéer än de borgerliga oppositionspartierna och hade den bättre statsministerkandidaten. Ändå förlorade de valet. Här finns alltså en alldeles speciell dynamik att förklara.

Under valperioden 1973-76 ökade antalet nya jobb med 159.000. (År 1973 var antalet sysselsatta 3.879.000 och 1976, före valet, var siffran 4.038.000.) Arbetslösheten som 1973 var 2,5 procent hade sjunkit till 1,7 procent 1976. Detta skulle varit en hygglig utveckling de flesta år, men den är sällsynt gynnsam mot bakgrunden av att den ägt rum under den värsta lågkonjunktur som drabbat västvärlden sedan andra världskriget.

Världsdepressionen 1974-75 fick förbluffande milda ekon i Sverige. En fantasilös ekonomisk politik på det tidiga 70-talet hade förlängt den förra lågkonjunkturen med "de förlorade åren" och vår inhemska efterfrågan var hög när världskonjunkturen vände ned. Grannlandet Norge hade tack vare oljefynden rekordfina tider och norsk efterfrågan kompenserade i viss utsträckning för avtagande export till resten av världen. Priserna på malm och massa kunde f ö höjas påtagligt om än inte i takt med de höjningar av oljepriserna som arabländerna genomdrev.

Till denna fördelaktiga yttre position tillfördes några ovanliga politiska beslut under valperioden 1973-76. I motsats till andra västländer beslöt socialdemokraterna att i första hand bekämpa arbetslösheten snarare än inflationen och vi fick bl a lagerstödet. (Detta var regeringens bidrag.) Sverige beslöt vidare att uppmuntra privat konsumtion snarare än att dämpa den och vi fick bl a tillfälligt en momssänkning 1974. (Detta var oppositionens bidrag.) Till samma resultat ledde avtalsrörelsen med en rekordstor lönehöjning 1975. (Detta var bidraget från arbetsmarknadens parter.) Vi beslöt att delvis finansiera allt detta med utländska lån. (Detta var riksbankens bidrag.) Dessa olika åtgärder gav en slagkraftig kombination så att vi fick ett egentligen oplanerat och oväntat lyckligt totalresultat av parternas olika planer. Åtminstone före valet 1976 upplevdes den svenska ekonomin som stark. Efter valet blev man mer medveten om att den internationella konjunkturuppgången tagit en paus och att Sverige satt på för stora lager av exportvaror: den kortsiktiga fördel Sverige vunnit måste betalas under den kommande valperioden.

Sifo avläser stämningen bland konsumenter varje månad genom en serie stående frågor om inkomster, besparingar, hushållskassa, jobb, avbetalningar, priser och tron på bättre eller sämre tider. Dessa frågor har ställts sedan 1971. Som exempel kan vi ta andelen som rapporterar att deras inkomster är större än vad de behöver. (Frågan lyder: "Anser Ni att Ni förra månaden hade mer än Ni behövde för en hygglig tillvaro, mindre än Ni behövde eller hade Ni ungefär så mycket som Ni behövde?"(*) Kurvan visar säsongrensade trendvärden.

Nivån på denna kurva är högre i valrörelsen 1976 än 1973 men tendensen är något nedåtriktad 1976. Vissa andra frågor bekräftar dock inte att konsumentklimatet var bättre 1976 än 1973. En sådan fråga är: "tror Ni att vi i Sverige under de kommande tolv månaderna går mot bättre ekonomiska tider, sämre ekonomiska tider eller blir de ungefär som nu?"(*) Denna kurva låg i valrörelsen 1976 på en hög nivå men en viss pessimism började skönjas. Nivån 1973 hade varit högre. Under oljekrisen 1974 och uppgörelsen om lönerna 1975 var kurvan mycket lägre och det ekonomiska läget upplevdes som bättre under valrörelsen 1976.

Det ekonomiska läget, sådant det uppfattades av väljarna, missgynnade inte den sittande regeringen i valrörelsen 1976. Hushållens ekonomi kan inte förklara varför socialdemokratin störtades.

De borgerliga (c + fp + m) har sedan 1964 stadigt ökat både i absoluta tal och i andel av den totala väljarkåren, d v s alla som röstar och alla som stannar hemma på valdagen.

Valstatistiken för riksdagsvalen visar:

Procenttalen i de två sista kolumnerna är inte de vanliga beräknade på basis av alla röstande, vilket ger utslag i riksdagens sammansättning, utan beräknade på alla röstberättigade vilket förtäljer läget i väljarkåren. Sett ur detta perspektiv var valet 1968, trots den borgerliga besvikelsen över valutgången, ett fall framåt för det borgerliga blocket. Valen på 70-talet var klara borgerliga framgångar både i riksdagens sammansättning och väljarkår. Mellan 1964 och 1976 ökade de borgerliga sin andel av de röstberättigade från 38 till 46 procent, De socialistiska riksdagspartierna har i de senaste tolv årens val haft ungefär samma andel av de röstberättigade, cirka 43-44 procent, utom i valet 1968 då de fick 47 procent. Observera att socialisterna aldrig tidigare fått så många röster (2.583.000) som 1976; antalet röstberättigade har emellertid ökat mer än deras andel.

Långtidstrenden måste tolkas mot bakgrund av det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. De borgerliga förstagångsväljare som 1928 röstade in den sista borgerliga regeringen var folkpensionärer när de gick till val 1976. Den långa borgerliga "alienationen" från regeringsmakten har skapat en medvetenhet och en kampanda hos vissa grupper bland de borgerliga (ibland med underton av ilska och bitterhet) som lett till en stor mobilisering av ansträngningar i valtider. Astrid Lindgren gav ett vältaligt uttryck åt denna anda i en polemik mot Nancy Eriksson i Expressen den 8 april 1976, "Men om du frågar mej ifall jag tycker det är rimligt att ett parti av vad färg det vara må, som till antalet inte ens representerar halva folkmängden i ett land, under nästan ett halvsekel ska sitta och bestämma över folkets flertal, då svarar jag NEJ! Nej, det är inte rimligt och inte demokratiskt, det är uppriktigt sagt rent åt skogen."

De politiska sakfrågorna, liksom graden av politisk erfarenhet hos kandidaterna på valsedlarna, sköts i bakgrunden av dessa borgerliga väljare i det frustrerade känsloläget. Upprepade undersökningar visade att det borgerliga maktövertagandet som sådant blev en dominerande ledstjärna bland ungefär var femte borgerlig väljare; de enskilda borgerliga partiernas och politikernas öde intresserar dem mindre. I Sifos väljarbarometer hade det parti som för ögonblicket framstod som socialdemokratins huvudmotståndare räkna med ett extra tillskott ny borgerliga sympatisörer. Och de tre borgerliga partierna turades om i den rollen. 1970 och 1971 var det centern, 1973 och 1974 var det moderaterna. Det parti som närmast före valet 1976 fick huvuddelen av de borgerliga röster som gavs till socialdemokratins mest visibla motståndare var folkpartiet. Den nya partiledarens uppbrott från tonen av samförstånd i de s k Hagauppgörelserna gav folkpartiet en extra skjuts före valet. I själva valrörelsen tog centern fram storsläggan mot socialdemokratin och återvann en del av de borgerliga röster som mest av allt ville få bort socialdemokratin från makten. Diagrammet nedan visar utvecklingen för de olika partierna sedan den månatliga väljarbarometern startades 1967. Kurvorna är utjämnade, centrerade medeltal.

Sifos väljarbarometer visade under vissa perioder borgerlig majoritet i väljarkåren under det socialdemokratiska regeringsinnehavet. De förhoppningar från borgerligt håll som knutits till dessa utslag i väljarbarometern var stora, ibland rörande. Med tindrande ögon sade man ibland till oss på Sifo "Tänk om det händer i min livstid att vårt parti kommer in." På grund av den långa enpartidominansen tycks väljarbarometern ha haft en alldeles speciell funktion i Sverige utan motsvarighet utomlands: den höll det borgerliga hoppet vid liv, förmådde funktionärerna att ta nya poster i partiarbetet och periodvis tolkades som det budskap borgarna helst av allt lyssnade till: allt är inte hopplöst, nästa gång går det! Och 1976 gick det.

Nu är det litet för enkelt att säga att enpartidominansen bröts i Sverige av sin egen inneboende dynamik. Vi måste bli mer specifika och direkt peka ut vad som ligger bakom den långtidstrend som slog igenom i maktskiftet 1976.

Under socialdemokratins 44-åriga maktinnehav omvandlades Sverige till en välfärdsstat. Fattigdomen besegrades, städerna rehabiliterades, vården av sjuka och gamla blev universell, utbildningen kostnadsfri, bostadsstandard garanterades, barnens grundförsörjning garanterades rutinmässigt genom det allmännas försorg osv. Sverige organiserade det humanitära programmet uppifrån och ned som ingen annan del av världen. Socialdemokraternas slagord i valrörelsen 1976 liksom tidigare var: "rösta inte bort tryggheten". Få av valrörelsens många slogans var så gärna ihågkommen av väljarna som denna.

Ett mycket väsentligt drag i den 44-åriga s-makten är att man undvikit klassisk socialism, dvs att ersätta individuellt ägande med kollektivt och ersätta marknadsekonomin med planhushållning. Mer om detta i samband med diskussion av Meidner-fonderna nedan.

För att bibehålla marknadsekonomin och ändå styra samhällsutvecklingen byggde socialdemokraterna under sitt 44-åriga maktinnehav en ganska unik styrelsemodell. Tillspetsat och karikerat kan man säga att den innebar att allting i Sverige blev förbjudet, men att man kunde få tillstånd att göra det mesta. Regering och statsapparat fick karaktären av en gigantisk koncessionsnämnd, en tillståndskvarn. På detta sätt kunde de styrande släppa fram den utveckling man ansåg god och försvåra den utveckling man ansåg ond. Det är fel och orättvist att säga att socialdemokratin gjorde Sverige till en kontrollstat, man gjorde: landet till vad vi skall kalla en koncessionsstat. Man skall ha tillstånd att bygga, tillstånd att måla om, tillstånd att skaffa utländsk valuta, tillstånd att betala ut löner med datamaskin, tillstånd att köpa jordbruk, tillstånd att försälja den mat man lagat, tillstånd att höja vissa priser, tillstånd att utnyttja investeringsfond et cetera, et cetera. På detta sätt minskades marknadskrafternas genomslag och ett mått av planmässighet infördes: medborgarna och samhällsinstitutionerna skyddades från vad de styrande ansåg skadligt, hänsynslöst eller olämpligt.

En stor byråkrati uppstod för att administrera välfärdsstaten. En ytterligare byråkrati uppstod för att administrera koncessionsstaten. År 1976 arbetade 37 procent av alla förvärvsarbetande inom den offentliga sektorn.

Socialdemokraternas styrka i politiken var välfärdsstaten — väljarna ville inte rösta bort tryggheten — och socialdemokratins sårbarhet i politiken var koncessionsstaten — väljarna ville rösta bort dess krångel och arrogans. 1 detta ser vi en väsentlig bakgrund till valresultaten på 70-talet.

I eftervalsundersökningar brukar Sifo fråga: "Var det någon politisk händelse i valrörelsen som Ni tyckte speciellt illa om?" Ett vanligt svar 1970 var episoden när Olof Palme i en debatt med dåvarande oppositionsledaren sade att rörelsen skulle "ta itu med (Gunnar) Hedlund". En ilning gick då genom många: nu blir den gamle mannen klådd av starka pojkar.

Det är en vanlig observation att maktutövare upplevs som arroganta och överlägsna (ja, ibland t o m som grymma) av dem som berörs av deras beslut. Denna upplevelse kan finnas även när maktutövning sker i ordnade former. Känslor av maktens arrogans kan uppstå när byråkrater handlägger sina frågor enligt allmänt accepterade direktiv tillkomna i laga ordning. Och maktens arrogans kan visa sig när majoriteter i valda församlingar utövar sin rätt. Men framför allt uppstår bilden av maktens arrogans när maktutövning sker i mer flytande situationer i vilka parter med oförenliga uppfattningar eller målsättningar tycker sig ha rätt. Detta är vanliga situationer i koncessionssamhället. Upplevelser av maktens arrogans har blivit vanligare i takt med att koncessionsstaten byggts ut.

Det paradoxala med upplevelser av maktens arrogans är att personer som närmare känner maktutövarna vanligen tycker de är hyggliga, vänliga människor. De kan vara en smula naiva och ytliga, men de är sällan elaka och grymma. Givetvis kan vissa personlighetstyper utlösa känslan av maktens arrogans, men i själva verket är det den struktur i vilken makt utövas — t ex en koncessionsstat — som är utslagsgivande för upplevelser av maktarrogans fast de utsatta ofta tror att vissa personer är arroganta.

Ackumulationen av upplevelser av maktarrogans är stor i 70-talets Sverige. Många människor går omkring i all sin välfärd och konsumtion och muttrar om orättvisor. På frågan "Tycker Ni att myndigheterna på det hela taget behandlar människor rättvist eller orättvist?" svarade hela 37 procent "orättvist" när frågan ställdes på försommaren 1976.

Socialdemokratin kunde under sitt 44-åriga maktinnehav rekrytera, utbilda, försörja, befordra och hedra en politisk elit för vilken samhällsarbetet i socialdemokratins tjänst blev inte bara en heltidssyssla utan ett totalt engagemang. Liksom andra politiska eliter som inte består av personer som driver politik som bisyssla utvecklades hos denna grupp en viss oförmåga att se livet och världen ur andra aspekter än politikens och maktens. Vanliga människor får svårt att älska sådana ledare. Svaren är belysande på frågan: "Betraktar Ni våra svenska socialdemokrater mest som pampar, byråkrater och överhet, eller mest som socialister, reformivrare, de fattigas och förtrycktas vänner?"

Observera att socialdemokraterna betraktades i hög grad som pampar och överhet långt innan valet 1976. Ett dominerande sentiment i väljarkåren under hela 70-talet har varit motviljan mot den maktens arrogans som socialdemokratin kommit att symbolisera. Den har funnits också inom det socialdemokratiska partiet. Många har tyckt att partiet förtjänar en motgång när de ställts inför frågan: "Tycker Ni att ... ( ) är förtjänta av en stor framgång, liten framgång, liten motgång eller stor motgång i det här valet?"(*)

Inom socialdemokratin har ungefär en femtedel av sympatisörerna tyckt att partiet förtjänar motgång.

I slutskedet av 1976 års valrörelse gjorde moderatledaren Gösta Bohman och den socialdemokratiske ledaren Olof Palme, oberoende av varandra, observationen att det fanns två valrörelser, en bland väljarna och en i massmedia. Vi skall disponera vår analys av valet enligt samma schema.

I mars 1976, ett halvår före valet, ställde Sifo frågor om vad som mest intresserade väljarna. Det är viktigt att ställa sådana frågor innan valkampanjen börjar. När valkampanjen väl är igång så styr massmedia och politiker uppmärksamheten till vissa frågor och när Sifo då går ut och frågar allmänheten blir svaren mest en upprepning av den nyhetsvärdering som rått i TV, radio och tidningar.

Vi anser det också vara en viktig uppgift för opinionsundersökningarna att påminna politikerna om de frågor som intresserar väljarna. Annars pratar politikerna gärna med varandra och med ledarskribenter under valkampanjen.

Sifo lät alltså i mars 1976 var och en av 1.009 röstberättigade 18-70 år välja de tre frågor som intresserar dem mest i valrörelsen. Sifo frågade: "I september är det val. Vilken politisk fråga intresserar Er mest? Välj de tre frågor sam intresserar Er mest." Svarsalternativen var tryckta på ett kort. Deras ordning varierades mellan olika intervjuer. Svaren visas i tabellen ovan.

Sysselsättningsfrågan låg högst i väljarnas intresse i 1976 års valrörelse liksom den gjorde 1973 och 1970. Men frågan var inte fullt så brännande 1970 som tidigare. Den nämndes av 34 procent, förra gången var det 41 procent. Nedgången får ses mot bakgrund av Åhmanlagarna som ökat känslan av trygghet i anställningen. Sysselsättning nämndes oftare av socialister än borgerliga.

I maj ställdes frågan: "Vilken regering tror Ni skulle vara bäst skickad att trygga sysselsättningen i landet, en socialdemokratisk regering eller en borgerlig?" Socialdemokratisk svarar 38 procent, borgerlig säger 27 procent, ingen skillnad säger 17 procent. 18 procent vet inte.

I valet 1973 hade det borgerliga regeringsalternativet väljarnas förtroende i sysselsättningsfrågan. Då var det framför allt centerns löfte om 100 000 nya jobb som då ingav hopp. Så här har svaren på samma fråga varierat i de fyra senaste valrörelserna:

Andelen väljare som tror att en borgerlig regering kan bäst trygga sysselsättningen sjönk från 40 procent i valrörelsen 1973 till 27 procent i valrörelsen 1976. Siffran för en socialdemokratisk regering har under samma tid ökat från 30 till 38 procent. I det stora segervalet för socialdemokraterna 1968 var det 48 procent som höll en socialdemokratisk regering som bästa garant för sysselsättningen.

Skatterna var den andra frågan som uppväckte stort intresse 1976. Intresset uttrycktes av 32 procent, samma andel som 1973. Intresset för skatterna var lika stort i alla socialgrupper och alla vanliga inkomstgrupper. Men de som intresserar sig för skatter var dubbelt så många bland de borgerliga som bland socialister. Skatterna har blivit den stora murbräckan mot klassröstning i det svenska högskattesamhället Moderaterna förde särskilt högt fram skattefrågan 1976. I april när diskussionen om skatterna var som hetast i samband med debatten om skattemyndigheternas handläggning av Astrid Lindgrens och Ingmar Bergmans skatter frågade Sifo "Vilken regering tror Ni bäst kan skapa ett rättvist skattesystem, en socialdemokratisk eller en borgerlig?"(*) Resultatet blev ett dött lopp mellan regeringsalternativen:

I denna viktiga valfråga var alltså balansen mellan blocken lika total som i jämviktsriksdagen. (Senare i valrörelsen presenterade mittenpartierna ett nytt skatteforslag.)

Miljöfrågorna har väckt stort intresse i alla 70-talets valrörelser. 1976 nämndes miljön av 33 procent, som en av de intressantaste frågorna, en nedgång från 40 procent 1973. I tidigare valrörelser var miljöfrågorna mest intressanta för ungdomar men 1976 hade intresset blivit lika stort i alla åldersgrupper. Bland förstagångsväljarna 1976 nämndes dock miljöfrågorna oftare än t o m sysselsättningen. Arbetsmiljöns förbättring var en stor socialdemokratisk valfråga.

Vård av sjuka, gamla och handikappade har länge varit av stort intresse för väljarkåren. När välfärdsstaten byggdes ut lärde sig väljarna att ställa anspråk och krav på välfärdens nya huvudmän: stat, landsting och kommun. För väljare i den äldre generationen (här räknade som över 40 år) var vårdfrågorna 1976 oftare nämnda än sysselsättningen. Totalt nämnde 31 procent av alla väljare vårdfrågor som intressanta 1976, i valrörelsen 1973 var siffran 32 procent.

Frågor om lag och ordning hade i valrörelsen 1976 stort intresse för en fjärdedel av väljarkåren: siffran har gått upp från 17 procent 1973 till 25 procent 1976. Moderater och centerpartister visade särskilt intresse för dessa frågor. Men en vattendelare i opinionen går också mellan yngre och äldre i alla partier. Intresse för lag och ordning finns mest i den äldre generationen (31 procent bland personer över 40 år, 16 procent bland personer under 40 år).

Sifo frågade väljarna i augusti: "Vilken regering tror Ni bäst kan sköta problemet med trygghet och säkerhet på gator och allmänna platser, en socialdemokratisk eller en borgerlig?" Svaren visade att 29 procent tror att en borgerlig regering klarar lag och ordning på allmänna platser bäst, 21 procent tror att socialdemokraterna sköter ordningen bäst och 35 procent tror att båda är lika duktiga. Samma fråga hade ställts i mars. En jämförelse visade att socialdemokraterna hade förlorat i tron på sin regering i frågor om lag och ordning. I mars höll 51 procent av s-sympatisörerna på att en socialdemokratisk regering bäst kunde garantera trygghet och säkerhet på allmänna platser. I augusti hade siffran sjunkit till 38 procent.

Det kan påpekas i förbigående att i valrörelsen 1976 förekom nyheter om brott ofta på tidningarnas förstasidor:

Ingen av dessa händelser fångade så intensivt allmänhetens uppmärksamhet som Norrmalmstorgsdramat under valrörelsen 1973. Men brottshändelser 1976 underströk för en bred allmänhet vad statistiken berättat, nämligen en femprocentig ökning av brott kända hos polisen.

Som sjätte i rang bland de frågor som intresserade väljarna mest nämnde man inflationen. Mellan valen 1973 och 1976 ökade konsumentprisindex 33 procent. Andelen som ser inflationen bland de mest intressanta frågorna ökade från 17 procent 1973 till 25 procent 1976. Socialdemokratins sympatisörer nämnde oftare prishöjningarna som intressant fråga än andra partier. När Sifo i valet 1973 frågade vilken regering — en borgerlig eller socialistisk — som väljarna trodde bäst kunde sköta problemet med prisstegringarna fick socialdemokraterna ett insignifikant övertag: 33 procent trodde socialdemokraterna skulle klara prisstegringarna bäst mot 29 procent som trodde borgarna skulle klara det bäst. 1976 var läget det omvända och det var fler som trodde att en borgerlig regering bäst klarar inflationen: 30 procent sade att borgarna klarar det bättre, mot 25 procent för socialdemokraterna.

Energifrågan var en ny fråga i 1976 års valrörelse. Mellan valen 1973 och 1976 inträffade vad historikerna kommer att kalla "den första oljekrisen". Bland väljarna uttryckte 19 procent särskilt intresse för energifrågor: bland personer under 40 år är siffran 24 procent, bland personer över 40 år är den 15 procent. Kärnkraftsfrågan gav centern och vpk en särskild profil i valrörelsen. De hade nämligen i riksdagen i maj 1975 röstat mot utbyggnad av kärnkraften. I detta ställningstagande hade de inte bara sin egen partiopinion utan också folkmajoriteten bakom sig. En opinionsundersökning i samband med riksdagsbeslutet 1975 frågade: "Vad är Er inställning till utbyggnad av kärnkraften?" och erhållit detta resultat:

Socialdemokraterna, moderaterna och folkpartiet gick in i valrörelsen 1976 med en mer positiv inställning till kärnkraften än sina väljargrupper.

Frågor om skola och utbildning intresserade 13 procent i valrörelsen 1976. I den föregående valrörelsen nämnde 20 procent skolan bland de tre mest intressanta frågorna.

Frågan om barntillsyn nämndes av 13 procent. Bland personer under 40 år nämns barnomsorgen av 22 procent. När en särskild fråga ställdes i februari var 45 procent osäkra om en socialdemokratisk eller borgerlig regering bäst skulle sköta frågan om barnomsorgen. 32 procent trodde att socialdemokraterna skulle klara denna fråga bäst (de hade då ännu inte lagt sitt förslag!) och 23 procent att en borgerlig regering bäst skötte sådana frågor.

Frågan om demokrati på arbetsplatsen var ett av socialdemokraternas huvudnummer i valrörelsen 1970. Det tog lång tid att väcka intresset för dessa problemområden. 1973 var det bara 4 procent som anmälde intresse. 1976 var siffran 12 procent (bland socialdemokrater 16 procent). Frågan om arbetstidsförkortning intresserade 10 procent 1976; den var knappast aktuell 1973.

Den stora frågan på 50- och 60-talen om bostäder intresserade 1976 bara 12 procent; hälften av dem nämner nu sättet att bestämma hyror (alltså hyresgäströrelsens roll) som särskilt intressant vilket var något relativt nytt i en valrörelse.

Bostadsministern aviserade under valrörelsen ett lagförslag som skulle ge bostadsformedlingen ratt att placera familjer i lediga lägenheter i ett hyreshus aven om hyresvärden tycker familjen ar olämplig Avsikten var att forhindra en koncentration av problemfamiljer till kommunalt ägda hyreshus. Sifo frågade med anledning av förslaget: "Tycker Ni att bostadsförmedlingen skall kunna tvinga hyresvärdar och dem som bor i ett område att ta emot och ge lediga bostäder till de familjer bostadsformedlingen anvisar, eller skall hyresvärdar och de som bor i ett område kunna neka bostad till familjer som de inte anser önskvärda?" Svaren från väljare tillfrågade i augusti visar att lika många väljare var för förslaget som mot förslaget.

I Stockholmsområdet var opinionen mer positiv till lagförslaget än i landet i övrigt.

En vaknande jätte för den svenska väljarkåren att ta ställning till 1976 blev frågor om socialisering. De har nämnts som intressanta av 2 á 3 procent när Sifo frågat 1970 och 1973. I utfrågningen inför 1976 års valrörelse nådde denna fråga 9 procent intresserade. I sak var frågan om Meidners fonder valets största fråga: den gällde ju ett helt nytt samhällssystem för Sverige. Det var emellertid mest ytterpartierna, moderater (18%) och kommunister (21%) som engagerades av socialiseringsfrågan när Sifo i mars 1976 frågade väljarna om vad som var intressantast inför valet. Bland socialdemokratins sympatisörer nämndes socialiseringsfrågor som intressanta av 4 procent, bland mittpartierna av 8 procent. Mer om detta senare.

Övriga frågor var som framgår av tabellen av mindre intresse för väljarna. Om valrörelsen ägnats åt de frågor som mest intresserade väljarna är det ingalunda säkert att det blivit ett maktskifte.

Massmedia speglade naturligtvis alla slags aspekter av valrörelsen 1976. Men vissa kom långt mera i förgrunden än andra. Massmedias makt i samhället ligger mindre i att kunna övertala än i att kunna välja ämnen för samtal. Massmedia påverkar som inget annat samhällets dagordning av debattämnen. I valrörelsen 1976 tog media upp olika ämnen vid olika tidpunkter. Tre faser kan särskiljas:

1. En period då man mest var intresserad av de skandaler som drabbade socialdemokratin
2. En period då man mest debatterade socialism, socialisering och Meidner-fonder
3. En period då man mest debatterade kärnkraften

Att massmedia främst tog upp dessa tre hänger naturligtvis samman med deras nyhetskaraktär. Övriga frågor var mest de gamla vanliga från tidigare valrörelser. Man kan också hävda att Meidner-fonderna och kärnkraften var mer utslagsgivande för Sveriges framtid än övriga frågor i valrörelsen och därför borde få extra utrymme. Genom sitt fokus på dessa frågor gav massmedia valet karaktär av ett osedvanligt vägskäl för svenska folket. Det var som om man övergivit den gradualistiska traditionen i svensk politik och plötsligt ställdes inför ett ja eller nej till Meidner-land och ett ja eller nej till kärnkraftsamhället. Uppmärksamheten av skandalerna var mer i linje med massmedias vanliga svaghet som informatörer: benägenheten att syssla med skvaller och kändisar. Vi skall med opinionsundersökningarnas hjälp belysa de tre huvudsakliga problemområdena i massmedias valrörelse. Det finns anledning att tro att alla bidrog till det socialdemokratiska nederlaget.

Valrörelsen 1976 ägde rum mot bakgrund av en lång rad politiska skandalungar av vilka de mest uppmärksammade var författarinnan Astrid Lindgrens 102-procentiga skatt och filmregissören Ingmar Bergmans avsked till Sverige. Populärt kallades dessa händelser för "smällarna".

Sifos intervjuare samtalade om dem i maj med närmare 1.000 väljare och introducerade ämnet med orden "händelser som inträffat de senaste åren vilka orsakat kritik av socialdemokratin" och använde ordagrant dessa beskrivningar av dem: