Stockholm i februari 1975

Vid båda dessa tillfällen höll en tredjedel av icke-arbetare på socialistiska partier.

Den trend som antyds av ovanstående siffror framträder i klarare dager om vi undantar bönder och studenter från analysen. Lantbrukare är en kategori med borgerlig dominans vars antal starkt minskat de senaste decennierna. Studenterna är en växande kategori som automatiskt brukar placeras i de högre socialgrupperna och som på senare år tillfört dem en stor andel socialistiska sympatisörer. När vi exkluderat dessa grupper visar en analys av 9.664 intervjuer från 1973 och 1974 följande andelar som håller på socialistiska partier inom olika åldersgrupper —

Klassröstning är uppenbarligen något som mest hör till de äldre generationerna.

För varje årskull svenska arbetare gäller att den är något mindre lojal mot de socialistiska partierna än närmast äldre årskull. Och varje årskull tjänstemän och likställda omfattar de socialistiska partierna i något större utsträckning än närmast äldre årskull.

Denna trend är stark både bland män och bland kvinnor. Och den är stark i traditionella arbetaryrken som gruvarbetare, fabriksarbete och byggnadsverksamhet där 80 procent av jobbarna över 50 år håller på socialistiska partier mot 68% av jobbarna under 40 år. Andelen socialister i den yngre och den äldre generationen är bland —

Vi ser att den minsta skillnaden mellan generationerna finns i den lägre medelklassen, för vars lojalitet Erlander och Ohlin slogs så hårt under 50- och 60-talen. Relativt sett är det inte den lägre medelklassen utan den högre medelklassen som förändrats mest i socialistisk riktning i den nya generationen. Och dit är traditionella arbetaryrken i vilka de borgerliga gjort den största inbrytningen.

Hur skall man nu förklara den vikande klassröstningen? John Stephens, en doktorand som är stipendiat på Sifo 1974-75 och skriver en avhandling om ämnet anför följande synpunkter:

Otvivelaktigt är nedgången i skillnaderna mellan olika samhällsklassers politiska beteende en tendens som huvudsakligen beror på förändringar i tiden och inte på åldrande. Man kan sålunda vänta sig att åldersgrupperna 25-29 och 30-39 år kommer att rösta efter samhällsklass i ungefär samma grad som de nu gör även när de blir 50-65 år (år 1999). Så även om de unga väljarna under de närmaste 25 åren inte visar någon ytterligare nedgång i jämförelse med dagens 25-29-åringar kan man vänta sig att minskningen i klasskillnadernas inverkan på det politiska beteendet kommer att fortsätta i åtminstone 25-30 år.

Den flyktige iakttagaren tror kanske att den utjämning i levnadsstandarden de olika socialgrupperna emellan som skett i Sverige under de gångna femtio åren skulle ha lett till en minskning i klasskillnadernas betydelse för individens partipreferenser. Det vill säga att allteftersom arbetarnas och medelklassens levnadsstandard blir mera lika så blir också deras partisympatier det. Detta argument visar sig i själva verket vara mycket svagt. Om det vore riktigt skulle de ekonomiskt mest välsituerade arbetarna, de vars inkomstnivå mest närmar sig medelklassens, vara de mest konservativa arbetarna. I verkligheten gäller det motsatta, nämligen att de mera välsituerade arbetarna är något mera socialistiska. Om man väl tänker efter är det uppenbart varför detta argument inte håller streck. Intervjuer har visat att man anser att en betydande utjämning ägt rum och att "arbetarrörelsen" har förtjänsten av dessa förändringar (INDIKATOR, augusti 1969). Man kan sålunda inte vänta sig att de som mest gynnats därav, nämligen arbetarna, skulle börja rösta mot det parti vilket de själva ger förtjänsten av sina förbättrade villkor. Och å andra sidan kan man inte heller vänta sig att de vars relativa villkor försämrats skulle börja rösta på det parti som de ansåg ansvarigt för detta.

Tidigare statsvetenskaplig och sociologisk forskning såväl som den forskning som nu pågår hos Sifo, tyder snarare på andra grundläggande orsaker till den avtagande klassröstningen:

Den minskade klassegregeringen i boendemönstret är en viktig faktor när det gäller att förklara minskningen i sambandet mellan partipreferenser och samhällsklass. Ännu på 1920-talet var klasskillnaderna mellan olika stadsdelar mycket utpräglad i de svenska städerna. Bostadsbrist och statliga bostadssubventioner har åstadkommit så stora förändringar att för närvarande är ålderssegregeringen i bostadsområdena det dominerande mönstret snarare än klassegregering. I sina tidigaste studier av den svenska väljarkåren visade Herbert Tingsten att i utpräglade arbetarklassområden var de socialistiska rösterna flera än vad som skulle varit fallet om samma procent av arbetarna i det området hade röstat på socialisterna som i landet i dess helhet. Motsatsen gällde för utpräglade medelklassområden. Det förelåg m a o ett miljöinflytande. Amerikanska och brittiska forskare har också visat att detsamma gäller även i deras länder. Denna miljöns betydelse för partipreferenserna kommer att leda till en minskning i skillnaden mellan olika samhällsklassers sätt att rösta allteftersom klasskillnaderna i bostadsområdena minskar.

Ståndcirkulationen kan nog till en del förklara klasskillnadernas minskade betydelse för partipreferenserna. Näst efter klasstillhörigheten är faderns partisympati den mest betydande faktorn för individens val av politiskt parti. Större delen av de socialistiska rösterna inom medelklassen lägges i valurnorna av personer som har sitt ursprung i socialistiska arbetarfamiljer. Och det är mera troligt att borgerligt röstande arbetare än andra arbetare kommer från landsbygden. Opinionsklimatet på landet är mera utpräglat borgerligt än i städernas arbetarklassmiljöer. Nyligen företagna undersökningar har visat att den sociala rörligheten i Sverige har ökat under efterkrigsperioden. Man kan följaktligen ta för givet att denna faktor har bidragit något till att minska klasskillnaderna i det politiska beteendet. Den sociala rörligheten kan få ännu större betydelse om den forskning som för närvarande pågår hos Sifo leder fram till att bekräfta en hypotes beträffande den politiska mobiliseringen i Sverige. Vi tror att följande mönster gäller: a) Den huvudsakliga orsaken till avvikelserna från klassröstande utgörs av personer som kommer från familjer vars partipreferenser inte överensstämmer med partipreferenserna inom personens samhällsklass, t ex personer tillhörande medelklassen med socialistiska föräldrar. b) Klasskillnaderna i det politiska beteendet var störst under tiden för den demokratiska massmobiliseringen (1880-1920). c) I denna första generation av politiskt mobiliserade svenskar fanns det emellertid en mycket hög procent individer vars föräldrar inte hade några politiska preferenser, d v s de var inte politiskt medvetna och mobiliserade. Följaktligen röstade även personer tillhörande medelklassen med föräldrar från arbetarklassen borgerligt, och arbetare som härstammade från landsbygden röstade på socialisterna. Sedermera har den sociala rörligheten förorsakat allt större avvikelser från klassröstningsmönstret. Om detta antagande är korrekt då skulle man vänta sig att nedgången i klasskillnaderna på grund därav skulle stanna på en viss nivå inom de yngsta grupperna allteftersom deras föräldrar alla tillhörde en generation där alla hade bestämda politiska åsikter. Som ovan framhållits skulle detta ändå betyda minskade skillnader inom väljarkåren i dess helhet under de kommande trettio åren.

En sista faktor som vi tror kan ha bidragit till nedgången av samhällsklassernas polarisering av de politiska åsikterna är att partierna närmat sig varandra under de senaste 50 åren, i synnerhet i de ekonomiska frågorna, som är nära förbundna med klasstillhörigheten. En hastig tillbakablick på skillnaderna i partiernas ideologier vid de tidpunkter då de äldsta och yngsta väljarna uppnådde rösträttsålder ger vid handen att den största förändringen i den ekonomiska politiken är liberalernas övergång från klassisk liberalism till socialliberalism. Uppkomsten av fackliga organisationer inom medelklassen efter andra världskriget är ytterligare en av orsakerna till ett närmande mellan klasserna i ekonomiska frågor.

Den avtagande klassröstningen är ett faktum som man måste ta hänsyn till i alla politiska bedömningar. Man placerar gärna in riksdagspartierna på en vänster-höger-skala av denna typ —

Den bilden har aldrig varit helt sann men för en äldre generation har den i alla fall approximerat sanningen. För den yngre generationen är bilden ganska falsk, här finner man snarare ett mönster där partierna i högre grad delar anhängare i alla samhällsklasser:

Ingendera blocken vinner automatiskt röstande på detta. Men om ett partis politik inte utformas också med tanke på de som utgör en minoritetsklass inom partiet kan man räkna med röstförluster. Här ligger grundvalen till den kompromisspolitik som kännetecknar Sverige. I andra länder måste man vanligen ha koalitionsregeringar för att få en politik som samlar sig till kompromisser mellan intressemotsättningar. I Sverige finns grundvalen för kompromisser mellan klassintressen inte i kabinettet utan i väljarkåren och dess representanter i riksdagen. Därför kan vi ha en socialdemokratisk minoritetsregering (eller en borgerlig minoritetsregering) utan att den politiska beslutsprocessen upphör att fungera effektivt.

Det finns också andra framtidsperspektiv som kan läggas på utvecklingen mot minskad klassröstning. Det ökade socialistiska stödet från de högre klasserna hjälper vänstern genom att tillföra den ett ökat antal kunniga och utbildade personer som kan bidraga till att utforma och utöva dess politik. Å andra sidan kommer det ökade borgerliga underlaget inom arbetarnas led att försvåra LOs allians med socialdemokraterna (INDIKATOR, september 1971). Den viktigaste följden av nedgången i klasstillhörighetens betydelse för sättet att rösta kommer kanske inte att ligga inom området för ökningar eller minskningar till förmån för det ena eller det andra av de två politiska blocken. Det är troligare att försvagandet av de starka strukturella stöttepelare som blockröstningen bygger på kommer att öka strömmen av röstande från det ena blocket till det andra. Vi kan sålunda vänta oss större svängningar i framtidens väljarsympatier än vi har upplevt i det förflutna.

Ett särskilt intresse vad gäller klassröstning tilldrar sig vänsterpartiet kommunisterna, som vi inte lyckats placera i vårt andra diagram. Norr om Umeå är kommunisterna överväldigande arbetare och har sin enda väsentliga frontlinje mot socialdemokraterna. Söderut finner vi kommunisterna i allt större utsträckning i medelklassyrken, mer så än bland socialdemokraterna. Av vpk-are över 40 år är 75 procent arbetare; bland de som är under 50 år är andelen 38 procent. På 40-talet (1946-48) var 84% av kommunisterna arbetare; på 70-talet (1974) har siffran sjunkit till 50%. Förr kämpade kommunisterna mest mot socialdemokratin i fackföreningar och på jobben. Nu har många borgerliga väljare, utan att gå utanför sin samhällsklass, fått vänner, barn, grannar, bekanta och arbetskamrater som är kommunister. Inget annat parti har idag väljare som blir pressade från alla håll så hårt som vänsterpartiet kommunisterna. Kan de hålla sig kvar i riksdagen under sådana omständigheter?

* * * * * * *

Ansvarig utgivare: Hans L Zetterberg
Reprinted by permission