Indikator 1974:[3]. Förtroendet för riksdagen

Stockholm i juni 1974

Förtroendet för riksdagen

I maj 1974 ställde SIFO frågan: "Tycker Ni att riksdagen inger stort förtroende, varken stort eller litet förtroende eller föga förtroende?" Svaren bland de intervjuade 18-75-åringarna blev -

	%
Stort förtroende	20
Varken stort eller litet	39
Föga förtroende	30
Tveksam, vet ej	10

Bland personer som har "mycket stort" eller "ganska stort" intresse för politik är tveksamheten mindre och andelen som svarar "föga förtroende" ökar liksom andelen som säger att riksdagen inger "stort förtroende".

	Större intresse för politik %	Mindre intresse för politik %
Stort förtroende	2	17
Varken stort eller litet	32	42
Föga förtroende	36	28
Tveksam, vet ej	4	12

Särskild vikt bör fästas vid att den yngre delen av väljarkåren har så litet förtroende för riksdagen.

	Under 40 år %	Över 40 år %
Stort förtroende	13	25
Varken stort eller litet	47	34
Föga förtroende	32	29
Tveksam, vet ej	8	12

Partiernas väljare har reagerat på frågan något olika beroende på hur riksdagen förverkligat deras partiers önskemål:

	m %	fp %	c %	s %	vpk %
Stort förtroende	8	18	10	32	22
Varken stort eller litet	36	41	43	39	37
Föga förtroende	52	29	40	16	31
Tveksam, vet ej	4	13	8	13	10

Utanför regeringspartiet är det sammanlagt endast 12 procent som har stort förtroende för parlamentet. Det är anmärkningsvärt att det finns fler moderater och centerpartister än vpk:are som saknar förtroende för riksdagen.

Möjliga orsaker Tyvärr har frågan om förtroendet för riksdagen inte ställts tidigare så vi saknar siffror för historiska jämförelser. Man kan dock anta att riksdagens ställning i allmänhetens ögon varit positiv men ganska ointressant under de många år en socialdemokratisk regering kunnat räkna på riksdagens mer eller mindre automatiska stöd för sina förslag. Allmänhetens politiska intresse under sådana förhållanden har helt naturligt haft sitt fokus hos regeringen, inte riksdagen.

Det egentliga riksdagsarbetet i utskotten torde vara relativt okänt för en bredare allmänhet, medan större debatter - ofta inför kammare som allmänheten tycker är väldigt tomma - är välkända och någorlunda väl publicerade av massmedia.

Riksdagen blev genom valutslaget 1973 en mycket intressant politisk arena och mäktigare i förhållande till regeringen än på mycket länge. Men detta blev inte till fördel för riksdagens ställning i opinionen utan till nackdel. En omedelbar orsak till detta är de välpublicerade lottningarna, feltryckningarna på voteringsknapparna, skolken och kvittningsmisstagen. När t.ex. en i botten djupt moralisk fråga som bedömningen av handläggningen av IB-affären avgörs genom lottning i riksdagen är det förklarligt att förtroendet för beslutsmekanismen råkar i gungning. En annan orsak kan vara den svenska allmänhetens ovana att öppet se kompromisser växa fram i riksdagen. Det i decennier så stabila politiska läget med socialistisk riksdagsmajoritet har gjort att allmänheten ser med förvåning på de jämkningar som är normal arbetspraxis i alla parlament där inget parti har absolut majoritet och regeringen gör upp med än det ena, än det andra partiet för att få majoritet. En tredje orsak kan vara att de egentliga besluten i viktiga politiska frågor numera inte alltid äger rum genom kontakter mellan riksdagspartierna utan i kontakter mellan regeringen och arbetsmarknadens organisationer. Denna maktförskjutning till riksdagens nackdel var väl illustrerad när de intervjuade i maj 1974 besvarade SIFO:s fråga. Samtidigt pågick de s.k. Haga-överläggningarna om den ekonomiska politiken. Dessa överläggningar resulterade i en överenskommelse mellan socialdemokraterna och folkpartiet återförsäkrad i de stora löntagarorganisationerna, vilken infördes som en slags diktamen till ett av riksdagens tunga utskott.

Riksdagen har på kort sikt ett PR-problem av en storleksordning som visar att den nyinrättade informationsservicen kring riksdagens arbete var en åtgärd i rätt tid som borde både förstärkas och påskyndas. Informationen bör gälla inte bara riksdagens beslut utan också dess arbetsformer. På längre och djupare sikt gäller frågan demokratins fortbestånd och vitalisering. Nyval och förtroende för riksdagen I maj 1974 tyckte 55 procent av väljarna att ett nyval till riksdagen var önskvärt. Bland moderaterna var siffran 67 procent, bland folkpartisterna 55 procent, bland centerpartisterna 62 procent, bland socialdemokraterna 47 procent och bland vpk:arna 65 procent. Till nyvalsönskan knöts naturligtvis förhoppningar om framgång för det egna partiet. Men tabellerna. visar även att det pinsamt låga förtroendet för jämviktsriksdagen drev fram en önskan om nyval –

	Stort förtroende för riksdag %	Varken stort eller litet förtroende %	Föga förtroende för riksdag %
Nyval önskvärt	46	55	67
Nyval icke önskvärt	48	34	24
Vet ej	5	11	9

Sambandet finns även, om än något svagare, bland de väljare vars partier skulle ta största riskerna med ett nyval. Bland folkpartister och socialdemokrater är siffrorna -

	Socialdemokrater och folkpartister med:
	stort förtroende för riksdag %	varken stort eller litet förtroende %	föga förtroende för riksdag %
Nyval önskvärt	43	51	64
Nyval icke önskvärt	50	37	31
Vet ej	7	12	5

Trots att riskerna för det egna partiet är uppenbara ville de socialdemokrater och folkpartister som förlorat förtroendet for riksdagen gärna ha ett nyval.

Svenskarnas attityder till sin riksdag torde f.n. inte vara mer positiva an danskarna till sin. Därmed är inte sagt att vi går mot samma politiska kaos som i Danmark. I Sverige finns ännu oprövade regeringsalternativ, här finns inte känslan att alla partier och politiker är hopplöst komprometterande, vi har en blomstrande ekonomi, och vi har inte haft en uppslitande strid om den europeiska marknaden. Men ett av elementen i ett fungerande folkstyre saknas f.n. i Sverige: förtroendet för riksdagen.

====

(c) 1974 SIFO. INDIKATOR ger opinionsledare och personer i ansvarsställning upplysningar om det rådande opinionsläget och förändringar i samhället. Eftertryck är förbjudet - detta gäller även kopiering och elektrostencilering. Prenumerant får offentligt åberopa enstaka siffror och göra korta citat från SIFO:s kommentarer, men brevet är ej en pressrelease och får ej ordagrant avtryckas i massmedia. Reprinted here by permission.

Siffermaterialet är vanligen hämtat från SIFO:s s.k. veckobussar, de kontinuerliga intervjuundersökningar som SIFO gör kring vartannat veckoskifte med ett representativt riksurval av befolkningen i åldern 18-75 år. De baseras på c:a 1000 intervjuer. Om annan tidpunkt ej angives har intervjuerna gjorts veckorna före utgivningen. Om annan uppdragsgivare ej redovisas, är de frågor som redovisas ställda på SIFO:s bekostnad och ansvar och gjorda enbart för INDIKATOR.

Uppgifter från utlandet kommer från instituten tillhörande Gallup International Research Institutes (GIRI) i vilket SIFO är exklusiv svensk representant. Genom denna organisation kan undersökningar i 33 länder i alla världsdelar utföras.

SIFO:s INDIKATOR utkommer oregelbundet. Prenumerationsavgiften, kronor 125, gäller för fem konsekutiva numer och insättes på postgiro 507350-7, bankgiro 481-3531, SIFO, Box 131, 162 12 Vällingby 1. Lösnummer kronor 40.

Ansvarig utgivare: Hans L. Zetterberg