De borgerliga (c + fp + m) har sedan 1964 stadigt ökat både i absoluta tal och i andel av den totala väljarkåren, dvs alla som röstar och alla som stannar hemma på valdagen.

Valstatistiken för riksdagsvalen visar:

Procenttalen i de två sista kolumnerna är inte de vanliga beräknade på basis av alla röstande, vilket ger utslag i riksdagens sammansättning, utan beräknade på alla röstberättigade vilket talar om läget i väljarkåren. Sett ur detta perspektiv är valet 1968, trots den borgerliga besvikelsen över valutgången, ett fall framåt för det borgerliga blocket. Valen 1970 och 1973 var klara borgerliga framgångar både i riksdagens sammansättning och väljarkår. Mellan 1964 och 1973 ökade de borgerliga sin andel av de röstberättigade från 38 till 44 procent. De socialistiska riksdagspartierna har i de senaste tio årens val haft samma andel av de röstberättigade, 44 procent, utom i valet 1968 då de fick 47 procent.

Om denna långtidstrend fortsätter vinner de borgerliga riksdagsmajoriteten i nästa val, oavsett om det kommer 1974 eller 1976. Vi skall föra vår diskussion mot denna bakgrund.

En allmän orsak till långtidstrenden är faktiskt det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. De borgerliga förstagångsväljare som 1928 röstade in den sista borgerliga regeringen är i år folkpensionärer. Den långa borgerliga "alienationen" från regeringsmakten har skapat en medvetenhet och en kampanda hos de borgerliga (ibland med underton av ilska och bitterhet) som lett till en stor mobilisering av ansträngningar i valtider. Socialdemokraterna har i det senaste årtiondets valrörelser mött de frustrerade ambitionerna hos en hel generation av borgerlighet utestängd från regeringsmakten.

Detta har haft två konsekvenser för de borgerliga —

1. De borgerligas engagemang i valen och politiken har ökat. I valrörelsen 1968 kom var tredje väljare (33%) i kontakt med alla partiernas valarbetare och möten. Den politiska intensiteten har ökat sedan dess och i valrörelsen 1973 kom varannan väljare (47%) i direkt kontakt med politiker och valarbetare. Socialdemokraterna ökade sin kontaktyta från 23 till 30 procent. De borgerliga ökade sina kontakter med väljarna långt mera, från 23 till 42 procent. Det har alltså visat sig allt lättare att mobilisera borgarna.
2. De politiska sakfrågorna, liksom graden av politisk erfarenhet hos kandidaterna på valsedlarna, har skjutits i bakgrunden av de borgerliga väljarna i det frustrerade känsloläget. Upprepade undersökningar har i stället visat att det borgerliga maktövertagandet som sådant blivit en dominerande ledstjärna bland borgerliga väljare; de enskilda borgerliga partiernas öde intresserar dem mindre.
   
   Att gå hårt ut mot socialdemokraternas fortsatta maktinnehav och att vara för en borgerlig regering har varit de grundläggande ställningstaganden som i väljarbarometrar belönats mest av de borgerliga väljarna. Centerns uppgång började när partiet inte längre framstod som garant för fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Moderaternas uppgång började när profilpolitiken sköts i bakgrunden; det räckte med att profilera sig i fråga om en allmän politisk stil — saker som "fast hållning" och "pålitlighet" — men att i praktiken acceptera mittpolitiken som regeringsprogram. Folkpartiets nedgång i väljarbarometern började när centern blev det utslagsgivande partiet för oppositionens chanser att vinna regeringsmakten och dess snabbaste ras kom efter valet 1973 då partiet började gå sin egen väg, en väg som kunde leda till att man gjorde upp med socialdemokraterna i väsentliga frågor.

Man kan ha skilda värdeomdömen om den politiska mognaden hos de många flytande borgerliga väljarna som sedan länge svarat för lejonparten av väljarbarometerns förändringar. Men detta är det sätt på vilket de reagerar och det är förståeligt mot bakgrund av att en hel generation av dem hållits borta från regeringsmakten. Stämningen i den borgerliga väljarkåren har ingalunda ändrats under jämviktsriksdagen 1973-74. Ett eventuellt nyval 1974 kommer att äga rum under samma förutsättningar i detta avseende som de val som ägt rum under det senaste årtiondet.

En grundläggande förutsättning för den borgerliga uppgången 1964-1973 har varit att samarbetet mellan de borgerliga partierna blivit bättre så att de framstått som ett realistiskt regeringsalternativ. En av de största skillnaderna som SIFO noterat i attityderna under de senaste valkampanjerna har erhållits med frågan: "Har ni intrycket att samarbetet mellan de borgerliga, dvs moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet, går mycket bra, ganska bra, ganska dåligt eller mycket dåligt?" Svaren "mycket bra" eller "ganska bra" gavs av

En dagsfärsk upprepning av denna fråga visar emellertid —

På denna centrala punkt har de borgerliga alltså inte lyckats hålla sitt momentum. Men om signalen blåses till nyval återskapas nog intrycket av en hygglig enighet mellan de borgerliga.

Inget av partierna har haft tillfälle att förnya sitt partiprogram sedan valet 1973 och ett eventuellt nyval 1974 måste i stort sett ske på basis av samma partiprogram som 1973. Låt oss därför citera ett par tidigare ej publicerade undersökningsresultat kring framtoningen av partiernas program i de två senaste valrörelserna. Intervjuerna gjordes alldeles före valen 1970 och 1973.

Andelen som tyckte att de olika partierna fört fram "mycket goda" eller "ganska goda" idéer i valrörelserna 1970 och 1973 fördelade sig så här:

I fråga om goda idéer värderades 1973 centern och socialdemokraterna lika högt. Av de borgerliga anses centerpartiet ha de bästa idéerna, men moderaternas anseende har ökat sedan valrörelsen 1970. Av socialdemokraterna tycker fortfarande en majoritet att deras parti står för goda idéer men andelen har sjunkit något.

Andelen som tyckte att de olika partierna har "stor förståelse" eller "ganska stor förståelse" för "personer som Ni själv" fördelades enligt nedan i de två senaste valrörelserna:

Hälften av väljarkåren tyckte 1973 att centern har stor förståelse för personer som de själva och inget annat parti når upp till denna siffra. Socialdemokraterna hade siffran 50 procent 1970 men den sjönk till 42 procent 1973. En tredjedel av väljarkåren tycker numera att moderata samlingspartiet visar förståelse för dem, vilket visar att högerspöket blir en alltmer historisk figur.

I ett nyval 1974 skulle politikerna möta en allmänhet vars intressen förskjutits något sedan valrörelsen 1973.

Övriga frågor samlade mindre än 10 procent av svaren utom frågan om AP-fondens användning som intresserade 12 procent. De svarande fick välja högst tre frågor; summan av procenttalen blir därför över 100. Den ställda frågan löd: "Välj tre av följande politiska frågor som Ni är mest intresserad av att diskutera, läsa om eller höra på radio-TV?" De svar från 1973 som är markerade (*) är inte fullt jämförbara med 1974 års svarsalternativ. Frågor som intresserade mindre än 10 procent av väljarna är utelämnade från tabellen.

Arbetslösheten är inte längre den dominerande frågan, även om den fortfarande intresserar många. De frågor som nu skjuts i förgrunden gäller skatter och inflation. Ett eventuellt nyval blir av allt att döma huvudsakligen ett val om skatter och priser. Man noterar i år också ett ökat intresse för skolfrågor, och att bostadsfrågor fångar intresset mer än i fjol. Det stora miljöintresset gäller huvudsakligen miljön där man bor, inte arbetsmiljön. I avtalsrörelsens kölvatten har också kommit ett förnyat intresse för jämlikhetsproblem och låglönefrågor. Man noterar även att sjukvård och åldringsvård är av brännande intresse för allmänheten även om dessa frågor inte för närvarande är föremål för någon stor politisk kontrovers.

SIFO har i april endast hunnit pröva hur väljarna bedömer en av 1974 års frågor, prisstegringarna.

Socialdemokraterna har sedan andra världskriget haft besvärliga val i konjunkturtoppar med stora prisstegringar. Inget tyder emellertid (ännu) på att så skulle bli fallet i år. Svaren på vår fråga bara understryker det jämna läge som råder i väljarkåren.

Regeringspartier är vanligen mer uppskattade i högkonjunkturer än i lågkonjunkturer. Vid toppen av förra högkonjunkturen, november 1969 enligt Veckans Affärers aktivitetsindex, hade socialdemokraterna 53.0 procent i väljarbarometern. Om april 1974 är toppen på den innevarande högkonjunkturen så är socialdemokraternas siffra vid denna konjunkturtopp 43.5 procent.

TVs roll i valrörelserna tycks ha minskat något under perioden av borgerlig frammarsch. Färre väljare brydde sig om de politiska TV-programmen 1973 än tidigare. Det finns en benägenhet bland intellektuella att tro att oppositionsledaren Torbjörn Fälldin är en svag TV-personlighet. Undersökningar bland den breda allmänheten efter valrörelsen 1973 talade ett annat språk. Den fråga som ställdes löd: "

Fälldins första valrörelse som partiledare blev en stor framgång för centerpartiet och Fälldins TV-framträdanden fick det bästa betyget av väljarkåren av alla partiledarna. Bohman och Hermansson får goda omdömen av sina egna. En valrörelse 1974 skulle ha samma huvudaktörer i TV.

På en direkt fråga "Om ni jämför Torbjörn Fälldin och Olof Palme, vem tycker ni vore bäst som statsminister" har Palme så småningom skaffat sig ett litet försprång:

Av socialdemokraterna tycker 7 procent att Fälldin egentligen vore bäst som statsminister och av de borgerliga tycker 15 procent att Palme är bättre än Fälldin.

Sammanlagt är det i april 1974 bara 19 procent som tycker att regeringen inger stort förtroende och 11 procent som tycker att oppositionen inger stort förtroende. Skillnaden mellan blocken finns där men den väsentliga slutsatsen ligger i att siffrorna för båda lägren är så låga. Motsvarande siffror i augusti 1973 var 25 procent och 19 procent. Vi har här en första antydan att lotteriparlamentarism urholkar förtroendet för både regering och opposition.

Regeringen bedömdes som mycket eller ganska handlingskraftig av —

Den borgerliga oppositionen bedömdes som mycket eller ganska handlingskraftig av —

I intrycket av handlingskraft visar regeringen en svagt nedåtgående kurva och oppositionen en svagt uppåtgående. Men nivån är högre för regeringen än för oppositionen. Man kan se dessa siffror mot bakgrunden av att regeringen tvingas att kompromissa i sina förslag när den inte har egen majoritet. Någon påfallande förändring i uppfattningen att vi har en handlingskraftig regering har dock inte ägt rum. Det är möjligt att jämviktsriksdagen kan fortsätta i ytterligare två år utan att intrycket av regeringens handlingskraft sjunker till den nivå som gäller för oppositionen.

Folkpartiet förlorade 320.600 röster mellan 1970 och 1973, en relativ nedgång på 39.7 procent. Trots folkpartiets förlust vann de borgerliga totalt 147.200 beroende på centerpartiets och moderaternas framgångar.

Folkpartiets förluster hänför sig framför allt till dess kärngrupp, tjänstemännen. För att förstå vad som händer med folkpartiet bör man känna till en smula av väljarkårens samtidshistoria. Andelen folkpartister bland tjänsteman i högre eller mellangrader utvecklades på detta sätt 1970-72:

I tjänstemannakonflikten 1971 röstade folkpartiet för tvångslagen. I fråga om utflyttningen av statliga verk från Stockholm följde också folkpartiet med strömmen och röstade mot tjänstemännens intressen. Vid tiden för valet 1973 var det 16.2 procent av alla tjänstemän i högre eller mellanställning som röstade på folkpartiet. Första kvartalet 1974 hade siffran sjunkit till 10.5 procent, en nedgång alltså med 26.7 procent på tre år. Folkpartister säger ofta att deras parti är ett idéparti att de lätt glömmer den grundläggande regeln att ett parti måste för att överleva ta hand om de egna väljarnas intressen. Folkpartiet har svikit sina kärngrupper, tjänstemän och storstadsbefolkning, i en period som varit svår för dessa grupper. Partiet har inte längre någon fast bas i svensk samhällsstruktur. (Vi har inte undersökt hur läget är för folkpartiet i nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen där partiet har traditionella fästen.)

De fortsatta förlusterna för folkpartiet sedan valnatten 1973 har påtagliga konsekvenser för bedömningen av dagens politiska läge. De 9.4 procent av rösterna som i valet föll på folkpartiet har i mars-april 1974 naggats genom att —

Folkpartiet står i april på 6.5 procent i väljarbarometern. Förlusten av folkpartister till socialdemokraterna påverkar blockbalansen. Den kompenseras av centerns fortsatta vinster från socialdemokraterna och borgerlighetens något bättre läge bland förstagångsväljare.

Vi har inte funnit några helt övertygande bevis för att den tioåriga uppgångstrenden för borgerligheten är bruten. De två friska borgerliga partierna gjorde enorma framsteg i valperioden 1970-73 och kan fortsätta att göra det i nyval Var fjärde röstande håller nu på centerpartiet som ökade från 991.200 röster 1970 till 1.295.000 röster 1973. Uppgången är 31 procent om man räknar den i relation till föregående val . Torbjörn Fälldins första val som partiledare blev alltså inte bara centerns genom tiderna bästa val utan också en av de största relativa framryckningar som i nutiden registrerats av ett svenskt parti.

Moderaternas röster — 573.800 år 1970 och 737.600 år 1973 — innebär en relativ uppgång på 28.5 procent. Detta är också den största relativa framryckningen för moderaterna sedan andra världskriget.

Framgångarna för c och m skedde till stor del på bekostnad av borgerlighetens sjuke man, folkpartiet, men inte enbart på dess bekostnad. Moderaterna och centerpartiet har emellertid visat en slagkraft i väljarkåren som inte plötsligt försvinner. Ett nyval 1974 blir en valrörelse i vilken moderaterna kan påräkna väljarnas stora intresse genom att driva sina skatte- och skolfrågor och i vilken centern kan nagga socialdemokratin i kanten med den känsliga frågan om prisstegringar och likaså kan föra fram sina populära specialiteter i boendefrågor och miljön där man bor. Ett urtima val 1974 kan med andra ord leda till maktskifte i Sverige.

* * * * * * *