"Med ett familjeföretag brukar man mena företag som ägs av en person som själv är chef och driver företaget. I en del familjeföretag finns det flera personer som tillsammans äger företaget och någon eller några av dem arbetar där."

Med denna konventionella definition av familjeföretag inleddes Sifos utfrågning. Definitionen avsåg att hålla intervjun till ett specificerat ämne: fåmansägda företag i vilka ägaren eller några av ägarna är ansvarig för de dagliga besluten. Företagen med många ägare, vare sig börsnoterade eller ej, räknas inte med och inte heller företag dominerade av majoritets- eller minoritetsposter som innehas av vårt lands stora finansfamiljer vilka saknar kontakt med företagens dagliga arbete.

Det finns ingen officiell svensk statistik över familjeföretag; tillgängliga siffror i den offentliga statistikproduktionen gör att man kan skilja stora och små företag men man kan inte urskilja de påtagliga sociologiska realiteter som familjeföretagen utgör för stora befolkningsgrupper. Bristen på information om familjeföretag i den annars så synnerligen detaljerade svenska företagsstatistiken torde inte öka förståelsen för familjeföretagens situation hos myndigheterna.

På en direkt fråga "Arbetar ni i ett familjeföretag?" svarar 38 procent av alla anställda i privat tjänst att de arbetar i familjeföretag. Totalt blir detta c:a 770.000 personer.

Siffran i storstäderna är 33 procent, i övriga tätorter 39 procent och i orter med mindre än 3.000 innevånare blir siffran 45 procent.

Det antas att de svenska familjeföretagens antal minskar, dvs att nyetableringarna inte motsvarar nedläggningar, fusioner eller försäljning av familjeföretag till storbolag. Någon långsiktig statistik finns, som sagts, inte. En punktundersökning utförd av Birgitta Nygren vid Industrins Byrå för Strukturstudier uppskattar att mellan 1968 och 1973 lades 400 familjeföretag ned och 320 köptes upp. Mot dessa 720 familjeföretag som sålunda försvann svarade endast 150 nyetableringar. Det blir en nettominskning av c:a 140 familjeföretag per år. Därtill kommer att de familjeföretag som försvinner från scenen är betydligt större än de som nyetableras.

En Sifo-undersökning av familjeföretag 1968 analyserad och kommenterad av Sven-Erik Johansson och Bo Sillén under titeln "Småindustri och familjeföretagare", visade att dessa företag då hade otillfredsställande ekonomisk korttidsplanering, bl.a. saknade flertalet ordentliga budgetrutiner. Fem år senare, 1973, har samma fråga igen belysts av en undersökning av Sven-Erik Johansson inom ramen för den "småföretagsforskning" som koordineras av företagsekonomiska institutionen vid Umeå universitet. Det slutgiltiga resultatet har ännu ej publicerats men en preliminär rapport, "Vad hände med familjeföretagen?", av samma författare talar om "en avsevärd förbättring"; nu finns budgetering hos 79 procent av familjeföretag med över 100 anställda (sid 22). Ett stort bidrag till denna förbättring har getts av SAF:s arbetsmaterial "Se om ditt företag".

Allmänhetens och de anställdas inställning till familjeföretagens skötsel är synnerligen positiv.

Av de som nu är eller tidigare varit anställda i ett familjeföretag är andelen 52 procent, som tycker att de sköts bättre än andra företag.

Man bör understryka att de tillfrågade här gör en allmän bedömning av hur företag sköts och inte ensidigt tittar på företagens lönsamhet. Undersökningar visar att på det hela taget familjeföretagen nöjt sig vid en lönsamhetsnivå som skulle anses låg i ett börsnoterat bolag. Den positiva bedömningen som allmänhet och anställda ger åt skötseln av familjeföretag hänger samman med ett bredare spektrum av bedömningar, framför allt trivseln på företaget och företagets ansvar för den ort eller det grannskap där det ligger.

Det finns en utbredd mening att trivseln är stor på familjeföretagens arbetsplatser.

Denna mening är väl underbyggd av de som har erfarenhet av att arbeta i familjeföretag. Av de intervjuade som nu arbetar i familjeföretag tycker 47 procent att trivseln där är bättre, 6 procent att den är sämre och 41 procent att den är lika. Siffran 47 procent återkommer också bland dem som tidigare arbetat i ett familjeföretag men nu arbetar i annat företag eller i offentlig tjänst.

Att de anställda i familjeföretagen är tillfredsställda med den typ av företag de arbetar i visar sig också i svaren på frågan "Skulle ni själv helst vilja arbeta i ett familjeföretag eller i ett annat företag?".

Av de, som arbetar i familjeföretag, vill hälften helst arbeta i ett familjeföretag och endast var tionde skulle föredra en annan arbetsgivare. För en tredjedel spelar företagsformen ingen roll. Av de anställda i privata företag som inte är familjeföretag skulle en tredjedel helst vilja ha ett arbete i familjeföretag och av de anställda i offentlig tjänst skulle en fjärdedel föredra familjeföretag framför annat företag.

Familjeföretagens påtagliga popularitet som arbetsplatser hänger antagligen samman med att de vanligen är små företag med mycken informell kontakt mellan alla som är verksamma där och möjlighet för var och en att ha en stor överblick av hela företagets produktion och verksamhet.

Hälften (51%) av alla familjeföretagsanställda har mindre än 25 arbetskamrater i företaget. Av anställda i andra företag är det 24 procent som finns på så små arbetsplatser. Siffran för den offentliga sektorns arbetsplatser är 30 procent.

Stora majoriteter av de anställda i alla företag tillhör fackföreningar. Men fackföreningarna är inte representerade lika ofta i familjeföretag som i andra företag.

Fackföreningsmedlemmar är något mindre entusiastiska än andra över att arbeta i ett familjeföretag. Av fackföreningsmedlemmar i alla typer av anställningar är det 23 procent som hellre vill arbeta i ett annat företag än ett familjeföretag, bland icke-medlemmar är det 16 procent. Av fackets folk tycker 6 procent att familjeföretagen sköts sämre än andra företag; bland icke-medlemmar i fackföreningar finns denna åsikt bland 2 procent.

Många familjeföretag är små i riket men stora på sin ort. Ägarens totala förankring på orten medför även att det är mindre risk att familjeföretag flyttar än att andra företag flyttar. De speciella relationer som utvecklas mellan familjeföretag och de orter där de finns har ingalunda undgått den allmänna opinionen.

Det är i synnerhet de som vanligen bott länge på sin ort som håller på att familjeföretagen tar ett större ansvar. Bland 18-29-åringar som rimligtvis inte kan ha observerat sin orts familjeföretag i så lång tid är det 34 procent som säger att dessa företag tar det större ansvaret, bland personer över 30 är siffran 46 procent.

Man är alltså inte särskilt glad för ortens skull när familjeföretag köps upp av större bolag.

De uppköp av familjeföretag som den ovan citerade undersökningen fann så vanliga anser alltså två tredjedelar av allmänheten vara skadlig för orten.

Familjeföretag finns både i kapitalistiska och socialistiska ekonomier. I de socialistiska länderna är de vanligen inte så stora och sysslar ofta mer med service än tillverkning. Den avgörande skillnaden är emellertid inte storlek eller näringsgren utan det förhållandet att under kapitalismen kan företag gå i arv.

Innan ordet familjeföretag över huvud nämnts i intervjuerna frågade Sifo:

Arvsrätten mellan grundare och hans barn har alltså starkt stöd i opinionen. De äldre känner starkast för den: av 50-75-åringar tycker 91 procent att företagsarv är rätt, i medelåldern är siffran 83 procent, och bland l8-29-åringar 75 procent. Frågan är givetvis också partiskiljande.

Att det är rätt säger:

Siffrorna är höga. Man skall naturligtvis inte ta dem som intäkt för att den allmänna opinionen inte skulle kunna retas om stora företagsarv faller i händerna på inkompetenta arvingar. Men principen att företag skall kunna ärvas finns starkt etablerad i rättsmedvetandet.

Principen om arvsrätt har stöd i opinionen och detsamma gäller arvskatten. Arvskatten innebär ett problem för familjeföretagarens arvingar, kanske inte så mycket genom sin storlek som genom kravet att den måste betalas kontant. Vi sökte förmedla problemet till de intervjuade genom att fråga "När ägaren till ett familjeföretag dör, sätts ett värde på företaget och arvingarna måste betala arvskatt. Ofta finns det inte tillräckliga kontanter till denna skatt, tillgångarna är bundna i rörelsen, det vill säga i form av lager, maskiner, byggnader etc. Vad tycker ni är den bästa lösningen i denna situation?". De svarande fick ett kort på vilket stod angivet några möjliga lösningar. Alternativen och de andelar som höll på den är dessa:

Vi ser att alternativen att ta bort eller sänka arvskatten inte är aktuella för mer än ett par procent. Däremot kan 30 procent tänka sig att efter prövning efterskänka en del av arvskatten. Det är 36 procent av de borgerliga och 26 procent av socialisterna som föredrar detta. Ett lika populärt alternativ är att tillåta arvingarna att betala arvskatten med aktier i bolaget. Det föredras av 30 procent av samtliga, 24 procent av de borgerliga och 35 procent av socialisterna Kring det senare alternativet torde det finnas viss möjlighet att nå politisk enighet, och lagstiftningen kan utan att stöta en stor opinion även ta med någon form av dispensinstitut.

Det finns även en viss nyansskillnad i opinionens bedömning av förmögenheter i familjeföretag i jämförelse med andra aktieportföljer:

Men en klar majoritet håller på att alla aktieförmögenheter bör beskattas lika. Minoritetsattityden att börsportföljer bör dra med sig högre förmögenhetsskatt än familjeföretagsaktier finns f ö mer hos socialisterna än borgarna (23 resp. 14%).

Omedelbart efter Sifo-intervjuaren definierat vad som menades med familjeföretag och alltså innan något av ovanstående problem tagits upp i intervjun ställdes frågan: "Tycker ni att myndigheterna borde göra det lättare eller svårare att starta och driva familjeföretag?". Svaren i olika undergrupper blev:

Den passivitet som länge kännetecknat den statliga näringspolitiken vis à vis familjeföretag har endast långsamt förändrats under senare år genom service genom företagsföreningar, speciella kreditinstitut (Industrikredit, Företagskredit), SIFU och en lång rad punktinsatser från AMS. Vår undersökning visar att väljaropinionen är klart positiv till ytterligare åtgärder som bidrar till att göra det lättare att starta och driva ett familjeföretag. Det är dock betecknande att den unga generationen verkar något mindre intresserad av detta än den breda allmänheten.

En Sifo-undersökning från 1970 bland medlemmar i Familjeföretagens förening (Veckans affärer, nr 15-19, 1970) klarlade att medlemmarna kände sig något alienerade från samhället under trycket av skatter, den "röda vågens" opinioner, massmedias bristande förståelse, och den egna osäkerheten om sina företags framtid. En del av dessa känslor blottades även i några välpublicerade aktioner från mindre företagare i valkampanjerna 1970 och 1973.

Den undersökning som här redovisats antyder att familjeföretagen är mer populära än vad flertalet familjeföretagare själva tycks tro och att denna företagsform har en solid ställning i dagens opinionsläge med dess allmänna krav på decentraliserade beslut, ansvar för lokala förhållanden och mänskligare arbetsplatser. Politiker, myndigheter, fackföreningar och familjeföretagare torde ha ett gemensamt intresse att förnya och berika dialogen med varandra om familjeföretagens villkor i Sverige.

* * * * * * *