De politiska frågor som intresserade väljarna mest våren 1973 var dessa:

Jämfört med våren 1970 har miljöfrågorna ökat i betydelse (från 24 till 40 procent), och arbetsmarknads- och arbetslöshetsfrågorna likaså ökat i betydelse (från 29 till 41 procent). Intresset för jämlikhets- och låglöneproblem har sjunkit från 16 till 10 procent. Intresset för företagsdemokratiska frågor har alltid varit lågt och har nu sjunkit (från 7 till 4 procent). Bostadsfrågorna har alltmer skjutits i bakgrunden; nedgången mellan 1970 och 1973 är från 22 till 12 procent.

De borgerliga partierna tycks ha intecknat de mest intressanta frågorna. Vi har t ex centerns 100.000 nya arbeten, centerns förslag om full arbetslöshetsförsäkring för alla (även arbetslösa utanför fackföreningar), centerns konsekventa hållning i miljöfrågor, moderaternas återhållsamhet om skatter, folkpartiets förslag till indexreglerade skatter, moderaternas och folkpartiets intresse för kvalitet och arbetsro i skolan. Socialdemokraterna kan peka på en stor vårdreform, tandvårdsförsäkringen, och stor aktivitet vad gäller arbetsmiljön, men driver i övrigt mest frågor som allmänheten finner mindre intressanta, t ex demokratin inom företagen, jämlikhets- och låglönefrågor, och frågan om borgerlig splittring.

Speciella undersökningar av regeringens utspel i riksdagsspurten kring användningen av AP-fondens pengar för aktieköp och kring lagstiftad anställningstrygghet har visat på att dessa förslag har fått ganska ljumt mottagande inte bara utanför socialdemokratin utan också inom den.

De övergripande frågorna gäller miljön och decentraliseringen (INDIKATOR, oktober 1972). De är "övergripande" eftersom de omfattas av stort intresse och eftersom det för flertalet konkreta politiska frågor finns mer eller mindre miljövänliga alternativ och mer eller mindre decentraliserade lösningar.

Sifo har igen testat genomslagskraften hos decentraliseringstanken.

Sympatierna för ett decentraliserat samhälle där fler beslut fattas på det lokala planet är stora inom alla partier: m 84%, fp 79%, c 87%, s 71%, vpk 77%.

Centerpartisterna är som i tidigare mätningar särskilt positiva till decentralisering, men det är tydligt att en sådan politik nu hyllas av stora majoriteter inom alla partier.

Ingen tvekan torde råda om att centern vinner mest på de övergripande frågorna. Så sent som i förra valrörelsen gick socialdemokraterna ut med slagordet "det starka samhället", vilket med rätt eller orätt uppfattades som motsatsen till ett "decentraliserat samhälle", centerns slagord.

Varje val gäller ipso facto regeringsfrågan, men i årets valkampanj skjuts den i förgrunden av socialdemokratin, delvis på grund av bristen på andra frågor. En stor ansträngning görs av socialdemokraterna att varna väljarna för en borgerlig regering och stryka under behovet av fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Man kan emellertid ifrågasätta om socialdemokratin i dag har sådan ställning i opinionen att ett försök att koncentrera väljarnas uppmärksamhet till det egna fortsatta maktinnehavet resulterar i vinster. Sifo har frågat om vad väljarna tycker om socialdemokratins program förr och nu. Redan 1970 var entusiasmen sval och 1973 har den blivit ännu svalare.

Mindre än en tredjedel av väljarkåren tycker nu att socialdemokratins program har varit bra i det förflutna och fortfarande är bra. Att i detta läge lägga fokus av valkampanjen på regeringsfrågan torde mest gynna borgerligheten.

Den bild som allmänheten gör sig av socialdemokraterna är inte heller genomgående fördelaktig. Sifo frågade: "Betraktar Ni våra svenska socialdemokrater mest som pampar, byråkrater och överhet eller mest som socialister, reformivrare, de fattigas och förtrycktas vänner"

Socialdemokratin har alltmer kommit att identifieras med överheten med allt vad detta innebär av både respekt och misstänksamhet.

Att regeringsfrågan i valkampanjen mest gynnar de borgerliga framgår även av vad man önskar som valets utgång:

Tabellen visar att inom socialdemokratin ser nästan hälften (45%) den bästa utgången av valet som ett läge i vilket partiet blir litet ödmjukare och tar mer hänsyn till oppositionen.

Hur har socialdemokratin kunnat manövreras bort från flertalet av de frågor som intresserar allmänheten till ett läge där de måste ställa sitt eget maktinnehav som den väsentliga frågan i valrörelsen i en tidsperiod i vilken deras goodwill är så dålig? Endast framtida forskning kan belysa detta problem. En hypotes är emellertid att regeringen Palme haft alltför litet egna kontakter med sina väljare och alltför mycket sett som uppgift att genomföra partikongressens och LO-sekretariatets önskemål. Och varken partikongressen eller LO-sekretariatet är särskilt representativa för partiets väljare *). Det är möjligt att man i gemen är rädd för en situation i vilken partikongressen och LO snarare än riksdagen framställs som högsta instanser i valet av politik. Det verkar av svaren på frågan om den bästa valutgången som om många föredrar att välja riksdagsmän som i samråd och kompromisser med företrädare för andra partier bestämmer landets öden.

*) Vanliga partisympatisörer förstår t ex inte alltid den blandning av kanslisvenska med (ny)marxistiska låneord som blivit vanliga i socialdemokratisk debatt. Ta som exempel frågan: "När vi hör ordet ‘utsugning’ i en politisk debatt, tänker vi då mest på kapitalisternas utsugning av arbetarna eller mest på statens och kommunernas utsugning av skatter från allmänheten?"

Allmänheten är i år på det hela taget mer intresserad av frågor som oppositionen drivit än frågor som regeringen fört fram. Om valkampanjen reduceras till en ren maktfråga om vilket parti som skall regera, ligger socialdemokratin särskilt illa till, ty den torde aldrig sedan den övertog regeringsansvaret på 30-talet haft så liten goodwill i väljarkåren som i dag.

Konjunkturen ger regeringspartiet en skjuts i årets valrörelse (INDIKATOR, maj 1973). Men valets frågor, och särskilt den av socialdemokraterna själva framhållna regeringsfrågan, drar ned partiets val resultat.

* * * * * * *

Ansvarig utgivare: Hans L. Zetterberg
Reprinted by permission