Alla partiers ställning hos väljarna påverkas av deras inställning i de övergripande frågorna. Vi skall nu ta upp en annan faktor som också har klart samband med väljarbarometerns långtidssvängningar, nämligen de ekonomiska konjunkturerna. De senare påverkar inte alla partier lika utan främst regeringspartiet. Regeringspartier i alla länder har visat sig känsliga för näringslivets konjunkturer; i goda tider är det vanligen fler medborgare som stöder och gillar regeringen än i ekonomiskt dåliga tider.

För Sveriges del gällde att före 1970 fick konjunkturerna mindre genomslag i riksdagens sammansättning: den första kammaren var vald i ett tidigare konjunkturskede och förnyades successivt så att ingen förändring i konjunkturen kunde få stort genomslag. I den nya enkammarriksdagen slår konjunkturerna omedelbart igenom på riksdagens sammansättning. Hur valen och konjunkturcykeln sammanfaller blir därför av stor betydelse för framtida regimskiften.

Hur starkt är då sambandet mellan regeringspartiets andel i väljarbarometer och de ekonomiska konjunkturerna? De politiska och ekonometriska avdelningarna på SIFO har i ett gemensamt projekt för INDIKATOR analyserat sina data från perioden januari 1967 till mars 1973. De ekonomiska tidsserierna har sedan skrivits fram till årets slut, så att man skall kunna avläsa hur konjunkturen påverkar väljarnas sympatier för socialdemokraterna på valdagen i mitten av september.

Det ekonomiska allaktivitetsmåttet heter BNP, bruttonationalprodukten, och är det sammanlagda värdet av alla varor och tjänster i landet. Det bästa konjunkturindex vi har är BNPs tillväxt på årsbasis, räknad månad för månad i fasta priser. Diagrammet visar hur tillväxttakten fluktuerat 1967-1973.

Vid valet 1968 då socialdemokraterna fick 50.1 procent av rösterna var BNPs tillväxttakt på snabb uppgång. Vid valet 1970, då regeringspartiet fick 45.3 procent av rösterna, var tillväxttakten avtagande. Vid valet i år är tillväxttakten igen på raskt uppåtgående.

Korrelationen mellan BNPs tillväxt och väljarnas stöd för regeringspartiet är som synes av diagrammet ganska hög (0.625).

Bakom sambandet ligger en fundamental relation mellan regering och folk som man lätt glömmer bort i dagspolitikens utspelsatmosfär. Relation är ett enkelt utbyte: regeringen ger folket ökat ekonomiskt välstånd och folket ger regeringen sina röster.

Denna utbytesrelation gäller framför allt i länder som Sverige där välståndet är någorlunda jämnt fördelat.

Sambandet mellan BNPs ökningstakt och stödet för socialdemokratin har lett till en ironisk rytm i svensk politik. När konjunkturerna blir dåliga driver den borgerliga oppositionen hårdare än vanligt på för en näringsvänlig politik med ekonomisk stimulans. Den socialdemokratiska regeringen ser sin uppgift som balanshjul i blandekonomin och ger efter för kraven på stimulansåtgärder, åtminstone på valda punkter. Åtgärderna sätts in och det blir fart på hjulen igen. I tacksamhet ger väljarna den socialdemokratiska regeringen nytt förtroende i val. Så kan ske också i år.

I september i år står BNPs tillväxt enligt SIFOs index på 4.3 procent. Historiskt sett är denna nivå förbunden med en andel av 46.0 procent för socialdemokraterna; en andel som är tillräcklig för fortsatt innehav av regeringsmakten.

Det kan emellertid ta en viss tid innan insikten om de goda tidernas återkomst sprider sig i väljarkåren. Väljarna ställdes i april 1973 inför frågan: "Palme tillträdde som statsminister i oktober 1969. När ni tänker på Palmes regeringstid, tycker ni att det mest varit goda tider eller dåliga tider?"

Svaren är som synes partibundna men på det hela taget dominerar uppfattningen att tiderna varit dåliga. Ingen vet om väljarna på valdagen kommer att ledas av att solen veckorna innan lyst skönt eller av att det varit dåligt väder under en lång period tidigare.

Arbetslösheten visar ett lika starkt samband med sympatierna för regeringspartiet, fast med omvända förtecken: när arbetslösheten är hög är regeringssympatisörerna få. Korrelationen är -0.652. Som mått på arbetslösheten har vi tagit Statistiska Centralbyråns mätningar av andelen som i månatliga intervjuer säger att de är utan arbete och vill ha arbete. Denna sifferserie är säsongbunden — arbetslösheten är störst under vinterhalvåret — och vi har därför rensat bort säsongvariationerna innan vi använde dessa siffror.

I mars i år var den säsongrensade relativa arbetslösheten 2.6 procent, en nedgång från historiska toppvärden på 3.1 procent registrerat i november 1971, och 3.0 registrerade augusti och september 1972. Vid valet i september i år kan vi räkna med att den säsongrensade siffran sjunkit ytterligare till omkring 2.4 procent. Arbetslösheten fortsätter alltså att vara hög trots den kraftiga konjunkturuppgången.

SIFO frågade i augusti 1968 och i april 1973: "Vilken regering tror ni skulle vara bäst skickad att trygga sysselsättningen i landet, en socialdemokratisk regering eller en borgerlig?"

Socialdemokratien har uppenbarligen tärt på sitt förtroendekapital som arbetslöshetens bekämpare.

De disponibla inkomster som hushållen har påverkar helt visst stämningen i landet. Konjunkturinstitutet räknar ut den disponibla inkomsten kvartalsvis och vi har gjort om siffrorna till månadssiffror för att lättare jämföra dem med väljarbarometern. Den disponibla inkomsten anges i fasta priser.

Vi har vant oss vid en viss ökning i disponibel inkomst; under perioden 1967 till 1973 har den årliga genomsnittliga ökningen varit 3 procent. När ökningen uteblir eller förbyts i minskning så tappar regeringspartiet sympatisörer. Sambandet är inte starkt men det finns där; korrelationen är 0.388.

En regering har vissa möjligheter att tillfälligt påverka hushållens disponibla inkomst, t ex genom ändringar i bidrag eller skatteskalor eller tidigare- eller senareläggning av bidrag och skatteåterbäringar. Sådana åtgärder att suga upp och att spä på allmänhetens köpkraft kan ibland vara motiverade för att dämpa konjunktursvängningarna. De två skatteomläggningar som gjorts under den av oss studerade perioden har emellertid knappast haft någon långtidseffekt på andelen socialdemokratiska sympatisörer. Så enkelt är sambandet inte mellan ekonomi och politik att en regering kan "köpa röster" genom att tillfälligt öka hushållens disponibla inkomst. Skatteomläggningar bör nog ses mot kraven på rättvisa från väljarnas sida och kraven på rimliga inkomster från statens sida, inte som valfläsk.

I år sker en påtaglig inkomstökning för hushållen och detta hjälper regeringspartiet i valet. Ökningssiffran i september ligger på 4.4 procent jämfört med medeltalet 3.0 procent.

Alla våra mätningar av det ekonomiska livets puls har uttryckts i fasta priser för att vi separat skall kunna studera effekten av prishöjningar på väljarbarometerns utslag. Vår indikator för de senare är den årliga förändringen i konsumentprisindex uträknat för varje månad från januari 1967 då index var 207 till mars 1973 då index står på 278. På valdagen den 16 september 1973 räknar vi med att konsumentprisindex ökat ytterligare till omkring 283. Den genomsnittliga årliga prisökningen har varit 5 procent under den studerade perioden. Den period som innefattade den största ökningen (7-9%) inföll mellan juni 1970 och december 1971.

Korrelationen mellan prisökningar och andelen socialdemokrater är som väntat negativ, -0.331.

Prishöjningar sammanfaller vanligen med högkonjunkturer och det är en av den ekonomiska utvecklingens paradoxer och den ekonomiska politikens misslyckanden att kraftiga prishöjningar i Sverige inföll också i lågkonjunkturen 1971 och 1972. Olof Palme har därför kommit att framstå som dyrtidens statsminister; han tillträdde under en högkonjunktur med sedvanliga prisstegringar och fortsatte in i en lågkonjunktur med osedvanliga prisstegringar. Det senaste året har emellertid takten i prisökningarna avtagit och ökningstakten kryper nu under medeltalet av 5 procent. Om konsumentprisindex i september hamnar på 283 innebär detta en prisökningstakt av 3.7 procent.

SIFO har frågat allmänheten: "Hur orolig är ni för prisstegringar?"

Nedgången i oron över prisstegringar är påtaglig.

En s k regressionsekvation kan sammanfatta vår undersökning av konjunkturernas inverkan på andelen av regeringspartiets sympatisörer 1968-73. Ekvationen får följande utseende:

Den för antalet frihetsgrader korrigerade R-kvadraten för denna ekvation är 0.603 vilket innebär att 60% av fluktuationerna i väljarbarometerns andel sympatisörer för regeringspartiet kan förklaras av konjunkturfaktorerna. Överensstämmelsen mellan de av ekvationen kalkylerade värdena och de faktiskt uppmätta värdena visas av nedanstående diagram.

Regeringspartiet får 1973 en kraftig skjuts av konjunkturen. Mellan mars-april och september skulle enligt ekvationen konjunkturuppgången ensamt hjälpa regeringen med 3 procents rösttillskott.

Vi skyndar att tillägga att ekvationen är långt ifrån perfekt och att den under den studerade perioden slagit fel på över 4 procent åtta av de 75 månader vi studerat, och slagit fel mellan 3 och 4 procent i femton av de 75 månaderna. Men ändå kan ingen tvekan råda om det förhållandet att regeringspartiet får ett lyft av konjunkturen 1973. Ur borgerlighetens synpunkt kommer det andra valet till enkammarriksdagen lika olägligt som det första kom lägligt.

Våra forskningsresultat överensstämmer endast delvis med de undersökningar av efterkrigsvalen som vanligen åberopas av socialdemokraterna. Dessa analyser "visar att socialdemokratin inte alls gjort sina bästa val i lågkonjunkturer där många känner sin trygghet hotad. Sina bästa val har partiet gjort i balanserade högkonjunkturer. De största nederlagen har kommit i överhettade högkonjunkturer med stora prisstegringar" (Dieter Strands referat). Generellt kan man säga att socialdemokratiska uppfattningen om sambandet mellan konjunkturer och politik spelar ner BNPs tillväxt och arbetslöshet och spelar upp priserna och de disponibla inkomsternas betydelse. Detta kan bädda för olyckliga beslut. Regeringen valde t ex att höja arbetsgivaravgiften inför valåret, en handling som försenar BNP-uppgången och håller arbetslösheten kvar på hög nivå. Man trodde uppenbarligen inte att de senare faktorerna betydde så mycket för valutgången jämfört med inkomsttillflödet till väljarna från Strängs skattereform och med det partiella prisstoppet som samtidigt infördes.

Den relativa betydelsen av de olika konjunkturfaktorerna för andelen socialdemokratiska sympatisörer kan mer exakt anges av följande s k beta-koefficienter;

Dessa beta-koefficienter (i motsats till de regressionskoefficienter som anges i ekvationen) är helt jämförbara med varandra. Jämförelsen visar att BNP och arbetslöshet betyder mer för andelen regeringsanhängare än disponibla inkomster och prishöjningar. Men samtliga faktorer är statistiskt signifikanta i vår analys och ingen regering som vill sitta kvar bör försumma någon av dessa konjunkturfaktorer.

___________________

En allmän slutsats som vi kan dra av vår genomgång av långtidssvängningarna i väljarbarometern gäller det relativt begränsade utrymme som finns för s k politiska utspel. De övergripande frågorna och de ekonomiska konjunkturerna svarar för lejonparten av väljarbarometerns förändringar. Utspelpolitikerna må fylla spalterna och TV-rutan. Men de framgångsrika politikerna i stabila demokratier långtidsplanerar för att fylla behov som definieras av övergripande frågor och de framgångsrika regeringspolitikerna stimulerar en växande ekonomi som ger arbete, välstånd och stabila priser.

___________________

Rättelse: I föregående nummer av Indikator (oktober 1972) blev partibeteckningarna M+FP+C resp S+VPK omkastade i Diagram 2.

* * * * * * *