Årgång 6 — Dubbelnummer
Stockholm i oktober 1972

SIFO mäter varje månad partisympatierna med frågan "Vilket parti tycker ni är bäst i dag?" och resultaten publiceras i form av en s k väljarbarometer i Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Sydsvenska Dagbladet. SIFO:s intervjuare överlämnar "valsedlar" för alla partier till ett urval av röstberättigade och ber att få tillbaka valsedeln med namnet på det parti den svarande tycker är "bäst i dag". Vi föredrar att fråga om vilket parti man anser bäst i stället för att fråga "Om det vore val i dag, vilket parti skulle ni rösta på?". När andra opinionsmätare ställer den senare frågan är det inga allmänna val och vanligen inte heller någon valkampanj. Allvaret i allmänna val och den information, aktivitet och engagemang som finns under en valkampanj kan allmänheten knappast föreställa sig när de ställs inför frågan "Om det vore val i dag...". Många svarar "Vet inte". Däremot kan man vid varje tillfälle ha en rimlig åsikt om vilket parti som är bäst. Andelen som inte kan eller vill uppge ett bästa parti är mellan 5 och 10 procent. Det är självklart att svaren på vår fråga om bästa parti i första hand skall jämföras med varandra, inte med valresultat. Under själva valkampanjen ställer SIFO även frågor om hur och om man tänker rösta och svaren kan då bättre jämföras med valresultaten. Under valår sker publiceringen av väljarbarometern varje månad, under mellanvalsperioder något mera sällan. En periodisk publicering av en väljarbarometer ger en viss rytm till den politiska debatten och journalistiken. Ledarskribenter och andra samlar sig vid publiceringstillfällena till en överblick över vad som hänt under perioden, särskilt sådant som kan ha påverkat regeringens och oppositionens ställning hos allmänheten. Det är naturligt att kommentarerna då kretsar mest kring närliggande politiska händelser.

Ibland bör man emellertid ta ett litet längre tidsperspektiv på opinionssiffrorna. Det finns långtidsrytmer i dessa sifferserier, dyningar som är betydligt längre än månader och år och valperioder. Omslag och strömkantringar i dessa långtidstrender är viktiga händelser.

Diagram 1

Den översta kurvan i Diagram 1 visar socialdemokraternas andel av partisympatisörer sedan våren 1967. Långtidstrenden pekade uppåt från maj 1968 till december 1969 och har pekat nedåt sedan dess. Att visa dylika långsiktiga trender är väljarbarometerns viktigaste bidrag till förståelsen av politiken. Valet 1968 inföll i början av en uppgångsfas och valet 1970 under en nedgångsfas för socialdemokratin.

Det är ytligt att säga att socialdemokratins senaste nedgångsfas motsvarats av en uppgång för borgerligheten. De två nedre kurvorna i diagrammet ger en mer nyanserad bild. Den mellersta anger den sammanslagna andelen för de två traditionellt största borgerliga partierna moderatena och folkpartiet. Deras sammanlagda andel av partisympatisörerna har grovt sett varit oförändrad sedan januari 1969. Hela förändringen för borgerligheten består av centerns uppgång sedan valkampanjen 1970 såsom framgår av den understa kurvan. Sedan januari 1972 är centern större än (fp) och (m) tillsammans.

Diagram 2

Diagram 2 visar de alternativa regeringskonstellationernas väljarunderlag, dvs (s) + (vpk) å ena sidan och (c) + (fp) + (m) å den andra sidan. Diagrammet ger en klar antydan om att regimskiften är helt möjliga och att väljarkåren är rörlig. Valresultaten och därmed regeringsmakten blir beroende av hur valdagen infaller i väljartrenderna. Hinner nästa stora vändning för socialdemokraterna komma innan september 1973? Kurvans tidigare svängningar antyder att den ökning av c:a 3 à 4 procent, vilken regeringspartiet nu behöver för att behålla makten, mycket väl kan äga rum inom en halvårsperiod.

Förutom de stora svängningarna ser vi att kurvorna också fluktuerar från månad till månad. Dessa variationer är vanligen slumpvariationer vilka uppstår när man låter ett statistiskt urval av väljarkåren representera hela väljarkåren. Visst kan politiska händelser åstadkomma förskjutningar från en månad till nästa, men varje enstaka siffra bör alltid ses i ett längre perspektiv.

En blick på kurvorna visar att man bör akta sig för ytliga generaliseringar som att partiernas upp- och nedgång följer årstider eller valperioder. Det vanliga antagandet att socialdemokrater alltid går ned i mellanvalsperioder stämmer t ex lika litet som att partiet går framåt efter första maj eller industrisemestern.

Det finns ingen enkel förklaring till de långsiktiga svängningarna i allmänhetens stöd av partierna. Under efterkrigsperioden har vart och ett av de borgerliga partierna i Sverige vid olika tillfällen fått lära sig att ett parti kan gå tillbaka trots att man har duktiga politiker som mönstergillt sköter program- och sakfrågor. Och socialdemokraterna vet också att deras politik och politiker egentligen inte var sämre i nedgångsperioderna i mitten av 50-talet och i mitten av 60-talet än i uppgångsperioderna 1949-50, 1961-62 och 1968-69; i stort var det samma människor och samma idéer som ledde partiet hela tiden. Vi vet också att ett parti kan gå framåt trots sina ledares misslyckanden, förvirring om partiprogrammet och splittring i viktiga sakfrågor - framgångar i dylika lägen registreras t ex för närvarande av Labour i England och det kristligt demokratiska partiet i Tyskland.

Politikerna och politikens dagsinnehåll avgör alltså inte ensamma väljarbarometrarnas långsiktiga svängningar. Det finns idéer, stämningar, intressen och behov utanför politiken som också spelar in. De långsiktiga partisvängningarna hänger i mångt och mycket samman med hur väl ett partis allmänna programinriktning passar in i de opinionsvågor som växer fram, dominerar och ebbar ut. Exempel på sådana opinionsvågor är den så kallade vänstervågen (marxismens renässans) under 60-talets slutår och den så kallade gröna vågen (miljövård och decentralisering) under 70-talets första år. Både vänstervågen och den gröna vågen är internationella företeelser som sköjt över våra gränser. *) Dessa opinionsvågor hjälper hela befolkningsgrupper att uttrycka och klarare se sina egna och samhällets behov. De politiska frågor som dessa opinionsvågor definierar upplevs ofta som stora och övergripande till skillnad från politikens vardagsfrågor.

*) För opinionsundersökarna har det stått klart att vänstervågen inte gick på djupet utan stannade mest inom yngre välutbildade grupper (se INDIKATOR, november 1969 och maj 1971). Den gröna vågen, vilken INDIKATOR dokumenterade i juni 1969 (miljöfrågor) och juli 1970 (decentralisering) hade redan då nått djupare in i olika grupper.

För att ha stöd på framtida valdagar måste politikerna arbeta på en inriktning av sina beslut och en syftning av sina program som stämmer med framtidens behov. Att centern sedan ett tiotal år talat decentralisering och miljövård hjälper när en internationell opinionsström som gröna vågen med precis dessa krav sköljer över vårt land och hjälper oss formulera samhällets behov. Centern får en framgång därför att partiet i sitt programarbete låg lagom mycket före en opinionsvåg, före samhällets behov. Socialdemokratin kom till 1970 års val med programidéer som styrd näringspolitik och starkt samhälle vilka hade passat utmärkt om västervågen varit på väg in i stället för ut detta år.

Tur och skicklighet alltså för centern och samtidigt otur och oskicklighet för socialdemokratin.

Men om 1976 års behov (t ex under inflytande av internationella problem) blir ett starkt kanslihus, som styr allt flera områden centralt så kan 1970 års politiska investering i "det starka samhället" ge utdelning åt socialdemokratin. Politik är arbete på lång sikt, en sak som inte får glömmas när politikerna rusar från den ena krisen till den andra eller föredragningslistorna tyngs av mängder av rutinärenden.

Det är händelser som ser ut som tankar att socialdemokratins kurva vände nedåt i samband med LKAB-krisen på Lapplands malmfält i januari 1970 och uppåt i samband med FN:s miljövårdskonferens i Stockholm i juni 1972. LKAB-krisen var en kamp och en demonstration för decentralisering mot ett toppstyrt löneväsende, mot ett storbolag som utan samråd med lokala arbetsplatser förlade sina viktiga beslut i Stockholm, och mot en centraliserad LO-byråkrati. Regeringspartiets myckna tal om styrning och behov av nya maktmedel var ingen lisa för de som öppet protesterade och de många fler som tyst sympatiserade (INDIKATOR, juli 1970). Kurvan för socialdemokratin vände uppåt igen när socialdemokratins ledare framstod som ledande också i den internationella miljövårdskonferensen i Stockholm och därmed i mångas ögon övertog ledningen från centern i miljöfrågorna. Så länge socialdemokraterna hade både decentraliserings- och miljöfrågan mot sig gick det nedåt; när man bokat in en av dessa två stora frågor som sin egen blev det ny vändning i kurvan. Det synes oss alltså vara de frågor som väljarna ser som övergripande och i vilka något parti investerat på lång sikt som har betydelse för väljarbarometerns långsiktiga svängningar.

Den övergripande partiskiljande frågan utanför dagspolitiken som kvarstår mellan socialdemokratin och centern gäller centralstyrning eller decentralisering. Här har centern opinionsklimatet på sin sida. Regeringen kan naturligtvis tala vackert om decentralisering, men kan i praktiken knappast förverkliga socialdemokratins program med mindre än att kanslihuset får behålla den makt det i dag har, ja öka den.

* * * * * * *

Ansvarig utgivare: Hans L Zetterberg
Reprinted by permission