Varje vinter sedan 1968 har SIFO gjort en stor ungdomsundersökning omfattande 1700-2100 besöksintervjuer med personer i åldrarna 12 till 24 år. Många delresultat av dessa undersökningar har publicerats i pressen och en del av årets resultat kommer att offentliggöras i INDUSTRIA. Vi skall använda detta nummer av INDIKAT0R till att ge en översiktlig bild och tolkning av ungdomsvärlden sådan den framstår i våra undersökningar och i utländska ungdomsanalyser.

På många håll i de avancerade länderna i både öst och väst känner den nya generationen uppenbarligen stor tvekan inför den äldre generationens värld. Många tvekar om denna värld förtjänar en helhjärtad insats, en del protesterar öppet mot den. Vi känner alla en del av innehållet i denna tvekan och protest: man vänder sig mot inkomst- och privilegieklyftor, mot klyftan mellan rika och fattiga länder, mot de rikas krig mot de fattiga, mot atomkrigshotet, mot miljöförstöringen. I alla åldersgrupper och samhällssituationer finns protester av dessa slag. Ungdomen har helhjärtat instämt i dem.

Till 1700 ungdomar som intervjuades av SIFO i februari-mars i år ställdes problemet: "Vilka två av dessa frågor har intresserat dig mest under det senaste året?" Svaren blev:

Graden av engagemang i det problem som mest intresserat de unga framgår av svaren på frågan: "Har du personligen engagerat dig och sökt göra insatser så ofta som tillfälle ges, ganska ofta, ganska sällan eller aldrig?"

De som engagerar sig "så ofta som tillfälle ges" eller "ganska ofta" utgör en femtedel av nugenerationen. Detta är en hög siffra — omkring 300.000 ungdomar — och historiskt sett har många stora samhällsförändringar drivits fram av långt mindre grupper. Andelen aktivt engagerade är störst inom kfml och vpk (38%), sedan följer fp (19%), de andra partierna har 16-17% engagerade ungdomar.

Man visar sitt missnöje bl.a. genom att delta i demonstrationer. År 1970 hade 10 procent av 12-24 åringarna "deltagit i en demonstration där man marscherar med plakat", en ökning från 7 procent 1968. Av de som demonstrerat hade en tredjedel deltagit i första-maj tåg och en femtedel i demonstrationer mot kriget i Vietnam.

Det är en svaghet i massmedias nuvarande sätt att arbeta att det behövs konfliktsituationer för att vi skall få veta vad som rör sig i tiden. Allmänheten har mest observerat den nya ungdomskulturen när den gått ut i demonstrationer som uppmärksammats av tidningar och TV. Alternativ jul, USA ut ur Vietnam, Anti-Pukas, Bort med engångsglas, Nej till EEC, Vi flytt int', Rädda almarna har presenterats och deras begränsade fokus har helt skymt bort att de är yttre manifestationer av en ny livssituation för ungdomen och av en uppsättning nya värderingar. Denna situation och dessa värderingar finns också mellan demonstrationstillfällena, berör många fler än demonstranterna, och har en rad konsekvenser utanför de ämnen som står på demonstrationsplakaten. Ungdomen förblir ett främmande folkslag, ja obegriplig och kanske t.o.m. skrämmande om man inte förstår dess nya situation och dess nya värderingar. Studiet av dem är även angeläget, eftersom de nya värderingarna säkert blir en del av framtidens opinionsklimat och politiska partiprogram. Och för förståelsen av samtida religion och konst, och framför allt samtida musik, är insikten i nugenerationens livssituation och värderingar helt oumbärlig.

I opinionsundersökningarnas tvärsnitt av befolkningen ligger de olika generationernas attityder som geologiska avlagringar i tabellerna. Inte så att varje tonåring, far eller farfar har en helt förutsägbar attityd — de enskilda svaren är påverkade av hur isolerat från eller nära man levt med i sin tids strömningar och hur mottaglig man varit för det nya. Men sett i stora drag blir det tydliga kluster av attityder inom de olika generationerna. Farföräldrarna håller på produktion, ägodelar, företagsamhet och liberalism, farsgenerationen håller på konsumtion, titlar, anställningstrygghet, välfärd och (ofta) socialism. Ändrade värderingar är oftast förbundna med ändrade sociala strukturer. Låt oss snabbt skissera tidigare generationers sociala strukturer och deras dominerande värden. Vi skall kalla dem "förfädernas generationer", "farfarsgenerationen", "farsgenerationen" i kontrast till "nugenerationen". Dessa beteckningar lokaliserar fenomenen någorlunda i tiden, även om de inte stämmer på någon specifik tonåring, hans far eller farfar. Diagrammet sammanfattar i några nyckelord de olika generationernas situation och värderingar.

Farfarsgenerationen ersatte förfädernas stånd, skrå och privilegier med marknadshushållning. Plikten att förbli vid sin läst byttes mot företagsamheten att bli sin egen lyckas smed. Tidens dominerande människotyper är sina egna — bonde, handlare, fabrikör, utövare av fria yrken. Man konkurrerar med varandra. Man tror att den bäste i intelligens, flit och karaktär vinner och får det bäst. Naturen är något som man skall besegra och ur den utvinner man spannmål, järn och pappersmassa. De initiativrika som bygger upp produktion och samhällen eller gör uppfinningar är tidens hjältar.

Farsgenerationen bemöter entreprenörernas hårda marknadssituation med att organisera sig och att organisera större enheter att agera på marknaderna. Tidens dominerande människotyp är den anställde och medlemmen. Man är löntagare i ett företag eller i offentlig tjänst, man går in i en folkrörelse, ansluter sig till ett parti på valdagen. Man får trygghet, blir en del av något större, blir lojal; individuella känslor och målsättningar får underordnas företaget, verket, organisationen, folkrörelsen, partiet. Planering, teknik, ordning blir honnörsord. Ordning skall det vara i apparaten: bestämda arbetstider, reglerad ledighet, definierade ansvarsområden. Alla frågor på blanketten skall besvaras, förfrågan ställs på föreskrivet sätt, behandlas enligt utfärdad arbetsordning, beslut meddelas skriftligt, får överklagas. Mycken frihet förvisso, men ingen frihet att störa apparaten i dess arbete.

Naturen blir något man söker sig till för vila och rekreation, för att kunna ge ny energi åt arbetet, saken, apparaten. Belöningar kommer inte bara i form av titlar och status utan också i form av konsumtion. I populärpress och film får vi en detaljerad bild av hjältens förbrukning av bostäder, bilar, resor, måltider, kläder och kvinnor. Arbetsdisciplinen beror inte huvudsakligen på pliktkänslor och kall, inte heller på lusten att skapa något nytt och eget. För att klara sin bostad, bil, semesterresa gör man avbetalnings- och amorteringsåtaganden och arbetsdisciplinen bygger allt mer på nödvändigheter att arbeta för att en framtida lönecheck skall betala av en redan gången månads konsumtion.

Nugenerationens livssituation är på en väsentlig punkt annorlunda än de tidigare generationernas. Fars- och farfars- och förfädernas generationer är lika varandra i ett utslagsgivande avseende: yrket är ett livstidsengagemang. Nugenerationen har fått höra att de måste räkna med att omskolas då och då; var och en får flera jobb, många karriärer. Snabbt föränderliga sociala system håller på att ersätta farsgenerationens stabila privata och statliga byråkratier. De korta tidsperspektiven dominerar nu för alla insatser. I 1969 års ungdomsundersökning fick vi veta, att 41 procent av alla yrkesarbetande ungdomar bedömde det som "mycket sannolikt" eller "ganska sannolikt" att de skulle byta anställning. under det närmaste året. (INDIKATOR maj 1969)

Rymdålderns astronaut har flera år av träning för en operation som tar några dagar eller veckor; när den är över får han ägna sig åt något annat resten av livet. Det mesta i nutiden och framtiden verkar ad hoc: man startar projekt i stället for företag, aktionsgrupper i stället för föreningar. Skräddarsydda slit- och slängorganisationer växer upp för att försvinna när de gjort sitt. Endast den dumme och omedvetne investerar sitt jag i en organisation och sin självvärdering i en titel. Plötsligt är de organiska kemisterna, näringsforskarna, provköksbiträdena, jägmästarna, biologilärarna omdefinierade till ekologer. Och en vacker dag är kanske det smutsigaste yrket, renhållningsmannens, det mest hedervärda. Nugenerationen ser mer och mer sin livsuppgift som en serie "korta ryck". Att skapa ett hyggligt mönster i dessa punktinsatser är den nya levnadskonsten.

o o o o o

Skillnaden i mångt och mycket mellan de äldres och de ungas attityder beror på de dominerande sociala arrangemang som stämplar varje generations livsupplevelser: farföräldrarnas livshållning skapades under insatser i de ekonomiska och politiska marknaderna; föräldrarna formades mest av sin långtidsanställning i stora företag eller statliga organ och av sina trogna medlemskap i folkrörelser; nugenerationen påverkas mest av sina kortsiktiga insatser i "projekt" i privat eller statlig regi och av sina engagemang i aktionsgrupper.

I Sverige har ungdomen ännu inte i någon större omfattning upplevt de stora organisationsenheternas ökade krav på yrkesomställningar, vilka så påtagligt färgat nugenerationens perspektiv på tillvaron. Många omställningar, omskolningar och omflyttningar har dock upplevts eller observerats på nära håll av jordbrukets och skogens söner och döttrar av vilka många i dag återfinns i städerna. Det är därför ingen tillfällighet att, deras traditionella politiska parti, centern, bäst kommit att svara mot nugenerationens värderingar. Centerpartiet går framåt i hela landet och framgången är påtagligast bland de unga.

Centerpartiets lokaliseringspolitik och dess medkänsla med de omställda, omflyttade är en källa till dess framgång. En annan orsak till dess framgång bland de unga är dess krav på decentralisering. Framväxten av stora folkrörelser och stora statliga organ och av storföretagen i farsgenerationen har inneburit att de enheter som agerar på den nuvarande scenen är så stora och tunga att individen ofta upplever dem som allenarådande monoliter. Det är framför allt mot dessa stora apparater som dagens unga reagerar. I denna reaktion finner man det mest distinkt nya i deras politiska värderingar. De unga i högre grad än de äldre vill flytta ut beslutsfattandet från riksplanet till det lokala planet (INDIKATOR, juli 1970). Slutligen beror centerns framgång på att den tidigt reste miljövårdsfrågorna, vilka, som vi sett, engagerar de unga mer än något annat.

Mot centerns framgång bland ungdomarna kan man sätta ansträngningarna inom de socialistiska rörelserna att engagera nugenerationen för marxismen. Försöken att återuppliva farsgenerationens kamp mot farfarsgenerationen genom att definiera om Per Albin Hansson och Tage Erlander och LO-styret som kapitalistlakejer, så att hela striden måste föras en gång till, har endast fått begränsad framgång. Visserligen håller 11 procent av nästa vals ungdomsväljare på vpk eller kfml (det finns fler vpk-are än moderater bland dagens unga), men i de breda ungdomslagren saknas resonans för den klassiska socialistiska åtgärden att överta produktionsmedlen.

Bland röstberättigade ungdomar som håller på socialdemokraterna är det 27 procent som vill att staten skall överta och driva fler företag; bland borgerliga 5 procent.

När Olof Palme tillträdde som socialdemokratins ledare och landets statsminister var han i en del "medvetna" studenters ögon redan komprometterad genom Pukas, systemet som innebar att statsmakternas och näringslivets behov skall avgöra vad man skall studera vid ett universitet, en idé som går stick i stäv med de nya värderingarna. Men detta uppvägdes för flertalet genom hans engagemang i Vietnam-frågan. För traditionellt arbetande politiker är nugenerationens aktionsgrupper oftast irritationsmoment. Men Olof Palme kunde med sitt engagemang i Vietnam-frågan inordna en stor del av protestaktionens folk i sitt parti och samtidigt ge partiet en distinkt Vietnam-politik och landet en ny "aktiv" neutralitetspolitik. Hans uppträdande i Vietnam-frågan gav honom en stark ställning bland de medvetna unga: här var en ovanlig, etablerad politiker som inte var rädd för att bli identifierad med en av nugeneratsonens viktigaste aktionsgrupper. Exemplet är intressant, ty framtida politiker får nog lika mycket att göra med aktionsgrupper som tidigare politiker haft att göra med folkrörelser.

Efter valkampanjen 1970 och under avtalsrörelsen 1971 framstår emellertid Palme alltmer som ett generationsskifte bakåt i stället för framåt. De unga upplever de största konflikterna i samhället som konflikter, inte mellan kapital och arbete, utan mellan lokalgemenskap och stororganisation. En strid mot storstaten, storfinansen, statsföretaget, den mäktiga landsorganisationen, krigsmakten, storkommunen, stormarknaden kan upplevas som relevant. Väl värt alltså ett av de "korta ryck" som utgör den nya generationens livsmönster.

I Palmes retorik finns mycket, men inte den misstro mot etablissemanget som de unga lyssnar till. Det en gång stora förtroendet för honom har sjunkit: 1970 hade 46 procent av alla 17-24 åringarna "stort förtroende" för honom, 1971 var siffran 29 procent. Inom sina egna partier når partiledarna dessa andelar "stort förtroende":

År 1971 finns tillräckligt många vpk-sympatisörer bland de intervjuade för att göra det möjligt att redovisa en siffra för Hermansson: 76 procent av de 85 intervjuade vpk-arna i åldern 17-24 år hyser stort förtroende för sin partiledare. Hermansson registrerar alltså förtroende på "Hedlundsnivå" bland de unga i sitt parti.

De sociala värderingar som nu växer fram under trycket av nya sociala situationer är ännu otydliga och förvirrade. Men vissa drag skönjes redan i USA där "adhocerierna" (termen har skapats av Alvin Toffler i boken Future Shock) i större utsträckning än i Sverige börjat ersätta byråkratierna har bilden redan blivit ganska klar. Charles Reich, i sin mycket diskuterade bok The Greening of America, menar att den medvetna amerikanska nugenerationen resonerar ungefär så här:

De stora påfrestningar som den nya livssituationen med sina förväntade kastningar innebär har inte bara gett alla varianter av lokal gemenskap en renässans. De utgör också grogrund för stor romantik. Nugenerationen oscillerar mellan kollektivt upplagda samhällsinsatser och intensivt upplevd privat romantik. I dess musik finner man politiska och romantiska och gemenskapsskapande element i tidigare ej prövade proportioner och varianter. Musiken anknyter till visor och låtar från tiden före farfar. Och naturligtvis finns en stark länk till det svarta Amerikas enormt vitala musikaliska tradition av protest och tröst mot de makter som kontrollerade och placerade slavens tillvaro än här och än där.

I Theodore Roszaks framställning The Making of the Counter-Culture har många av den amerikanska nugenerationens attityder passats in i ett större historiskt perspektiv. I perspektivets förlängning ser Roszak den teknokratiskt-vetenskapliga världssynens nedgång och fall. Därom kan man väl tvista. Men oomtvistligt är att det pågår ett intensivt sökande bland de unga efter ett bättre sätt att uppleva naturen, världen och tillvaron än vad skolan och experterna lärt; deras vetenskapliga experiment fungerar för alla som utför dem. Det finns andra experiment som fungerar endast för de utvalda, de mottagliga. Det är viktigt säger de medvetna att lära sig en speciell mottaglighet, en trance, en stämning genom att pröva hasch, fasta, hålla andan, lyssna till trummor, dansa i särskild rytm. Och det finns nog mycket att hämta i österns religioner...

Så långt situationen i USA. I Sverige finns liknande tendenser. Till exempel:

En påtaglig ingrediens i den nya ungdomsvärlden är hasch och andra, starkare narkotika. Till ungdomar 12-24 år har fyra år i rad frågan ställts "Har Du själv prövat knark någon gång? Till knark räknas även hasch."

9 procent hade 1971 prövat knark, en uppgång från 5 procent 1968. Uppgången har varit från 9 till 15 procent i storstäder, från 4 till 8 procent i övriga städer. Mycket experimenterande med knark äger rum vid universitet och högskolor, vilka noterar en uppgång från 14 procent 1968 till 23 procent 1970. Nästan var fjärde student medger användning av knark.

17 procent av alla ungdomar "känner någon knarkare, d.v.s. en person som är sjukligt beroende av narkotika".

Den ideologiska undertonen i nugenerationen är anarkistisk. "Anarkism" i idéhistorisk mening innebär en samhällsordning i vilken decentralisering och frivilliga överenskommelser i så stor utsträckning som möjligt ersatt central regeringsmakt, auktoritär lagstiftning och byråkratiska direktiv. Anarkismens teoretiker är kritiska mot såväl kapitalism som socialism och skriver gärna lyriskt om hur friheten och personligheten får en chans först under anarkismen. Nugenerationen använder nästan aldrig ordet anarkism om sina värderingar och är nog rätt okunniga om hur väl anarkismens idéer sammanfaller med deras egna. De har också alltför ofta hört begreppet anarkism i samband med bråkmakeri och kaos. Men tills den nya ungdomsideologin skaffar sig ett bättre namn kallar vi den anarkism.

Det har visat sig förvånande lätt i ett stort antal länder att mobilisera nugenerationens bäst utbildade i aktioner mot de stora apparaterna. Det finns m.a.o. en uppenbar frustration inför det system som man utbildats att tjäna. Där indignationen är stark och artikulerad säger man att ingenting kan vara mer förtryckande och förnedrande än det nuvarande systemet. Att trakassera det eller t.o.m. rasera det är en behaglig gärning, det framtida system som uppbyggs efter förödelsen kan ändå inte bli annat än en förbättring. Den generation som byggt välståndet och välfärdsstaten upplever naturligtvis de anarkistiska ungdomarna som ytterst "otacksamma". Faktum är emellertid — enligt undersökningen 1968 — att endast 10 procent av ungdomarna tycker att "det svenska samhälle vi har i dag är bra på alla sätt", 48 procent tyckte det var bra med ett fåtal brister och 37 procent bra med åtskilliga brister och 3 procent att det var dåligt i det mesta. 84 procent var "mycket arga" eller "ganska arga" på bostadssituationen.

Studentrevolterna har varit praktiskt taget obefintliga i Sverige. De har blivit färre under det senaste läsåret i övriga Europa och Amerika. Myndigheterna har lärt sig att bemöta dem mer effektivt. Konjunkturnedgången har medfört att många studenter inte anser sig ha de resurser (mest i form av förlorad studietid och karriärchanser) som revolterna kräver. Men man misstar sig om man tror att frustrationen vid universiteten också försvunnit. De vilda strejkerna . stöds i hög grad av ungdomar på alla utbildningsnivåer. 58 procent av ungdomarna intervjuade 1970 anser att "arbetare skall ha rätt att strejka för att påkalla uppmärksamhet mot förhållanden på arbetsplatsen även om strejken strider mot gällande avtal" (INDIKATOR, juli 1970). Man kan gissa att vi ännu bara upplevt början av en våg av vilda strejker. Sabotage mot datorer — symbolen för apparatens opersonliga kontroll — kan också bli vanligare.

Det är naturligtvis problematiskt hur de anarkistiska punktinsatser i vilka nugenerationen engagerar sig skall integreras i den politiska processen. I USA var den s k children's crusade, engagemanget i senator Eugene McCarthys anti-militäristiska presidentkampanj, en enorm satsning inom det etablerade systemets ramar. Det franska studentupproret 1968 visade ungdomsrevolten i en stor utomparlamentarisk aktion i ett land med starka, konservativa institutioner. För Sveriges del vet vi bara att vissa politiska ungdomsförbund fångat in en del av de nya värderingarna, medan andra sitter ordentligt fast i en tidigare generations doktriner och t.o.m. sätter en ära i att vara mer ortodoxa än vad föräldrarna var.

Svensk ungdom kan tänka sig att bevara traditionella institutioner, även överhetssymboler, förutsatt att dessa institutioner inte är mäktiga stora apparater. Inställningen till kungadömet är ett exempel. År 1968 och 1971 ställdes frågan "När nuvarande kungen dör, tycker du att vi skall ha kvar kungadömet och att kronprinsen bör bli kung eller tycker du att man då skall övergå till republik?"

Bland den socialdemokratiska ungdomen vill 65 procent ha kvar kungadömet.

Den stora massan av ungdom har sin kritik av det bestående parad med konstruktiva ambitioner som lätt skulle kunna berika det sociala och politiska livet. De äldre är ofta indignerade och förbittrade över nugenerationens krav. Men många vill också tillmötesgå den unga generationen i dess angelägna önskningar om en mer meningsfull livsstil och ett mer människovänligt samhälle. De äldre som vill möta de unga på halva vägen har funnit att de måste tala öppet om egna "misslyckanden" på punkter som är nog så känsliga. För de unga ifrågasätter mycket som är gammalt och vant. Till exempel:

Den nya generationens hjältar är guerilla- och ickevålds-hjältar. Detta märks även i inställningen till försvaret. Endast 37 procent stöder totalförsvaret bland 12-24-åringarna jämfört med 51 procent av de äldre. Vår fråga hade följande lydelse:

Som synes har ingen nämnvärd förändring skett de senaste åren men den påtagliga generationsskillnaden består.

Det går inte att sammanfatta vad nugenerationen vill i en paroll om jämlikhet. Man vill något mycket mer än jämlikhet. Visst håller man på jämlikhet. Men ett konsumtionssamhälle i vilket vi får en mer jämlik konsumtion är fortfarande ett konsumtionsinriktat samhälle. Och jämlikhet mellan de arbetare och tjänsteman som tjänar i storapparaternas tvångströja betyder inte att arbetare och tjänsteman befriats från tvångströjan. Socialdemokratin behöver en ideologisk förnyelse för att motsvara nugenerationens förväntningar. Huruvida den är i stånd till detta i sin stressade regeringsställning är en öppen fråga. Om centern i sin programverksamhet och i sitt förestående ledarskifte fortsätter mer i linje med tidens krav än vad socialdemokratin gjorde 1969 får partiet antagligen en god chans att ta huvudrollen i skapandet av framtidens Sverige.

Nu kan det också tänkas att inget av de inflytelserika partierna blir mottagligt för nugenerationens värderingar. Då får vi nog en labil situation. Ty de unga har skaffat sig en stor repertoar av utomparlamentarisk teknik. I flera länder har de visat att de är medvetna också om hur man använder dylika maktmedel för att förverkliga den egna versionen och visionen om ett gott liv och ett mänskligt samhälle. Och risken för en våldsam motaktion från de samhällsbevarande är stor när utomparlamentariska aktioner blir dagliga inrikesnyheter.

* * * * * * *