Opinionen om Sveriges förhållande till EEC — den hittills viktigaste politiska frågan på 70-talet — har svängt mycket kraftigt. Andelen som har kunskaper om vad EEC är har inte ökats sedan i våras; två tredjedelar av allmänheten kan ge ett tillfredsställande svar på frågan vad EEC är. Men bland dessa har andelen som tycker att det vore en fördel med fullvärdig medlemskap sjunkit från 59 procent i april till 31 procent i november.

SIFOs fråga till allmänheten gäller deras intryck av fördelar och nackdelar med svenskt medlemskap.

Den senaste mätningen bygger på 1800 intervjuer i november och december 1970. Detaljer hur olika kategorier av allmänheten svarat återfinns i den stora tabellen på sista sidan.

Regeringen vill ha någon variant av anslutning till EEC; på annat sätt kan man inte tolka initiativet till förhandlingar vilka inleddes den 10 november i Bryssel. Inget politiskt parti utom vpk och kfml har heller motsatt sig dessa förhandlingar.

Bland fördelarna är att (a) medlemskap ger näringslivet större marknad och mera pengar att röra sig med, (b) medlemskap ger allmänheten en högre levnadsstandard, och (c) medlemskap medför att staten får större resurser att bygga ut den offentliga sektorn. Nackdelarna är (a) omställningssvårigheter för näringsliv och arbetsmarknad i första skedet och (b) en ny, delvis ännu okänd, uppsättning politiska arrangemang för Västeuropa vilka kan innebära ett brott mot traditionell svensk utrikespolitik.

Det senare är svårt för allmänheten att bedöma. Man saknar i Sverige förståelse för att avsteg från den nationella politiska traditionen faktiskt önskas av många västeuropeiska ledare och opinionsbildare för att undvika en upprepning av vårt århundrades största tragedier: de två förödande världskrigen i vilka europeiska makter stritt emot varandra. I Sverige där fredsbevarandet tar sig uttryck i värnandet av neutraliteten finns kanske möjlighet att skapa förståelse för det enda slags fredsbevarande politik som ter sig rimlig för Frankrike, Tyskland, Italien och England, nämligen politiskt samarbete. Den möjligheten har emellertid ej utnyttjats.

Den mest närliggande förklaringen till omsvängningen i opinionen om EEC är att den svenska debatten förts mest kring nackdelarna av medlemskap, ej kring fördelarna. Det har sagts att en EEC-anslutning är ett hot mot neutraliteten, ett hot mot den sociala välfärden i form av t.ex. ATP, ett hot att utländska intressen köper upp svenska bolag, ett hot mot lokaliseringspolitiken och ett hot mot finländarnas arbetschanser i Sverige i konkurrens med sydeuropéernas. Allt detta är känslomässigt laddade argument som djupt berör allmänheten.

Vissa ledande personer inom socialdemokratin och centern har på senare tid markerat en klar motvilja mot EEC. De motstridiga rösterna i EEC-frågan inom dessa partier har gjort det svårare för partisympatisörerna att ta ställning, över 40 procent inom (s) och (cp) är nu tveksamma. De negativa rösterna inom dessa partier har också tjänat som katalysatorer i opinionen; socialdemokrater och centerpartister kan nu finna auktoritativt stöd inom sina partier för en negativ hållning, vare sig denna är baserad på känsloskäl eller förnuftsskäl. Det är också inom dessa partier som större delen av opinionsraset skett:

Bland moderaterna har den positiva inställningen till EEC ökat. I mittpartierna finns fler anhängare än motståndare till medlemskap men anhängarna har blivit färre. Bland socialdemokraterna dominerar numera motståndarna. Så har hela tiden varit fallet i vänsterpartiet kommunisterna. De tveksamma har ökat inom alla partier, inte bara inom centern och socialdemokraterna.

Läsekretsen hos de tre största stockholmstidningarna har mött tre olika åsikter i EEC-frågan. Aftonbladet har efter valet i september 1970 varit mot EEC-anslutning, Dagens Nyheter har gett ett avvaktande intryck och Expressen har varit för anslutning. Siffrorna nedan gäller andelen som tycker det är fördel att ha medlemskap i EEC bland dem som vet vad EEC är.

Vi ser att i partier där opinionskatalysatorer mot EEC-anslutning fritt verkat (s + cp) har raset i opinionen skett oavsett vilka tidningar man läser. Moderater och folkpartister vars partier stöder en EEC-anslutning vinns i viss utsträckning till EEC-motståndarna om de läser tidningar med många negativa inlägg i EEC-frågan.

Raset i folkopinionen i EEC-frågan illustrerar betydelsen av att inta en klar hållning i all opinionsbildande verksamhet: att ta entydig ställning och klart uttrycka den.

I valrörelsen debatterades EEC-frågan endast av vpk, kfml och kds. De röster som då fördes fram var alltså alla negativa till EEC. Bland de stora partierna rådde i denna sak en borgfred genom tystnad; man ville inte störa förhandlingsupptakten genom att göra EEC till en inrikespolitisk valfråga. Näringslivet vars företrädare länge velat att Sverige skall komma med i EEC har låtit månader och år gå utan att ha organiserat någon upplysningsverksamhet eller propaganda. LO som är positivt till EEC har först de senaste veckorna satt igång en upplysnings- och diskussionsverksamhet. Handelsdepartementets nya chef, Kjell-Olof Feldt, har gjort en personlig informationsinsats men organiserat informationsarbete med personal och anslag för EEC-upplysning saknas.

Opinionen kan svänga igen och bli mer Europa-vänlig om stora informations- och propagandainsatser görs och om regeringen framställer Sveriges medlemskap i EEC som en nödvändighet för framtiden och som det bästa sättet att göra statskassan så rik att socialdemokratins program kan förverkligas — något som varken Palme eller Sträng gjort. Den stora andelen "Tveksamma" i vår senaste mätning antyder att mycket ännu kan hända. Men även om opinionen svänger tillbaka till vårens läge 1970 kommer en bottensats att finnas kvar från det stora opinionsraset i EEC-frågan hösten 1970. En avsevärd del av svenska folket har under de senaste månaderna lärt sig att betrakta EEC som något misstänkt, fult eller farligt. Om Sveriges förhandlingar med EEC till sist stannar inför ett alternativ som är mindre än ett fullvärdigt medlemskap — en utgång som många anser troligt — så kommer stora grupper ändå att tycka att regeringen besudlat landet genom ett dylikt beslut. De osäkra, avvaktande signalerna i EEC-frågan riskerar att bli en belastning för regeringen hur frågan än löses.

I engagerande frågor är kompromissens roll annorlunda i parlament än i väljarkår. I riksdagsarbetet kan man vinna politiska lagrar genom att kompromissa i de stora, engagerande frågorna. I väljarkåren råder andra regler för politisk framgång, något som en gång klart illustrerades av ATP-frågan. Regeringen kan förlora EEC-striden på samma felgrepp som folkpartiet förlorade ATP-striden: genom att tro att ett kompromissalternativ formulerat enligt vad som brukar gå bra i riksdagen också skall gå bra bland väljarna.

* * * * * * *