SIFOs egen opinion

Intresset för valkampanjen ökade obetydligt under de tre första veckorna. Andelen som sade att de var "mycket" eller "ganska" intresserade av valkampanjen utgjorde

Det fanns färre med partisympati i årets val än i förra valet. Partiernas mobilisering av sina sympatisörer var emellertid god.

I tolkningen av dessa siffror bör man komma ihåg att vissa partier kan mobilisera tidigare än andra och att siffrorna avser läget i kampanjens första hälft. Vid den tiden hade (m) och (s) samma höga mobilisering som i förra valet, folkpartiet låg bättre till än förra gången och centern sämre till. Centerns lägre mobilisering förklaras delvis av att många centerpartister hade rekryterats från socialdemokraterna sedan 1968 och att de nyvunna ännu vid månadsskiftet augusti-september var osäkra om de skulle gå så långt att de skulle rösta på sitt nya parti. Det var av allt att döma centerpartiet, inte socialdemokraterna, som vann mest på de sista veckornas högre valtemperatur.

Flödena mellan partierna sedan senaste valet anges bäst i procent av de som röstade i det tidigare valet. Fram till undersökningstillfället (21 augusti - 8 september) hade i denna valrörelse 11.7 procent bytt parti jämfört med 12.4 procent vid motsvarande tidpunkt i förra valrörelsen.

En jämförelse av partibytarna 1968 och 1970 visar att bytena dels mellan de borgerliga partierna och dels mellan socialister och borgare är ungefär oförändrade.

Den "borgerliga kannibalismen" har alltså inte signifikant avtagit.

Den stora skillnaden är riktningen av flödena mellan blocken. 1968 vanns borgerliga till socialisterna, i år vanns socialister till de borgerliga, framför allt till centerpartiet.

Socialdemokraterna hade vid undersökningstillfället ett nettoutflöde av partibytare sedan föregående val på 2.5 procent. Siffran antyder partibytarnas bidrag till den socialdemokratiska nedgången innan överströmningen till vpk ägde rum i kampanjens sista skede. Bland LO-anslutna i socialgrupp III var partiets nettoutflöde 0.5 procent, utanför LO-området 4.5 procent. Mellan de två mittpartierna var flödena under valrörelsen växlande från vecka till vecka och ingenting bestämt hade kristalliserats ut vid undersökningstillfället.

I intervjumaterialet från månadsskiftet augusti - september finns 356 röstberättigade med partisympati mellan 20 och 29 år. 50 procent höll på socialdemokraterna. I SIFO:s ungdomsundersökning i februari 1969 liksom i mars 1970 höll 56 procent av 20-24-åringarna på socialdemokraterna.

Skattefrågan, vårdfrågorna och miljöfrågorna var de mest intressanta ur väljarnas synpunkt. De intervjuade fick välja tre frågor som intresserade honom eller henne mest. Valets frågor som allmänheten såg dem delas i tre mycket avgränsade grupper.

Förstahandsfrågor (nämnda av 34-32 procent)
Miljöfrågor
Vårdfrågor
Skattefrågor

Andrahandsfrågor (nämnda av 22-17 procent)
Ungdomskriminalitet
Avfolknings- och glesbygdsproblem
Prisstegringar
Sysselsättnings- och arbetsmarknadsfrågor
Jämlikhet och låglöneproblematik
Skolfrågor

Tredjehandsfrågor (nämnda av 8-3 procent)
Jordbrukspolitik
Invandringsfrågor
Arbetslöshet
Försvarsfrågan
Utrikespolitik och neutralitet
Etik, moral och religion
Maktkoncentration, företagsdemokrati och insyn
Borgerlig samverkan
Abort
EEC

Skattefrågan. Av de frågor som allmänheten bedömde som intressantast hade politikerna lagt fram genomgripande och konkreta förslag endast i skattefrågan. SIFO har följt regeringens skattepaket sedan det lanserades i mars 1970. Den första reaktionen var mycket fördelaktig. I början av april 1970 hade 95% hört talas om Strängs nya skatteförslag. Av dessa kunde alla ange något om vad förslaget innebar.

Till de som hört talas om skatteförslaget ställdes följande fråga:

Några månader senare hade förslaget godkänts av riksdagen och allmänheten hade haft tillfälle att i skattetabeller beräkna sin skatt enligt nya systemet. Dessutom hade man fått klart för sig att alla priser skulle öka genom momshöjning vid årets slut. Reaktionen i juni kunde registreras som en nettoförlust för regeringen.

Valrörelsen ägde rum i slutfasen av en högkonjunktur. Man kände lågkonjunkturen stå inför dörren. Statsmakternas åtstramningsåtgärder att hålla högkonjunkturens överhettning tillbaka var drastiska på penningpolitikens område, men relativt milda inom finanspolitiken. En avsevärd ekonomisk oro hade rått i landet sedan senvintern.

I april var 47 procent av den vuxna befolkningen "mycket oroliga" över prisstegringarna och 39 procent "ganska oroliga". Mitt i valkampanjen införde regeringen prisstopp på vissa matvaror. Veckan före prisstoppet på vissa livsmedel var siffrorna praktiskt taget desamma, 46 procent och 42 procent. Prisstoppet lugnade oron endast i obetydlig grad. Veckan efter prisstoppet var 43 procent fortfarande "mycket oroliga" och 43 procent "ganska oroliga". I månadsskiftet augusti-september — alltså efter prisstoppet — ställde SIFO frågan: "Tycker Ni att regeringen sköter problemet med prisstegringar på ett mycket bra, ganska bra, ganska dåligt eller mycket dåligt sätt?" och svaren blev:

Bland de borgerliga var det 81 procent som tyckte att saken skötts ganska eller mycket dåligt, bland socialisterna 34 procent.

När frågan sedan ställdes: "Vilken regering tror Ni bäst kan sköta problemet med prisstegringar — en socialistisk eller en borgerlig?", blev svaren mycket partibundna:

Den handlingskraft regeringen visade genom införandet av prisstopp rubbade en del borgerligas uppfattning att en borgerlig regering klarar prisstegringarna bäst. Andelen som höll på att en borgerlig regering kan sköta prisfrågorna bäst sjönk från 74 procent i augusti till 62 procent i september, en nedgång på 12 procent. Bland socialdemokraterna noterades samtidigt en nedgång på 7 procent i tron på att den egna regeringen bäst sköter problemet.

(En del av ovanstående analys beställdes och publicerades av Svenska Nyhetsbyrån.),

Andelen som tyckte de olika partierna har kommit med "mycket nytt" eller "ganska mycket nytt" i valrörelsen fördelade sig sålunda:

Folkpartiet upplevdes som det mest innovativa bland de borgerliga och socialdemokraterna som partiet med mest nytt inom det socialistiska blocket.

Andelen som tyckte att de olika partierna fört fram "mycket goda" eller "ganska goda" idéer i valrörelsen fördelade sig så här:

Mittpartierna uppfattades av de borgerliga som bärare av de bästa idéerna, centern har i detta avseende en god image också bland socialdemokraterna. Att hela 83 procent av socialdemokraterna tyckte att det egna partiet fört fram mycket eller ganska goda idéer visar att förklaringen till dess tillbakagång inte kan läggas på partibudskapet.

Andelen som tyckte att de olika partierna har "stor förståelse" eller "ganska stor förståelse" för "personer som Ni själv" fördelades enligt nedan:

Centern passar båda blockens sympatisörer rätt väl. I övrigt gäller att de borgerliga tycker att folkpartiet står dem nära medan socialisterna tycker att socialdemokraterna står dem närmast.

Andelen som tyckte att "de nuvarande ledande politikerna" inom de olika partierna är "mycket bra" eller ganska bra" visas i följande tabell.

Det är slående hur väl centerpartiets ledande politiker är accepterade inom både det borgerliga och socialistiska blocket.

Olof Palme valdes till partiledare av en socialdemokratisk partikongress för ett år sedan och blev därmed automatiskt statsminister. I riksdagsvalet 1970 fick väljarna ett tillfälle att se sin statsminister i aktion och sitt första tillfälle att uttala sig om partikongressens beslut. SIFO:s här redovisade mätning avser tiden före konflikten mellan Palme och Hedlund i räntefrågan.

Andelen som hyser "stort förtroende" för Palme ökade bland socialdemokraterna men minskade utanför socialdemokraternas led när man jämför värden från vårens och sommarens mätningar med de som togs i valkampanjens första hälft. Procenttalen är:

Förtroendet för Erlander ökade både inom och utom socialdemokratin i valrörelsen 1968 (INDIKATOR, september 1968).

För ledarna av de andra större partierna noterades följande andelar "stort förtroende" inom det egna partiet:

SIFO:s ungdomsundersökning vårvintern 1970 visar att röstberättigade ungdomar oftare hyser "stort förtroende" för Helén än vad ungdomarna hyste för Wedén i motsvarande undersökning ett år tidigare. Däremot uttrycker ungdomarna 1970 lägre förtroende för Palme än vad de tillfrågade 1969 gjorde för Erlander.

Man bör skilja på förtroendet för partiledarna, vilket är mer en fråga om känslomässigt accepterande, från uppfattningen om partiledarnas skicklighet, vilket är mer en fråga om att erkänna deras praktiska kunnande. För samtliga partiledare gäller att uppskattningen steg av hur de skötte sig under valrörelsen.

(En detaljerad analys av partiledarnas ställning gavs i INDIKATOR mars 1970 och oktober 1969)

Tre samtidiga val och en spärr för mandatutdelning vid 4 procent i riksdagsvalet var nyheter i årets val.

Om utspärrningen ställdes följande frågor:

34% av alla socialdemokrater anser att det vore en fördel om vpk utspärrades vid det kommande valet, 46% anser att det vore en nackdel och 21% har ingen åsikt. Andelarna socialdemokrater som tyckte att det vore en fördel om kds utspärrades var vid samma tidpunkt 45%, och 64% tyckte att det vore en fördel om kfml utspärrades.

Skillnaden mellan att vara utnämnd och att vara vald har praktiskt taget försvunnit i Sverige efter 38 år av socialdemokratisk dominans. Den för många i karriären så obehagliga påminnelsen om att den faktiskt finns, har nu gjorts av ett valresultat (inte en opinionsundersökning). Om socialdemokraterna fortsätter att regera ensamma, så blir det i ökad medvetenhet om att de är valda för en period, inte utnämnda på livstid, och att någon tiondels procents förskjutning i väljarunderlaget leder till att andra folkvalda övertar ansvarspositionerna. Även en liten förskjutning mellan vpk och kfml betyder maktskifte.

Socialdemokraterna och medförloraren LO står inför ett vägskäl. Antingen accepterar man rollen som ett stort, tongivande minoritetsparti, vilket för fram LO-folkets talan och gör det på ett effektivt sätt inom och utom regeringskoalitioner (ungefär som bondeförbundet en gång förde jordbrukets talan). På det sättet kan man nog behålla initiativet i vänsterpolitiken. Eller också väljer man att bli det stora löntagarpartiet för både arbetare och tjänstemän, vilket ensamt kan dominera framtida regeringsbildningar. Då förlorar man nog initiativet i vänsterpolitiken till andra. Dilemmat är egentligen inte alls nytt, men det nya valsystemet och 70-talets opinionsklimat ställer det på sin spets.

Vänsterpartiet kommunisterna får ökade resurser och publicitet under den nya riksdagsperioden, vilket knappast aktualiserar talet om deras utspärrning i nästa val. Endast svåra interna strider kan beröva kommunisterna en roll i skötseln av rikets affärer i riksdagen.

Centerns framgång är naturligtvis en personlig seger för Gunnar Hedlund, men bygger som vi sett också på en utbredd uppskattning av partiets stil och program. Ett val utan Hedlund bland de borgerliga partiledarna kan nog också ge framgång för centerpartiet. Om man lägger samman de som betraktar socialdemokraterna som det bästa partiet med de som säger att partiet är det näst bästa, får man siffran 60 procent. Om man lägger samman alla de som anser centerpartiet som bäst eller näst bäst kommer man till 58 procent av väljarkåren. I dessa siffror ligger en stor del av Sveriges politiska framtid förborgad.

Till sist:
Det nya valsystemet sköt de lokala valen i bakgrunden. Miljövården och vårdfrågorna räknade allmänheten som två av de tre viktigaste frågorna och båda är i hög grad kommunal- och landstingsfrågor. Kan vi fortsätta med en valordning som gör att två av de tre frågor allmänheten ser som de väsentligaste drunknar i riksdagsvalets problematik?

* * * * * * *

Ansvarig utgivare: Hans L. Zetterberg
Reprinted by permission