Årgång 4
Stockholm i juli 1970

Under de nio sista månaderna har andelen som uppfattar regeringen som "mycket handlingskraftig" eller "ganska handlingskraftig" sjunkit:

Skälet till den vikande tilltron till regeringens handlingskraft kan knappast sökas i enstaka åtgärder eller uteblivna åtgärder. Det är förmodligen den stora ekonomiska oron som slår igenom. I våras var 47% "mycket oroliga" och 39% "ganska oroliga" över prisstegringarna. Även på andra punkter är allmänheten oroad. Sålunda är 40% "mycket oroliga" och 43% "ganska oroliga" över penningvärdets försämring; samma andelar är oroliga över företagsnedläggelser. Den regering som i sin propaganda tagit åt sig äran för goda tider, får också skulden för dåliga tider. (Det vore utan tvivel sundare om politikerna delgav allmänheten en mer realistisk samhällssyn och medgav att både goda och dåliga tider beror av en mångfald samverkande faktorer, att konjunkturer inte bestäms på partikongress eller i konselj, i riksdag eller i riksbank, och att statsmakternas roll i konjunktursvängningarna inskränker sig till att i görligaste mån söka dämpa svängningarnas utslag.)

I nästa nummer av INDIKATOR kommer SIFO att redovisa huruvida oron över prisstegringarna etc. har ökat eller minskat sedan vårens mätning.

Andelen som uppfattar den borgerliga oppositionen som "mycket handlingskraftig" eller "ganska handlingskraftig" är som vanligt lägre än andelen som ser regeringen som handlingskraftig.

Samarbetet mellan de borgerliga bedöms som "mycket bra" eller "ganska bra" av följande andelar:

Den interna sammanhållningen inom partierna (t.ex. mellan yngre och äldre) bedöms som "mycket bra" eller "ganska bra" av följande andelar:

Frågan som ställdes i juni hade följande lydelse: "Ibland diskuteras samarbetet mellan olika grupper som tillhör samma parti t.ex. mellan yngre och äldre. Har Ni intrycket att samarbetet inom ... är mycket bra, ganska bra, ganska dåligt eller mycket dåligt?"

Under de senaste 25 åren har immigrationen till Sverige ökat avsevärt. 1945 fanns här omkring 35.000 utlänningar, 1950 var det omkring 125.000 och för närvarande finns omkring 360.000 utlänningar i Sverige. Under 1950-talet och i början av 1960-talet var immigrationen i genomsnitt 26.000 personer per år, men har varje år därefter varit högre. Stora variationer finns mellan olika år under hela efterkrigsperioden.

Åsikten att Sverige tagit emot utlänningar i alltför stor omfattning har blivit mycket vanligare. Nästan hälften av hela den vuxna befolkningen — en fyrdubbling sedan 1957 — anser nu att vi tagit emot för många utlänningar. Personer med lägre utbildning och lägre socialgrupp är mest negativa. Ytterligt få personer anser att vi borde ta emot fler utlänningar.

För tretton år sedan var det inte så många som ansåg att det var en fördel för den svenska allmänheten att vi tagit emot utlänningar i den omfattning som skett. Fler svenskar har nu fått personlig kontakt med utlänningar och fler har förstått deras väsentliga bidrag till vår ekonomi. Andelen som betraktar våra utlänningar som en fördel har fördubblats.

En överväldigande (och ökande) majoritet anser att den utländska arbetskraft som finns här bör få samma möjligheter på arbetsplatsen som sina svenska kolleger. Endast en dryg tiondel tycker att svenskar skall ha företräde framför utländska arbetare — en åsikt som är vanligare bland lågutbildade än bland högutbildade.

En folkomröstning i Schweiz förkastade nyligen med ganska liten majoritet ett förslag om skärpta kvoter för utländsk arbetskraft; många utlänningar skulle ha tvingats att lämna landet om förslaget gått igenom. Ökade restriktioner kommer ändå av allt att döma i detta referendums kölvatten. I England har den nya tory-regeringen aviserat att den mycket begränsade företrädesrätt vid immigration som samväldesmedborgare ännu har, skall avskaffas; de flesta som söker sig till Storbritannien tillhör färgade raser.

Svenskarna blir allt mer beredda att acceptera ett västeuropeiskt samarbete som innefattar inte bara handelsutbyte utan också samordning av andra ekonomiska och sociala frågor. Andelen som vill gå med på detta ökade från 25% till 40% under 60-talet.

Inställningen att Sverige bör bevara sin neutralitetspolitik har inte ändrats. Endast 15% anser att ett europeiskt samarbete även bör omfatta försvar och utrikespolitik.

De intervjuade fick från ett svarskort välja det alternativ som de "tycker är bäst för Sveriges del i vårt samarbete med andra västeuropeiska länder".

I april 1970 hade 96% av befolkningen hört talas om EEC och 67% av dessa kunde svara något så när rätt på frågan om vad det är (d.v.s. europeiska gemensamma marknaden, europeiska sexstatsmarknaden, europeiska ekonomiska gemenskapen el. dyl.). I november 1967 hade 92% hört talas om EEC men endast 59% visste då vad det betydde.

Den som var okunnig om EEC upplystes av intervjuaren att EEC är en europeisk ekonomisk gemenskap i vilken Sverige inte är medlem. Sedan ställdes frågan: 

Frågan om Sveriges eventuella anslutning till EEC har blivit aktuell igen och kunskapen om EEC har ökat. Det är nu färre som inte har någon åsikt om anslutning vore att betrakta som något positivt eller negativt och andelen som tror att det vore en nackdel om Sverige blev fullvärdig medlem i EEC har ökat. Inställningen till medlemskap är något mer positiv bland de borgerliga än bland socialisterna. Det kan nämnas att opinionen i England under det senaste året har svängt i negativ riktning mot medlemskap i EEC; den engelska opinionen påverkas mest av osäkerheten kring livsmedelspriserna vid en ev. EEC-anslutning.

Under vintern 1969-70 skedde en kraftig omsvängning av den optimism om arbetsfred som 1969 års avtal skapat.

Vilda strejker bland lotsar, på LKAB, Volvo, bland hamnarbetare i Göteborg etc. ändrade drastiskt förväntningarna. I februari 1970 trodde tre fjärdedelar av de vuxna att detta år skulle innebära strejker och arbetskonflikter. Socialisterna var något mer optimistiska än de borgerliga. Ungdomar, både studerande och förvärvsarbetande, trodde i ännu större utsträckning än vuxna att arbetsfreden inte skall kunna bevaras.

Nästan hälften av befolkningen tycker att vilda strejker är legitima för att påkalla uppmärksamhet mot förhållanden på arbetsplatsen, trots att frågan uttryckligen gällde strejker som "strider mot gällande avtal".

I praktiken tycks de flesta vilda strejkerna ha rört ej endast löner utan även rätten att få ökad kontroll eller medbestämmanderätt över den egna arbetssituationen. Detta är ett känsligt område, inte bara för företag och fackföreningar, vilket skall belysas i nästa avsnitt.

I vårt samhälle har centraldirigeringens teknik utvecklats snabbare än det decentraliserade beslutfattandets teknik. Detta har lett till störningar. "För många beslut fattas av pamparna i Stockholm." Så kan man sammanfatta svaren till en frågeserie som ställdes dels i SIFO:s ungdomsundersökning i februari-mars 1970 och dels till ett urval vuxna vid samma tidpunkt.

Det framgår också av svaren att man tycker att delegeringen av beslut till ett fåtal inom organisationer, fackföreningar, affärsföretag, industrier och ämbetsverk har gått för långt. Man vill att flera skall få vara med och besluta, särskilt i lokala sammanhang. I synnerhet ungdomarna är otåliga ifråga om medinflytande.

Den nya svenska grundskolan är uppskattad av allmänheten; nästan alla tycker den är bättre än en tidigare generations skola.

Alla ungdomar är helt övertygade om att skolan i dag är bättre än den skola deras föräldrar gick i. Denna åsikt delas av föräldrarna. I en undersökning som SIFO gjorde för Skolöverstyrelsen (se Föräldrarna, lärarna och grundskolan, 1970) sade 84 procent av föräldrar till barn i grundskolan, att deras barns skola är bättre än den skola de själva gick i. Majoriteten av grundskolans lärare hyser också denna åsikt — 72 procent tycker att nuvarande grundskola är bättre än den skola de själva gick i.

Majoriteten av ungdomar och vuxna vill att betygen i skolan skall behållas. En tredjedel av de studerande ungdomarna vill avskaffa betygen. De förvärvsarbetande upplever inte längre betygshetsen i skolan och har kanske även erfarit fördelarna med skolbetyg; endast 17 procent av dem vill avskaffa betygen.

Från denna lista kan man kanske sluta att svensken har ett internationellt blickfält — av de fyra mest engagerande händelserna var tre utländska — och att svensken har ett starkt humanitärt engagemang — flertalet av de mest engagerande händelserna rör mänskligt lidande eller humanitära hjälpåtgärder.

* * * * * * *

(c) 1970 SIFO. INDIKATOR ger opinionsledare och personer i ansvarsställning upplysningar om det rådande opinionsläget och förändringar i samhället. Eftertryck är förbjudet — detta gäller även kopiering och elektrostencilering. Prenumeranter får offentligt åberopa enstaka siffror, men brevet får ej ordagrant citeras eller avtryckas i massmedia.