Vi ägnar detta nummer av INDIKATOR åt politikernas ställning i opinionen.

Kontakten mellan politiker och allmänhet skedde förr mest i form av politiska möten. Antalet deltagare i politiska möten har sjunkit för alla partier. De stora valmötenas tid är nu förbi när TV har flyttat politiken in i vardagsrummen. Ett fåtal toppolitiker blir mycket välbekanta genom TV. Väljarna lär känna deras ansiktsdrag, gester, leenden, grimaser och röster.

Palme är ett exempel på att politiker genom TV blir välkända av stora delar av befolkningen. Politikerna utanför TV-rutan däremot har mycket svårt att bli bekanta för allmänheten, även om de är mycket framstående riksdagsmän eller sitter i partiledningar och är välbekanta för alla politiskt initierade.

I maj 1967 var det t.ex. endast 45% av centerpartisterna som visste att Torbjörn Fälldin tillhörde centerpartiet. Detta visar att enstaka TV-framträdanden inte räcker. Palmes flitigare framträdande i TV, som började långt innan han blev partiledare och statsminister, utgjorde en korrekt bedömning av vad som i dag krävs för att bli känd som politiker. Hela 90% av alla och 93% av socialdemokraterna kunde redan i maj 1967 svara rätt på frågan om vilket parti han tillhörde.

Det svenska systemet med proportionella val och valsedlar i form av listor av namn uppgjorda av partiorganisationerna gör att politikerna inte behöver ha mycket kontakt med sina väljare. Det räcker för nominering och återval att hålla god kontakt med sina lokala partiföreningar så att man kommer med på listan på valbar plats. Bilden är helt annan i stater där allmänheten får delta i nomineringsval av kandidater till legislaturen; detta system tvingar politikerna att hålla kontakt, inte bara med partiapparaten utan också med väljarna, för att bli uppsatta till val eller återval.

Bilden är också helt annan i länder med enmansvalkretsar i stället för proportionella val. Här blir politikern åter tvingad att framhäva sin person och hålla personlig kontakt med väljarna. Val i enmansvalkretsar, i vilka mandatet går till den som tar de flesta rösterna, har gynnat framväxten av ett tvåpartisystem. I allmänhet gäller att allmänheten känner sina politiker bättre i tvåpartisystem än i flerpartisystem.

Den begränsade kontakt som folket har med de folkvalda belyses av svaren på följande frågor som i mars 1970 ställdes till 1200 personer i åldern 18-80 år:

I Bo Särlviks undersökning "Valet 1968", Göteborgs universitets statsvetenskapliga institution, finns också uppgifter om hur okända riksdagskandidater är. Endast 45% kunde nämna någon riksdagskandidat som stod på det partis valsedel de röstat på några dagar tidigare.

Partiledare inom de moderna demokratierna blir föremål för regelbundna opinionsundersökningar *). Sedan 1967 har SIFO gjort mätningar med standardiserade frågor. Den relativt sena start som dylika avläsningar fick i Sverige gör att vi för äldre partiledare har siffror kring den senare karriären, medan för nyare ledare vi har en tidigare del av karriären. Jämförelser bör därför göras mycket försiktigt. SIFO ställer bl.a. följande fråga om partiledare och partiledarkandidater:

"Tycker ni att ... inger stort förtroende, varken stort eller litet förtroende eller föga förtroende?"

Andelen som har "stort förtroende" för Palme visas i nedanstående diagram. Den borde egentligen jämföras med kurvan för Erlander från mitten av 40-talet (han blev partiledare 1946). Det är ändå intressant att notera att förtroendet för Palme ökat till praktiskt taget den höga nivå som Erlander åtnjöt under sitt senaste år som statsminister.

*) Mätningar görs även kring partiledarkandidater.

Innan det på allvar blev aktuellt med ett partiledarskifte för socialdemokraterna, var det många inom partiet som önskade se Krister Wickman som Erlanders efterträdare, men redan ett år före partiledarskiftet ville socialdemokraterna ha Palme som Erlanders efterträdare.

För de borgerliga partiledarna får vi denna bild för förtroendet inom respektive partier:

Vi ser att Helén inom folkpartiet inger praktiskt taget sanna stora förtroende som Hedlund inom centern. Förtroendet för Holmberg inom moderata samlingspartiet har sjunkit till samma nivå som vår lägsta notering för folkpartiets förre ledare, Wedén.

I allmänhet följer partiledarnas stjärnbanor i opinionstabellerna samma riktning som siffrorna för partiet. Attityderna till partiledaren, partiet och partiprogrammet är förknippade med varandra. Folkets omdöme om en partiledare är inte bara ett omdöme om hans person utan färgas av inställningen till partiet och dess politik. Situationer i vilka ett parti och dess politik går framåt i opinionen men partiledarens ställning försvagas är instabila. Ett exempel finns i England där de konservativa stärkte sin ställning i opinionen 1967-69 medan partiledaren Heath förblev impopulär. Det är emellertid nu mycket osäkert om de konservativa skall hålla sitt övertag i opinionen över valet och de senaste opinionsmätningarna visar igen den normala bilden i vilken svag ställning för partiledaren är förknippad med dalande partisiffror.

Hedlund är den politiker som är säkrast etablerad i folkets medvetande. Han fick tillfälle att i regeringsställning på 50-talet förverkliga en del av sitt partis program. Den yngre generationen oppositionspolitiker har inte haft sådana tillfällen. Kurvorna för Wedén och Holmberg är inte bara en åsikt om deras personliga ledarförmåga utan är också en kommentar till det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Det är en otacksam roll för oppositionen att lova väljare nya program och nya personer i regeringsställning och inte kunna infria utfästelserna. Politik är förvisso inte enbart att vilja; politiker måste leverera resultat för att behålla en god ställning i opinionen.

Nedan anges för statsministern även vad hela riket tycker:

Siffrorna baserar sig på minst 1200 intervjuer i varje mätomgång. Tidigare har uppgifter om partiledare och "kronprinsar" publicerats i INDIKATOR i juni 1967, september 1967, januari 1968, mars 1968, maj 1968, 5 september 1968, 18 september 1968, april 1969 och oktober 1969.

* * * * * * *