PERSONLIGT OCH KONFIDENTIELLT

I Sverige är yngre mer förhoppningsfulla än äldre. Av personer under 40 år tror 61% att 1970 blir bättre och 30% av personer över 40 år.

Det förtjänar att påpekas att fredsstämningarna finns mest i norra halvklotets rika länder. Här kan man räkna med att det finns föga opinionsstöd för ökad försvarsbudget. När frågan ställes i u-länderna kan man skönja mer pessimism. I Indien räknar 19% med att det blir ett fredligt år, i Israel 14%. Från Latinamerika rapporteras emellertid stor optimism: 58% i Brasilien och 52% i Columbia.

Det kan särskilt noteras att arbetare (socialgrupp III) är optimistiska om sysselsättningen: 70 procent tror på full sysselsättning.

Socialdemokratiska valsegern berodde delvis på förtroende på deras sysselsättningspolitik i en ekonomiskt osäker period (INDIKATOR, 18 september 1968). Majoriteten tror att 1970 kommer att bli ett år med full sysselsättning. I valet 1970 får denna fråga sannolikt inte samma utslagsgivande karaktär som i den föregående valrörelsen.

Den traditionella optimismen i Nordamerika om levnadsstandarden är fortfarande mycket stor jämfört med Europa men den är i avtagande i USA. Den om levnadsstandarden optimistiska sektorn av befolkningen ökar i Europa, mest i Västtyskland. I Sverige och Frankrike är det genomgående färre som har känslan att levnadsstandarden ökar än i de övriga undersökta länderna.

I Sverige var andelen som trodde priserna skulle öka 1968 75%. Nu tror 96% att priserna kommer att öka år 1970. Andelen som trodde att skatterna skulle öka 1968 var 80%. Nu tror 85% att skatterna kommer att öka 1970. Att i denna situation uppmana folk att spara eller uppskjuta större inköp blir mycket svårt. Inför år 1968 angav man 537:- kronor i medeltal som vad en fyrapersonsfamilj (man, hustru och två barn) behöver i inkomst per vecka för hälsa och bekvämlighet. Nu är siffran 609:- kronor. Andelen som anser sig ha större eller mindre veckoinkomst än denna anspråksnivå har dock ändrats helt obetydligt.

Svenskens anspråk på levnadsstandard är högre ställda och den behövliga inkomsten att förverkliga dem är större än vad andra européer anser sig behöva. I Sverige liksom genomgående i västvärlden tycker omkring en tredjedel av befolkningen att de har mindre inkomst än vad anspråken på familjens hälsa och komfort kräver. Att ha högre anspråksnivå än faktisk levnadsnivå leder vanligen till missnöje, oavsett om levnadsnivån är hög eller låg.

I Holland och Västtyskland finns fler nöjda (andel som säger "större") än missnöjda. I de övriga länderna är missnöjet större och mer än en tredjedel av befolkningen anser sig ha mindre inkomst än vad anspråken kräver.

Anspråk kan öka snabbare än medlen att förverkliga dem. I välfärdsstater blir styrningen av allmänhetens förväntningar och anspråk ett lika viktigt problem för politikerna som de materiella förnödenheternas fördelning.