I arbetsmarknadspolitiken har LO:s s.k. solidariska lönepolitik varit dominerande under 50- och 60-talen. Regeln "lika lön för lika arbete" skall sålunda gälla både i mer lönsamma och i mindre lönsamma företag. De rika, expanderande industrierna får inte betala högre lön för att dra åt sig arbetare från de mindre lönsamma industrierna. De kan till och med bötfällas om de betalar över avtalet. De svaga företagen med dålig eller ingen lönsamhet har heller inte rätt att betala lägre lön än avtalen föreskriver. Om en industri inte kan klara avtalens lönenivå måste den skära ned eller i värsta fall lägga ned sin verksamhet. Motståndet mot lönesänkningar inom förlustföretag är starkare i Sverige än inom flertalet europeiska industriländer.

Som en kuriositet kan nämnas att svenskarna mer än andra tycker att det är tillåtet att avskeda verkställande direktören i ett förlustföretag (73% i Sverige jämfört med 57% i Schweiz, 56% i Västtyskland, 46% i England och 37% i Holland).

Den solidariska lönepolitiken i den utformning den fått med höga och riksgiltiga löner har en viktig samhällsekonomisk konsekvens: dåligt lönsamma företag måste rationalisera för att överleva eller måste läggas ned, och detta leder till en mycket hög effektivitetsnivå inom svenskt näringsliv.

Att acceptera denna politik är också att acceptera en viss otrygghet i alla anställningar inom näringslivet. I Industriförbundets SIFO-undersökning på försommaren framstod klart denna latenta otrygghet.

Mycket stora grupper upplever anställning som otrygg, även under rådande goda konjunkturer. Vi vet också att före valet 1968 upplevdes arbetstryggheten som den viktigaste frågan i valrörelsen och att förtroendet för de borgerligas näringspolitik sjönk under valrörelsen medan förtroendet för socialdemokraternas ökade. (Se INDIKATOR den 18 september 1968.)

Osäkerheten om sysselsättning är ett uppenbart skäl till att begära statsingripanden.

Att vända sig till statsmakterna när företag går med förlust är uppenbarligen mest accepterat i Sverige.

Samspelet vi här visat mellan lönepolitik, opinioner, arbetsmarknadspolitik och partipolitik illustreras av detta diagram:

Ett aktivt ingripande från statens sida för att hjälpa företag i svårigheter eller arbetskraft i svårigheter tycks ha starkt stöd i opinionen. Däremot kan man inte säga att statskontroll som sådan av näringslivet någonsin varit särskilt populärt i Sverige. År 1928, den enda gång då socialdemokraterna gått till val på ett socialiseringsprogram, blev det ett påtagligt bakslag i väljarkåren. I "Arbetarrörelsens efterkrigsprogram" som socialdemokraterna och LO lade fram 1944 och den s.k. myrdalskommissionens "Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering" 1944 och 1945 förordades en avveckling av många ransoneringar och regleringar och lönestopp som hört samman med andra världskriget. Men samtidigt förordas statlig ledning av investeringar och statlig dirigering av utrikeshandeln och i allmänhet "att ge näringslivet en ny organisation och att omdana samhället i socialistisk anda". I valrörelsen 1948 förekom en del ekon av detta, men Erlander var övertygad om — och han hade rätt — att folket var trött på krisårens regleringar och gick inte till val på ett socialiseringsprogram. Har opinionen ändrat sig sedan dess? Vi har ställt samma fråga till 1200 personer 1969 som ställdes till ett kvoturval på 3721 personer 1948.

Vid båda tillfällena tycker en överväldigande majoritet (70% 1948 och 65% 1969) att det är "bäst som det är" eller att det bör vara "mindre statsingripanden". Andelen som vill ha "mer statsingripanden" är liten men har ökat från 11% 1948 till 21% 1969. Ökningen kan noteras inom alla partier, bland socialdemokraterna från 17% 1948 till 35% 1969.

Läkemedelsindustrin intar emellertid en särställning i opinionen om socialisering. I SNS undersökning i september 1968 instämde 60 procent i påståendet att "läkemedelsindustrin bör vara statlig". (Se "Näringslivet Utmanat", 1969.) I Astras undersökning i maj-juni 1969 ansåg 65 procent att hälften eller mer av läkemedelsindustrin borde ägas av staten. (Se "Molekylen", 4/1969.) Bakom allmänhetens inställning på denna punkt ligger ibland idéer om att stat, landsting och kommun för närvarande köper eller betalar för större delen av läkemedelskonsumtionen men vanligen torde känslor av typen "ingen bör tjäna pengar på andras sjukdom och olycka" vara utslagsgivande. Det framgick dock av Astras undersökning att allmänheten — och även läkare — hade föga kunskap om i vilken utsträckning läkemedelsindustrin redan är reglerad.

Låt oss nu belysa hur man tror statsingrepp påverkar arbetssituationen och inkomsterna.

Att statens ingripande skulle kunna lösa de alienations- och trivselproblem som finns på arbetsplatserna trodde man inte 1948 och inte heller 1969. Detsamma gäller om lönen.

Vi kan sammanfatta med att säga att statsingripanden i näringslivet av pragmatisk karaktär — särskilt i fråga om arbetsmarknadspolitiken — är en sak som på det hela taget är uppskattad av allmänheten. Statsingripanden för principens skull har föga resonans och de uppfattas inom alla partier som irrelevanta för så grundläggande saker som arbetstrivsel och inkomster.

Den klassiska kapitalistens totala frihet att anställa och avskeda personal, sätta deras löner, fördela deras arbete, liksom friheten att disponera över vinsterna efter gottfinnande, motsvaras inte av verkliga förhållanden. Opinioner kring löner, anställningstrygghet, företagsdemokrati och insyn har tidigare kartlagts av SIFO. (Se "Attitydundersökning", Sveriges Industriförbund 1969.) Vi vidgar härmed bilden av blandekonomin genom en internationell jämförelse av de restriktioner som opinionsklimat i mer eller mindre kapitalistiska länder lägger på vinstdispositionen. Följande fråga ställdes:

"Sedan skatten betalts används vinsten vanligen för fyra olika ändamål. En del av vinsten behålls inom företaget för framtida investeringar och reserver. En del av vinsten går till ägare eller aktieägare. En del går till direktörerna. Och en del till personalen. Hur skulle Ni vilja dela upp 100 kronor av nettovinsten. Hur många kronor skulle Ni ge till var och en av dessa fyra olika saker för att anse att det var en rättvis fördelning av nettovinsten?"

Hur många kronor (av 100:—) skulle Ni vilja ge personalen?
Hur många kronor (av 100:—) skulle Ni vilja ge till direktörerna?
Hur många kronor (av 100:—) skulle Ni vilja ge till ägare eller aktieägare?
Hur många kronor (av 100:—) anser Ni skall behållas inom företaget?

De riksomfattande "bolagsstämmorna" gav följande medianvärden till olika ändamål:

Bilden är överallt densamma: vinsten skall framför allt gå till personalen eller sparas och återinvesteras i företaget. Direktörerna får minsta andelen. Ägarna som enligt klassisk kapitalism skall kunna ta alltsammans får i varje land näst minsta andelen för sitt bidrag av riskvilligt kapital. I Sverige är det 17% som inte vill att ägarna skall ha något alls; de borgerliga ger i medeltal 22 kronor till aktieägarna och socialisterna 20 kronor.

* * * * * * *

Ansvarig utgivare: Hans L. Zetterberg
Reprinted by permission