PERSONLIGT OCH KONFIDENTIELLT TILL PRENUMERANTER

Detta nummer av INDIKATOR ägnas huvudsakligen åt partiernas förankring i olika befolkningsgrupper och kompletterar de grundläggande undersökningar som utförts på Statsvetenskapliga Institutionen vid Göteborgs universitet.

Vid tiden för demokratins genombrott fanns det stora delar av den sociala strukturen som inte utnyttjats av något parti. Vi ser detta bl.a. av det faktum att valdeltagandet då var lågt: på 10-talet mellan 47 och 70 procent av röstberättigade, på 20-talet då också kvinnorna hade rösträtt mellan 38 och 67 procent. År 1968 blev valdeltagandet 89 procent. Och ungefär 94-96 procent redovisar numera en partisympati när SIFO:s intervjuare ställer sina frågor. Det finns inte längre någon betydelsefull del av den svenska sociala strukturen där politiska partier saknar rötter eller endast har glesa rötter. Det är denna brist på tillgängligt politiskt ingen-mans-land som gjort det svårt, nära nog omöjligt, för nya partier att slå sig fram. Detta gäller även om de företräder en stor opinion. KDS fick sålunda endast en mycket ringa andel av de 2.25 millioner som stödde kristendomsundervisningen vid namninsamlingen 1963. Likaså kommer det nya Framstegspartiet av allt att döma att få en mycket liten del av de många borgerliga som vill se en förändring inom oppositionen ("Folket mot funktionärerna", INDIKATOR, november 1968).

Vi blir allt mer urbaniserade och allt mer ett medelklassamhälle. Landsbygdens och arbetarklassens partier har anpassat sig väl till dessa förändringar i den sociala strukturen. Detta gäller i synnerhet centerpartiet.

Centerns inbrytning i städerna sker i snabbare takt än inflyttningen till städerna. Namnbytet år 1957 när bondeförbundet tog namnet centerpartiet var en nödvändig del i denna anpassning.

Socialdemokraterna hade redan 1946 en påtaglig representation (26%) i de högre socialgrupperna och den har ökat sedan dess så att 37 procent av partiet nu faller utanför socialgrupp III.

Socialdemokraternas inbrytning i medelklassen har skett i samma takt som den strukturförändring i samhället som inneburit att socialgrupp III minskat samtidigt som tjänstemannakategorierna ökat. ATP-valen i slutet på 50-talet accentuerade framgångsrikt socialdemokratins inriktning att föra tjänstemännens talan. Inbrytningen har skett utan att förluster gjorts inom socialgrupp III. År 1948 höll 71% av socialgrupp III på socialdemokraterna och 1967-69 var det 68%, en obetydlig förändring.

(Inom parantes: År 1948 såg det ut som om folkpartiet skulle bryta sig in i arbetarklassen då det fick 15% av arbetarhemmens röster. År 1967-69 hade folkpartiet endast 9% av arbetarrösterna. Bondeförbundet hade 5% av arbetarrösterna 1946-48, men dess efterföljare centerpartiet fick 11% i intervjuerna 1967-69.)

Viktiga beslut om låginkomstproblemet drivs nu fram utan att någon ordentlig beskrivning publicerats av låginkomsttagarnas profil och placering i samhället. Man har även stimulerat allmänhetens diskussion av problemet genom en fråga till socialdemokraternas rådslagsgrupper i september 1969 "Är Ni för eller emot en reform som höjer momsen för att befria de som har låg inkomst från att betala skatt till staten?"

I väntan på låginkomstutredningens betänkande kan en sammanställning av hushållens inkomster från 32.152 intervjuer gjorda av SIFO under tiden oktober 1967 - juni 1969 ge ett visst underlag för debatten. En sammanlagt årlig hushållsinkomst av under 20.000 kronor gör det berättigat att tala om "låginkomsthushåll".

Den största koncentrationen av låginkomsthushåll finns bland de äldre. Tre fjärdedelar av befolkningen över 65 år hör till låginkomstkategorin. Vi bortser emellertid från pensionärerna i det följande. Andelen 18-65-åringar som tillhör låginkomsthushåll är 22 procent i hela landet men variationerna mellan olika grupper är stor.

Barnfamiljer har ofta lika god eller bättre inkomst än äldre familjer men andelen i låginkomstgruppen ökar där modern ej förvärvsarbetar. För hushåll med förskolebarn är andelen 17% när husmor ej förvärvsarbetar och 12% när hon förvärvsarbetar; för hem med barn i 7-14-årsåldern är siffrorna 19% resp. 10%.

De som vinner mest på det nya politiska intresset för låginkomstgrupperna är jordbrukare (vanliga enfamiljsjordbruk), jordbruksarbetare och andra kroppsarbetare. Att kategorin egna företagare utanför jordbruket i så stor utsträckning är en låginkomstgrupp är kanske förvånande, men faktum är naturligtvis att egna företagare är långt ifrån detsamma som koncentrationsutredningens finansfamiljer: det är fiskhandlaren, bensinmacksinnehavaren, hårfrisörskan som har egen rörelse etc. Mer om detta senare.

Centerpartiet har ingen anledning att motsätta sig regeringens reformer till låginkomstfamiljers fromma; en tredjedel (32%) av deras sympatisörer under pensionsåldern tillhör låginkomsthushåll jämfört med en femtedel (20%) av socialdemokraternas. Medelhushållsinkomsten i intervjuerna 1967-69 inom de olika partierna är —

Centern, KDS och vänsterpartiet är låginkomsthushållens partier.

För att få en god uppfattning om politikens förankring i den sociala strukturen så gör vi två typer av tabeller av yrken och partier. Den första visar partisympatiernas fördelning inom olika yrkeskategorier. Den andra visar olika yrkens fördelning inom olika partier.

Ur denna innehållsrika tabell kan vi bl.a. utläsa följande:

Observera att alla siffror vi här anfört gäller röstberättigade män.

Den stora gruppen tjänstemän är värd en speciell analys. Deras politiska inställning varierar nämligen en hel del beroende på deras arbetsfält.

I huvudsak kan man säga att tjänstemännen politiskt sett följer sina huvudmän. När huvudmännen är borgerliga — som mest är fallet i privat näringsliv — blir tjänstemännen borgerliga. När huvudmännen är socialdemokrater — som mest är fallet i det statliga näringslivet — blir tjänstemännen socialdemokrater. Det parti som står för en ökning av den offentliga sektorn har mest röster att hämta där.

I de föregående tabellerna studerade vi vilka partisympatier som personer i olika yrkesklasser har d.v.s. hur yrkesklasserna är sammansatta partimässigt. Låt oss nu vända på problemet och studera hur partierna är sammansatta i yrkesmässigt avseende. Vi får då denna tabell.

Tabellen visar att många schablonföreställningar om partiernas sociala grundvalar är felaktiga eller på sin höjd halvsanningar. T.ex.:

Politiska partier förmedlar de krav som olika samhällsklasser ställer på varandra och på samhällets resurser och på myndigheter. Partierna söker gärna formulera programpunkter med speciell appell för de samhällsklasser inom vilka de har eller vill få röster och de för olika samhällsklassers talan. Det har därför ofta sagts att det partipolitiska spelet är en organiserad, oblodig klasskamp. I verkligheten gäller, som vi sett, att alla svenska partier har sympatisörer i alla samhällsklasser — men i ganska olika utsträckning. Vidare gäller att partierna skiljer sig inte bara i fråga om röster från höga och låga samhällspositioner utan även i fråga om andelarna inom centrala och perifera delar av den sociala strukturen.

Socialgruppskalan avgränsar på ett approximativt sätt "manschettyrken" och "blåställsyrken" yrkesgrupper med yrken som innebär kontroll av större och mindre resurser, ansvar för fler eller färre anställda eller underordnade samt yrken som kräver längre eller kortare skol- eller yrkesutbildning. Indelningen används när man vill göra en skattning av samhällsklasser. En rad faktiska skillnader i beteende, värderingar, attityder, kunskap, vanor, livschanser m.m. mellan olika socialgrupper finns, och indelningen är värdefull för allt samhällsstudium. I Appendix finns utförligare redovisning och exemplifiering av SIFOs socialgruppsindelning.

Centralitetsskalan avgränsar människor som är så placerade i den sociala strukturen att de får flera kontakter. Nyheter och nymodigheter sprids vanligen från de centrala till de perifera delarna av samhället. Inom svensk politik är skalan intressant mest därför att de centrala vanligen gynnas av den nuvarande samhällsutvecklingen och de perifera vanligen missgynnas, och detta gäller oavsett om man finns högt eller lågt i socialgrupperna. I Appendix finns en beskrivning av en förkortad version av denna skala.

Ett intressant diagram erhålles när partierna placeras in så att man samtidigt kan avläsa deras värden på socialgrupps- och centralitetsskalan.

I kryssens skärningspunkt finns medianvärdena för partiernas placering på de två skalorna. De tunna linjernas längd visar inom vilken räjong hälften av ett partis sympatisörer faller, d.v.s. linjernas ändpunkter ligger vid 25:e och 75:e percentilen.

Vi ser att Sveriges partier bildar tre kluster: (m) och (fp) som är de högt och centralt placerades partier och täcker en relativt liten del av socialgruppsskalan; (s) och (vpk) som är de lågt placerades partier; samt de perifert placerades partier vilka är (cp) och (kds). Moderata samlingspartiet och folkpartiet är lokaliserade mycket nära varandra. Socialdemokraterna har emellertid nått nästan lika hög grad av centralitet. Centern är samlingspunkten för de perifert placerade. En stor del av mittsamarbetssvårigheter bör förklaras av denna stora skillnad i centralitet och kan inte enbart återföras på partiledningarnas agerande. När socialdemokraterna i högre grad blev de centralas parti (genom inbrytningen i tjänstemannakretsarna och ATP-valen) väljer bondeförbundet att förbli de periferas parti. Partiet samlar kanske t.o.m. de vagt uttryckta önskningarna hos de perifera genom att ta namnet CENTERN.

1970 års valrörelse kan bli den första på länge i vilken motsättningen mellan central och perifer blir lika utslagsgivande som motsättningen mellan hög och låg. Mot varandra står herr Palme, en snabbtalande, ung, centralt och högt placerad man, född i Stockholm, en representant för en ny ordning, och herr Hedlund, en sävligare, äldre, högt men mer perifert placerad man, född på landet, en representant för en äldre ordning.

Andelen som i augusti och september tyckte att Hedlund och Palme inger "stort förtroende" är —

Vi ser att inom alla tabellens kategorier är förtroendet för Hedlund större än för Palme. Skillnaden är obetydlig i de lägsta yrkesklasserna och bland de mer centrala där Palme ligger väl till, men skillnaden är påtaglig i de högre yrkesklasserna och bland de perifera. I hela landet är det 32% som tycker att Palme inger "stort förtroende" och 46% som tycker att Hedlund inger "stort förtroende". För ett år sedan (sept.-okt. l968) var Palmes siffra 28 procent och för ett halvår sedan (mars 1969) var siffran 29 procent. Hedlund registrerade 42 procent för ett år sedan (aug.-sept. 1968) och 50 procent för ett halvår sedan (mars 1969). (Bland socialdemokrater är det 53% som tycker Palme inger "stort förtroende" och bland centerpartister är det 72 % som tycker Hedlund inger "stort förtroende".)

Palme går till val mest på jämlikhets- och låginkomstfrågor vilka har stor resonans i större delen av väljarkåren: skillnaden mellan hög och låg upplevs som för stor (INDIKATOR, augusti 1969). Det kan dock diskuteras om socialdemokraternas jämlikhetssträvan i alltför hög grad kommit att domineras av LOs lågavlönade grupper och av samhällskritik utan bred kontakt med verkligheten. De som förklarar vad som är fel på Sverige genom att studera den nymarxistiska litteraturen talar ofta om industriarbetarnas alienation och låga inkomster. Vi som studerar den faktiska samhällsstrukturen håller gärna med om att arbetarna ofta nog är alienerade och lågavlönade. Men lika stora, ja ofta större, alienations- och låginkomstproblem finns på annat håll: bland småbönder och bland städernas småfolk. Deras yrken har kommit att sakna framtid och de har kommit vid sidan av utvecklingen. De kan inte ens kallas lågavlönade, för de har ingen lön, bara låga, oregelbundna inkomster från marknader de inte kan påverka. Centerpartiet har sedan länge artikulerat de alltmer alienerade låginkomsternas småfolk på landsbygden och partiet vinner nu terräng bland motsvarande grupper i städerna. Partiets framgångar är ett gott mått på storleken av detta alienations- och låginkomstproblem.

Hedlund går emellertid till val mest på lokaliserings- och miljöfrågor. Miljöfrågan har också stor resonans i hela väljarkåren (INDIKATOR, juni 1969). Man misstar sig dock om man tror att miljöfrågan i allmänhetens medvetande enbart begränsas till konkreta problem som engångsglas, avloppsvatten och förbuskning. I miljöfrågans namn protesterar nu skilda grupper mot storstadens expansion, storkommunernas trista bostadsbolag, storindustrins utsläpp, Stor-Konsums stängning av närbutiken, storstatens utbyggnad av sig själv och Vindelälven, stormakternas radioaktiva och bakteriologiska vapen. Rekryteringen av de som protesterar har lika stor spännvidd som ämnena. De unga välutbildade, som ännu väntar på att överta centrala positioner, ställer sig tveksamma och är upprörda över den förstörda miljö de får ärva. De äldre, lågt utbildade bönderna, en perifer grupp som i långa stycken håller på att bortrationaliseras, ger likaså fullt stöd åt miljöprotesten.

Oppositionen mot miljöförstöringen uttrycker uppenbarligen i långa stycken de periferas protest mot det moderna samhällsmaskineriet. Här avslöjas en motvilja mot de stora centraldirigerade byråkratierna — de må vara statliga, privata, eller kooperativa — och vad de gör åt individens situation i framstegens, välståndets och rationalitetens namn. Man kan inte gärna öppet vara emot framsteg, välstånd och rationalitet, men man längtar uppenbarligen till den miljö som fanns innan samhället blev så modernt och effektivt.

* * * * * * *

Socialgruppskalan avgränsar på ett approximativt sätt "manschettyrken" och "blåställsyrken", yrkesgrupper med yrken som innebär kontroll av större och mindre resurser, ansvar för fler eller färre anställda eller underordnade samt yrken som kräver längre eller kortare skol- eller yrkesutbildning. Indelningen används när man vill göra en skattning av samhällsklasser. En rad faktiska skillnader i beteende, värderingar, attityder, kunskap, vanor, livschanser m.m. mellan olika socialgrupper finns, och indelningen är värdefull för allt samhällsstudium.

Högsta yrkesklassen (I)
Personer med befattningar som kontrollerar stora förmögenheter eller värden och/eller kräver kunskap i form av avlagd akademisk examen eller innebär utövande av stor makt och inflytande.

T.ex. större egna företagare med minst 10 anställda (industriägare, grosshandlare, redare, innehavare av affärskedjor eller restaurangkedjor); godsägare; läkare, advokater, välkända fria yrkesutövare (författare, skådespelare, operasångare, konstnärer etc.); akademiker (civilingenjörer hör hit, övriga ingenjörer föres till grupp IIA liksom universitetsstuderande); byråchefer och byrådirektörer och motsvarande högre tjänstemän i offentlig och privat tjänst, direktörer i stora företag; officerare (löjtnant och högre).

Högre medelklassyrken (IIA)
Personer som är egna företagare med anställda eller har tjänstemannayrken (högre) i vidaste mening ("manschettyrken") med underlydande.

T.ex. egna företagare (utan ovannämnda större) som har 1-9 anställda: affärsidkare, köpman, källarmästare med anställda; hemmansägare (bönder) med anställda, arrendatorer med anställda, yrkesfiskare med egen båt som kräver besättning; småföretagare med anställd personal; kontorschefer, disponenter, avdelningschefer, landsfiskaler; folkskollärare, högskole- och universitetsstuderande; sjuksköterskor; fänrikar.

Lägre medelklassyrken (IIB)
Personer som är egna företagare utan anställda utanför familjen eller med tjänstemannayrken (lägre) i vidaste mening "manschettyrken" utan underlydande.

T.ex. enfamiljsföretagare, enfamiljsjordbrukare och småföretagare utan anställd personal (bensinstationsinnehavare, kioskinnehavare, etc.); poliskonstaplar, undersköterskor, mentalvårdare, rättare; musiker, konstnärer; vägmästare, verkmästare; restaurangpersonal (i matsalen); affärs- och kontorsanställda (utom sådana i chefsställning), telefonister, konduktörer, postexpeditörer, skrivbiträden, stenografer; småskollärare, barnsköterskor; underofficerare; studerande (ej vid högskola eller universitet).

Fackutbildade arbetare (IIIA)
Anställda med yrken som förutsätter utbildning i yrkesskola eller flera år som lärling, dock ej "manschettyrken" vilka förs till II.

T.ex. anställda (ej egna företagare) som är murare, skräddare, konditor, målare, snickare, tryckare, sättare, hårfrisör, brandmän (ej befäl).

Yrkeskunniga arbetare (IIIB)
Anställda med yrken som visserligen inte fordrar någon speciell skolutbildning men som heller inte kan skötas utan en längre tids erfarenhet, dock ej "manschettyrken", vilka förs till II.

T.ex. montörer, revolversvarvare, smörjare, verkstadsarbetare, vävare, maskinskötare, lastbilschaufförer, bussförare, traktorförare, reparatörer, servicemän.

Diversearbetare, kroppsarbetare, hushållsarbetare och övriga arbetare (IIIC)
Anställda med yrken som i princip varje arbetsför person kan utföra utan någon längre tids utbildning eller träning.

T.ex. kommunalarbetare, grovarbetare, cementarbetare, vägarbetare, mejeriarbetare, vaktmästare, sågverksarbetare, hamnarbetare, expressbud, städerska, diskare, barnflicka, hembiträde, hemarbetande ogift familjemedlem, lagerarbetare, fastighetsarbetare, jordbruksarbetare, skogsarbetare.

Centralitetsskalan avgränsar människor som är så placerade i den sociala strukturen att de får flera kontakter. Nyheter och nymodigheter sprids vanligen från de centrala till de perifera delarna av samhället. Inom svensk politik är skalan intressant mest därför att de centrala vanligen gynnas av den nuvarande samhällsutvecklingen och de perifera vanligen missgynnas, och detta gäller oavsett om man finns högt eller lågt i socialgrupperna.

Som mått på vem som är central och vem som är perifer har SIFO en skala av Likert-typ baserad på 14 frågor. Fem av dem ger en mycket god approximation och används därför i praktiken. Vikter anges inom parentes.