Årgång 3
Stockholm i augusti 1969

Under de senaste tjugo åren har allt flera svenskar börjat uppleva sitt land som ett klassamhälle. I SIFOs intervjuer år 1948 tyckte hälften att de levde i ett klassamhälle; år 1969 tycker två tredjedelar så.

Upplevelsen av landet som ett klassamhälle har ökat framför allt inom socialdemokratin men även inom centern och minskat något inom det moderata samlingspartiet och folkpartiet.

Inom alla partier utom moderata samlingspartiet tycker majoriteten att skillnaderna mellan samhällsklasserna är för stora. Det konservativaste partiets majoritet tycker att klasskillnaden är "lagom stora" just nu.

Upplevelsen av klassamhället är bl.a. upplevelsen att personer i olika ställning behandlas olika i skolan, i affärer, på restauranger, av polisen och av domstolar, m.m. Procenttalen nedan anger hur många som tror att man får olika bemötande:

Klasstillhörighetens betydelse för det bemötande man anser sig få är uppenbart — särskilt för de yngre och för den lägsta socialgruppen. Ingen akademisk analys av klassbegreppets vaghet kan undanröja de förnedrande upplevelser som ligger bakom dessa svar. Prästerna ses mindre än andra fästa avseende vid en klients samhällsklass; kypare mer än andra. Som det allvarligaste i dessa siffror måste man räkna uppfattningen att myndigheterna är oförmögna att skilja på sak och samhällsklass. Den formella likheten inför myndigheter och lag som alla medborgare åtnjuter motsvaras inte av upplevelsen att behandlas lika av skola, socialvård, polis och domstolar. Vi saknar för närvarande för Sveriges del en större undersökning av det slag som Vilhelm Aubert utfört inom det norska rättsväsendet vilken visar i vad utsträckning faktiska olikheter i rättsliga påföljder för samma brott föreligger och i vad grad dessa är beroende av den åklagades yrkesklass. Våra siffror, liksom de forskningsresultat som Knut Sveri erhållit, antyder att allmänheten redan tror sig veta hur en sådan undersökning kommer att utfalla. (Norska domare torde dock ha större frihet att låta sina personliga värderingar komma till uttryck i utmätning av ev. straff än sina svenska kollegor.) Fullt förtroende för rättsväsendet kräver en grundläggande undersökning om eventuella klasskillnader i straff och att allmänheten försäkras om likhet inför lagen.

Den officiella statistikens uppgifter om inkomstfördelning är sparsamma och svåröverskådliga för den som vill studera inkomstutjämning. Vi vill därför publicera vad gallupundersökningar kan bidraga till ämnet. En persons levnadsstandard bestäms bäst av den sammanlagda hushållsinkomsten i hans hem. Vi har uppgifter om taxerad inkomst år 1945 från 12.184 intervjuer (i ett s.k. kvotaurval) utförda 1946 vilket vi jämför med uppgifter om sammanlagd hushållsinkomst 1968 före skatt given i 7.862 intervjuer utförda första halvåret 1969.

Under denna tid har hushållens medianinkomst ökat från 4.110 kronor till 29.980 kronor. Denna mer än sjufaldiga ökning är missledande eftersom en stor del faller på inflationen. Räknat i dagens penningvärde har ökningen varit trefaldig, från 9.700 kronor 1945 till 29.780 kronor 1968. Ökningen speglar ändå den allmänna välståndshöjning som gjort det svenska hushållet till det näst rikaste i världen. Den jämna välståndsutveckling torde räknas som en (av flera) förklaringar till att det inte blivit något politiskt maktskifte i Sverige. Den procentuella ökningen — räknat i dagens penningvärde — inom olika socialgrupper avslöjar om någon utjämning ägt rum.

Reservationer måste göras för de utfrågade som ej ville eller kunde svara på frågan (13% 1946 och 5% 1969), för att taxerad familjeinkomst innehåller avdrag som ej finns i sammanlagd hushållsinkomst, och för att skatten räknats inte på medelfamiljen utan på en trepersonsfamilj i högsta dyrortsgruppen. Men slutsatsen torde ändå vara klar: det har skett en inkomstutjämning efter skatt. Den högsta socialgruppens familjer har erhållit en välståndsökning på 104%, den lägsta på 144%.

Dessa siffror säger mer om det håll utvecklingen har gått än om den absoluta storleken på klyftorna. Skillnaden mellan höga och låga yrkesklasser visas bäst av att år 1945 var medianvärdet för familjeinkomsten efter skatt i högsta socialgruppen 2.3 gånger så stort som i socialgrupp III. År 1968 var den 1.9 gånger så stor.

I en överväldigande utsträckning tycker man nu att inkomstskillnaderna är för stora, och bara en tredjedel vet att skillnaderna faktiskt är mindre hos oss än i andra västeuropeiska länder.

Uppfattningen att inkomstskillnaderna är för stora delas av de högre socialgrupperna I och II (77%) och socialgrupp III (91%), av de som har över 30.000:- i hushållsinkomst (78%) och de som har under 30.000:- (87%).

Inkomst och förmögenhet bedöms av en överväldigad majoritet som det som främst skiljer klasserna åt (71% år 1948 och 64% år 1969). År 1948 var det 17% som tyckte att utbildning var det som främst skilde klasserna åt; 1968 tycker 24% att utbildning är det som främst skiljer. Den ökade uppfattningen av utbildningens klasskiljande roll har spritt sig samtidigt med ökade chanser att erhålla högre utbildning oavsett föräldrars socialgrupp. Skillnaden i äldres och yngres skolutbildning har blivit en av de mest påfallande bristerna på jämlikhet i dagens Sverige och den finns inom alla socialgrupper.

De ökade möjligheterna till skolutbildning har till fullo utnyttjats inom socialgrupp I, och det är osannolikt att siffran 79% barn med utbildning på gymnasienivå eller högre kan mycket förbättras, givet normala krav på intelligens och arbetsdisciplin i gymnasier och fackskolor. Barn från socialgrupp III har tagit bättre vara på de ökade möjligheterna till studier på gymnasienivå än barn från socialgrupp II, genom att snabbare öka sin andel. Det är emellertid långt kvar till jämlikhet. Bland de 581 personer, 20-24 år, intervjuade i SIFOs ungdomsundersökning 1968 och 1969 som hade utbildning på gymnasienivå eller högre kom 19% från socialgrupp I (vilken omfattar 7% av befolkningen), 60% från socialgrupp II (vilken omfattar 51% av befolkningen) och 21% från socialgrupp III (vilken omfattar 42% av befolkningen).

Erlanders regeringstid kommer att framstå i historien som en tid av starkt ökat välstånd, ökade chanser för de unga att få hög utbildning och som en tid då ett enastående mått av trygghet vid sjukdom och ålderdom blev alla svenskars lott och i viss mån även som inkomstutjämningens tid. Jämlikhetens retorik och jämlikhetens fakta samspelar när folket sätter betyg åt regeringen i denna sak.

De borgerliga partierna och de socialistiska partierna är helt eniga: 50 resp. 52 procent säger att regeringen minskat skillnaderna.

Våra undersökningsresultat rymmer en intressant paradox: klasskänslorna har ökat trots att klassklyftorna minskat. Fenomenet har observerats också i andra länder och för andra historiska epoker. När en utjämning gått så långt att högre och lägre placerade är lika i flera avseenden och kommit att stå varandra så nära att det blir vanligt att de jämför sig med varandra så upplevs de återstående små skillnaderna som särskilt bittra.

* * * * * * *