Under det senaste året har det politiska engagemanget gripit djupt in i tonårsleden. Vi ser detta bl.a. i den stigande skara tonåringar som har en bestämd partisympati. Andelen som hade valt "ett bästa parti" i

Förklaringen till ökningen av de som har bestämda partisympatier före rösträttsåldern ligger delvis i den intensiva svenska valkampanjen 1968 och delvis i det ökade antalet politiska föreningar och politiska möten i skolorna. Men spridningen till Sverige av det internationella opinionsklimatet bland de rika ländernas tonåringar med dess politiska innehåll av oro över militaristisk imperialism, u-ländernas situation, atombombhotet, miljöförstöringen, befolkningsexplosionen, de etablerade byråkratiernas inhumana tröghet m.m. torde också ha bidragit. Mot bakgrunden av de tidigt uttryckta partisympatierna kommer frågan om rösträttsålderns ytterligare sänkning säkert att aktualiseras.

De unga har samtidigt erhållit en ökad känsla av sin egen makt

De partier som under senare tid vunnit mest på det ökade politiska intresset bland de unga är socialdemokraterna och centerpartiet. Moderata samlingspartiet och folkpartiet har förlorat nästan hälften av sina unga väljare. Bland 20-24-åringar i SIFO: s ungdomsundersökningar som hade partisympati var partifördelningen på föråret 1968 och 1969 denna:

Ökningen för socialdemokraterna och centern beror inte enbart på att unga bytt parti. Den torde i hög grad även bero på att dessa partier lyckats engagera de som tidigare varit utan parti.

När partierna gör sina listor av kandidater kommer de unga politikerna vanligen efter de etablerade d.v.s. på knappt valbar plats. De framgångsrika partierna får ofta in många yngre riksdagsmän medan de förlorande partierna får in färre kandidater. Detta kan ha accentuerat övergången till socialdemokraterna och skapat problem särskilt för ("Rösta Ungt") folkpartiet.

En minoritet (en av sju) bland de unga har accepterat inomhusdemonstrationer som ett legitimt politiskt vapen.

Demonstrationernas effektivitet beror i avsevärd utsträckning på den publicitet de kan få. En klar majoritet bland alla i åldern 18-80 år tycker att de får för mycket uppmärksamhet i radio och TV.

Sverige som haft få studentdemonstrationer jämfört med de flesta västländerna, tycks vänta flera. I Frankrike och Tyskland där demonstrationerna varit omfattande de senaste två åren tror man oftare att det värsta är över. I USA där studentdemonstrationerna också varit omfattande delar man inte den optimismen.

Samlingspartister med stort förtroende för Yngve Holmberg och folkpartister med stort förtroende för Sven Wedén har starkt decimerats i antal det senaste halvåret. Förtroendet för Wedén hade blivit lågt bland folkpartisterna redan före valet (INDIKATOR den 18 september 1968), nu har det blivit ännu lägre. För Holmberg som i avsevärd utsträckning åtnjöt sitt partis förtroende före valet har nedgången sedan dess varit brant. Ungdomsgrupperna delar i stort de äldres åsikter om dessa partiledare.

Stort förtroende för Hedlund och Erlander fortsätter att dominera inom deras partier. Möjligen kan man säga att Erlander ligger något bättre till bland sina unga sympatisörer än vad Hedlund gör.

Högerpartiets namnbyte var i månadsskiftet januari-februari 1969 känt av 97% av partisympatisörerna. Av 180 högerväljare som visste om partiets namnbyte tyckte endast 34% att det var bra att partiet bytt namn och att Moderata Samlingspartiet var ett bättre namn än Högerpartiet. 41% tyckte att det gamla namnet var bra och att partiet borde behållit detta namn. 20% ville byta namn men hade önskat något annat än Moderata Samlingspartiet; och 5% hade ingen åsikt. Partinamnet är ingen trivial sak för de som är djupt engagerade; en namnändring griper in i något så känsligt som individens uppfattning om sig själv. De som förr kände sig hemma med att kalla sig högermän eller högerkvinnor har plötsligt blivit "moderata samlingspartister". Detta upplevs ibland som svårt. Som ett trivialt exempel kan nämnas att i SIFO:s intervjuer har vi under en övergångsperiod funnit det nödvändigt att använda båda namnen.

En enhetlig borgerlig politik önskas av de borgerliga men ej av socialdemokraterna.

Rapporter från den borgerliga mötesverksamheten i vilka endast de mest aktiva sympatisörerna och funktionärerna deltar visar dock ingen påtaglig önskan att återuppliva samarbetsansträngningarna från förra valrörelsen. Här gäller igen bilden "Folket mot funktionärerna" (INDIKATOR november 1968).

En majoritet av socialdemokraternas förstagångsväljare vill ha Olof Palme som Erlanders efterträdare. Sträng samlar endast 8% av förstagångsväljarna. För Palme noteras siffran 51% inte bara bland förstagångsväljarna utan även bland alla socialdemokrater under 40 år.

För varje mätning som SIFO gjort har Palmes kandidater också stötts av en ökad andel inom hela partiet. För Sträng är det mer fluktuationer. Krister Wickman, som under större delen av 1968 var den som socialdemokratiska sympatisörer oftast nämnde, drar sig numera ur bilden.

* * * * * * *