Valet 1968 gällde regeringsmakten och gav ett helt entydigt utslag. Däremot gav valet inget klart besked om hur väljarna ser på oppositionens framtid. Partiuttalanden, remissdebatten och de borgerliga tidningarnas ledarkommentarer efter valet har visat att de tre borgerliga partierna tonar ned talet om sin samverkan och skärper de egna profilerna. Hur överensstämmer partikansliernas och partiledarnas hållning här med opinionen inom partileden? Svaret är: Mycket illa.

Före valet ansåg 87 proc av högersympatisörerna att det var viktigare att borgerligheten som sådan gick framåt än att det egna partiet gjorde det. 80 proc av folkpartisterna och 64 proc av centerpartisterna såg saken på samma sätt för sina partier (INDIKATOR 5 september 1968). De borgerliga funktionärerna med partitradition, kabinettsposter och partistöd att bevaka såg inte saken lika enkelt. Oppositionspartierna tog långt flera väljare från varandra än från regeringspartiet (INDIKATOR juli 1968).

Opinionen i partileden har nu ilsknat till en del över detta sakernas tillstånd, vilket framgår av svaren på nedanstående fråga som ställdes till högerpartiets, folkpartiets och centerpartiets sympatisörer.

Det finns alltså en viss revoltstämning hos den borgerliga allmänheten, särskilt inom högern och folkpartiet. Det är omöjligt att säga om den kommer att leda till den önskade borgerliga förnyelsen eller till sin egen motsats: en ytterligare uppsplittring av oppositionen. Kanske revoltstämningen helt enkelt dör ut i brist på organisation och ledning.

Under valrörelsen började Palme alltmer uppfattas som Erlanders efterträdare. Opinionen om Palme visar färre tveksamma än för ett år sedan och förtroendet för honom inom hans parti har ökat något.

I hela landet är det ungefär dubbelt så många som hyser "stort förtroende" för Erlander som för Palme. Å andra sidan är det dubbelt så många som hyser stort förtroende för Palme som för Holmberg eller för Wedén. För Hedlund hyser emellertid dubbelt så många stort förtroende som för Palme. En valrörelse i vilken Hedlund leder oppositionen och Palme leder regeringen skulle onekligen bli mycket spännande.

Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien gav allmänheten för första gången en klar bild via TV och tidningar av civilt motstånd mot en stormakt. Under senare tid har även en debatt förts i olika media om utbildning i ickevåldsmetoder. SIFO ställde följande fråga, vilken vi hoppas kunna upprepa med regelbundna mellanrum:

Svaren "endast civilt motstånd" och "mest civilt motstånd" omfattas av sammanlagt 19 proc. Det är ingen skillnad mellan män och kvinnor på denna punkt men bland dem som är under 40 år är siffran 23 proc mot 16 bland de äldre.

Det förslag som nu debatteras inom högern att ändra partiets namn till "samlingspartiet" kommer inte riktigt tillrätta med opinionsklimatet. I oktober tyckte av 105 intervjuade högermän 53 proc att det gamla namnet "högerpartiet" var bäst, 36 proc att "samlingspartiet" var bäst och 10 proc var tveksamma. Det kan alltså bli många som inte trivs med tanken på ett profilparti med samlingstanken så att säga inbyggd i profilen.

En ökad andel tycker Holmberg bör avgå. Var femte folkpartist vill att Wedén skall gå.

Av efterkrigstidens partiledare återstår efter hr Ohlins avgång endast hr Erlander och hr Hedlund. Upprepade undersökningar visar att båda i sällsynt grad har folkets förtroende långt utanför de egna partigränserna (INDIKATOR 18 september 1968). Båda har aviserat sin avgång till nästa år. Motståndet mot att de går har emellertid ökat:

Nutida valrörelser gör uppfattningen av partiledarens person i hög grad avgörande: man tycker man ger rösten åt partiledare man ser i TV-rutan. Högern och folkpartiet förlorade valet huvudsakligen därför att de misslyckades i dessa personfrågor (INDIKATOR 18 september 1968). De borgerligas långa år i opposition har kanske påverkat rekryteringsbasen till ledarposterna: ledarkandidater som fyller kraven tycks vara sällsynta .Skall centern drabbas av samma svårigheter när hr Hedlund avgår? Ingen efterträdare är känd bland allmänheten. Endast var tredje eller fjärde kan ange att Johannes Antonsson tillhör centerpartiet eller att Torbjörn Fälldin gör det.

Den inställning till aga som omfattas av den överväldigande majoriteten av barnpsykologer och barnläkare vinner sakta terräng bland allmänheten.

F.n. finns ingen arvsrätt för utomäktenskapliga barn från fadern såvida fadern inte vidtar särskilda åtgärder. Ej heller finns pension för änklingar av det slag som finns för änkor. Allmänheten tycker detta är fel.

12 proc av de som är under 40 år vill tillåta dylika demonstrationer och 5 proc av de äldre.

* * * * * * *