PERSONLIGT OCH KONFIDENTIELLT

Det var personfrågor snarare än direkta sakfrågor som gav den stora gräddan på den socialdemokratiska valsegern. Innan vi berör dessa personfrågor låt oss se vad väljarna upplevde som de viktigaste sakfrågorna. Under första hälften av valkampanjen fördelade sig intresset enligt denna rangordning —

1 Arbetslöshetsfrågan
2 Skattepolitiken
3 Bostadsfrågan
4 Låglöneproblematiken
5 Vårdfrågor
6 Lokalisering, kommunikationer
7 Familjepolitiken
8 U-hjälpen

Rangordningen är gjord efter antalet röstberättigade som tycker frågan är intressantast i valrörelsen. Högerns sympatisörer satte skattefrågan som nummer ett, folkpartiets sympatisörer satte bostadsfrågan främst, centern lokaliseringsfrågan, socialdemokraterna arbetslöshetsfrågan, vänsterpartiet kommunisterna var mest intresserade av låglöneproblematik och KDS av moralfrågor.

SIFOs utvärdering av partiernas framgång att nå väljarna med sina budskap i de olika frågorna är inte färdig. Vi kan dock erinra om att i den viktigaste frågan, arbetslösheten, ökade förtroendet för regeringen under året före valet. I oktober 1967 tyckte 29 proc att en socialdemokratisk regering bäst kunde klara sysselsättningen; i augusti 1968 hade den andelen ökat till 48 procent, med motsvarande nedgång för en borgerlig regering. Den för den sittande regeringen fördelaktiga sysselsättningsfrågan dominerade kampanjen i stort och den stora partiledardebatten i TV.

Av hela landet trodde 23 proc i augusti att det skulle bli en borgerlig regering efter valet. Väsentligare är emellertid att 46 proc av de borgerliga trodde att deras partier skulle få bilda regering. Det torde vara den högsta borgerliga förhoppningen som registrerats sedan ATP-valen.

Men man saknade förtroende för två av de borgerliga ledarna. Det blev villrådighet om huruvida man verkligen skulle rösta borgerligt eller rösta alls.

Förtroendet för hr Holmberg och hr Wedén var lågt under kampanjen — endast en femtedel av väljarkåren hyste stort förtroende för dem. För hr Wedéns del komplicerades problemet av att endast hälften av hans eget parti omfattade honom med stort förtroende under valrörelsen. Inom det egna partiet låg siffrorna för hr Wedén hela 20 proc lägre under valkampanjen än i oktober 1967 och i april 1968. Förtroendet för Holmberg visade en nedgång bland allmänheten året före valet men inom det egna partiet hade förtroendet inte ändrats till det sämre vid valkampanjen.

Det låga förtroende som hr Holmberg och hr Wedén åtnjöt kan rimligtvis inte enbart förklaras av att de under kampanjen tidvis framställts som utrikespolitiska äventyrare och att deras partier sammankopplats med storfinansen. En TV-valrörelse ger folket rätt så bestämda åsikter om partiledarna. SIFOs analys av hur de uppfattades i TV är dock ej färdig.

Hr Hedlund åtnjuter "stort förtroende" från dubbelt så många bland allmänheten som någon av de andra borgerliga partiledarna, och detta förtroende finns även utanför det egna partiet och det borgerliga blocket. Hans stjärna steg under valkampanjen.

Siffrorna i sista raden visar att hr Hedlunds aktier veckan före valet skjutit mycket starkt i höjden på hr Wedéns bekostnad.

En rörelse uppstod i den borgerliga väljarkåren att försäkra Hedlund om statsministerposten i den förväntande borgerliga regeringen. Centerpartiets andel av väljarkåren ökade enligt SIFOs kontinuerligt uppdaterade simulation:

I juni hade centern inget nettoinflöde från de andra borgerliga partierna. En vecka före valet hade centern ett nettoinflöde från både högern och folkpartiet. Det bör dock påpekas att högern förlorade mer till folkpartiet än till centern.

Ingen oppositionsledare — inte ens hr Hedlund — åtnjöt det förtroende under valkampanjen som bestods statsministern. Förtroendet för hr Erlander ökade under själva kampanjen även bland de borgerliga.

Andelen borgerliga som hyste "stort förtroende" för honom var —

Den viktigaste strömningen i kampanjens slutfas blev formeringen av en spontan koalition att stoppa en borgerlig regering och låta Erlander sitta kvar.

Socialdemokraterna var — som INDIKATORs läsare vet — i en uppåtgående kurva sedan i våras. Till denna långtidstrend lades nu röster från en koalition som formades under själva valkampanjen. Från olika håll kom väljarströmmar oroade av det myckna talet om att ett regimskifte stod för dörren, oroade av sin brist på förtroende för hr Holmberg och hr Wedén, och oroade av den internationella krisen. Detta förändrade snabbt partiställningen. SIFOs kontinuerligt uppdaterade simulation visade:

En vecka före valet hade SIFO alltså registrerat att det socialistiska blocket hade 51.1 proc av rösterna och att utslaget för högern, folkpartiet och vänsterpartiet kommunisterna inte bara låg under 1966 års val utan även under 1964 års val. För socialdemokraterna noterades 3.7 proc över 1966 års valresultat. Valutslagets riktning var därmed otvetydigt, och valresultatet bekräftade att tendenserna inte bara höll i sig utan intensifierades under sista veckan av kampanjen.

Rekryteringen till den socialdemokratiska koalitionen att stoppa en borgerlig regering var mycket bred. SIFO har inte hunnit analysera flödena i alla undergrupper av koalitionen som ville stoppa en borgerlig regering, men det står klart att kommunisterna bidrog med den största kontingenten och folkpartiet med den näst största. Men även högermän som föredragit en stark Erlander-regering framför en mittendominerad borgerlig regering eller en kommunistberoende socialdemokratisk regering torde ha bidragit.

Tabellen visar mobiliseringen till val enligt SIFOs kontinuerligt uppdaterade simulation. Alla värden är tyvärr något för låga (huvudorsaken till att SIFO underskattade den socialdemokratiska framgången) men relationen mellan dem återspeglar något väsentligt i denna valkampanj.

Siffrorna anger procent av partiernas sympatisörer som förväntas rösta. Vi ser att de båda segerpartierna, centerpartiet och socialdemokraterna, visar den högsta mobiliseringen. Högerpartiets röstvilja sjönk något efter diskussion om en ministär för KDS.

Relationen mellan f.d. skolkande som ville rösta och f.d. röstande som tänkte skolka (den s.k. skolkarbalansen) var en vecka före valet följande —

Socialdemokraterna hade den överlägset bästa skolkarbalansen.

Valets nyckel som den ser ut i denna preliminära sammanställning är —

1. Socialdemokraterna fick förtroende för sin inställning i valets viktigaste sakfråga, sysselsättningen.
2. Borgerligheten som i långa stycken var inställd på ett regimskifte upplevde en allvarlig förtroendekris för två av sina partiledare, hr Holmberg och (särskilt) hr Wedén. Detta ledde till —
   (a) en övergång av borgerliga under kampanjen till hr Hedlunds parti för att försäkra att han skulle bli statsminister;
   (b) formeringen under kampanjen av en bred koalition av både kommunister och borgerliga för att förhindra ett maktskifte, en koalition vars styrka lades till de sedan ett halvår tillbaka ökande socialdemokratiska sympatisörerna.
3. En framgångsrik socialdemokratisk mobilisering av tidigare valskolkare och ett misslyckande hos högerpartiet och folkpartiet att helt locka sina sympatisörer till vallokalerna.

Socialdemokratin har stor frihet att driva sin politik, även att genomdriva impopulära åtgärder. Det är emellertid inte troligt att socialdemokraterna i sina politiska åtgärder skall kunna tillfredsställa alla de mycket skilda åsiktsriktningar inom den koalition som bildade råge på valsegern.

Centerpartiet får en ny och ovan roll som oppositionens främste talesman. Det är emellertid inte troligt att hr Hedlund kan behålla alla sina nyvunna sympatisörer när han inte blev statsminister, som de hoppats.

* * * * * * *