Siffrorna i sista kolumnen här nedan ger en sammanfattning av de tre balanserna framskrivna till en projektion av valresultatet. De är förankrade i 10.350 intervjuer, insamlade under vintern, våren och försommaren; senaste data kommer från tiden före midsommar, och resten är en ren projektion. Vi kan därmed presentera valkampanjens utgångsläge:

Simulationen antager ett något högre valdeltagande i år än 1966; 4.46 miljoner mot 4.40 miljoner i kommunalvalet. Denna tabell är den första som visar SIFO-siffror direkt jämförbara med tidigare valresultat. Tidigare publicerade tabeller har enbart avsett partibytare (oavsett om de tänker rösta eller ej) och har ej tagit hänsyn till den demografiska balansen och skolkarbalansen. (Det är först nära ett val som det går att skatta valdeltagande.) Tabellen ger två slags upplysningar:

1. Tabellen visar i vilken räjong valkampanjen utspelas. Utan upplysningar av tabellens slag hade man kunnat tro, att socialdemokraternas nedgång 1966 fortsatt 1968 och att valslaget utspelas ända nere kring en 37-38-procentig andel för regeringen. Eller, man kunde ha trott att valresultatet 1966 var en tillfällig fluktuation och att 1968 regeringens andel igen skulle ligga omkring 47-48 procent. Vi ser nu att valslaget kommer att utspelas i en räjong som ger mandatförluster för regeringen sedan senaste riksdagsvalet 1964, men som inte ger så stora röstförluster som kommunalvalet 1966. Det är osäkert om regeringen behöver avgå om valutgången hamnar inom denna räjong.
2. Tabellen ger en bas från vilken vi kan bedöma verkningarna av den kampanj som nu börjar. Om trender etablerade tidigare i år står sig, blir slutresultatet ungefär som tabellens. Vi läser alltså tabellen så här: Om högern får mer än 15.6 procent gör partiet en god kampanj, om mindre än 15.6 gör partiet en sämre slutspurt, om folkpartiet får mer än 18.7 procent gör partiet en god kampanj, om centern får mer än 14.3 procent gör partiet en god kampanj, om socialdemokraterna får mer än 43.3 procent gör partiet en god kampanj och om vänsterpartiet får mer än 6.6 procent gör partiet en god kampanj.

En väsentlig skillnad mellan de borgerligas framgångsrika valrörelse 1966 och den nuvarande är, att de borgerliga nu bytt väljare med varandra i större utsträckning.

Den egentliga valkampanjen, som nu börjar, leder vanligen inte till många nya partibyten; få politiska omvändelser sker under veckorna före ett val. Däremot fattar man beslut huruvida man tycker tillräckligt om sitt parti och har tillräckligt förtroende för det för att gå och rösta det till fortsatt eller nytt maktinnehav. Det är den s.k. skolkarbalansen som kan ändras mest under en valrörelses slutfas och den ger klart utslag i valresultatet.

Hur kommer kampanjen att bli?

Socialdemokraternas problem är som vanligt valskolkarna. Få socialdemokrater kommer att protestera mot partiledningen genom att rösta borgerligt. Inom socialdemokratin protesterar man vanligen genom att inte rösta alls. Om den protesten i år hålls till små proportioner kan man kanske fortsätta att regera.

De borgerligas problem är att nu sluta ta väljare från varandra och koncentrera sig på att få förtroende för gemensamt regeringsinnehav och därmed ett stort valdeltagande hos sina sympatisörer. Opinionsundersökningar visar att bland flertalet borgerliga tycker man det är viktigare att de borgerliga går framåt än att det egna partiet gör det.

Amerikanska val är i hög grad personval, icke partival, och detta gäller i exceptionell utsträckning årets val. Det finns fem kandidater: Hubert Humphrey, Eugene McCarthy, Richard Nixon, Nelson Rockefeller och George Wallace.

Huvudkandidater är Humphrey (demokrat) och Nixon (republikan). Kandidaturerna av McCarthy (demokrat) och Rockefeller (republikan) bärs i huvudsak upp av rörelser utanför de reguljära partiorganisationerna. Av väljarkåren är endast 16% konsekventa republikaner, d.v.s. personer som i alla val mellan de fem presidentkandidaterna alltid håller på den republikanske kandidaten, 19% är konsekventa demokrater, d.v.s. personer som i varje fråga föredrar den demokratiske kandidaten, 11% håller ständigt på George Wallace från Alabama, det tredje partiets kandidat. Hela 54% låter emellertid sitt val bestämmas av kandidaten snarare än av hans parti. Det är ganska osannolikt att delegaterna vid partikongresserna nästa månad nominerar McCarthy eller Rockefeller. McCarthy har emellertid det största stödet i folkopinionen. Hans ställning är stark särskilt bland de bättre utbildade och de unga. Wallace leder en rasistisk rörelse med stöd särskilt i sydstaterna och på landsbygden i nordstaterna. Han har ingen chans att bli president men viss möjlighet att förhindra att varken den republikanske eller den demokratiske kandidaten får absolut majoritet. Enligt amerikanska grundlagen får då representanthuset välja president.

För att förtesta olika potentiella kandidaters läge i väljarkåren innan partikongresserna sammanträder och bestämmer vilka som skall ställa upp för resp. parti, ställdes bl.a. följande fråga:

* * * * * * *