Texten i denna ruta ― som är en lucka i min fiktiva julkalender 2013 ― är en del av Sveriges författning, Riksdagssordningen. Som synes är texten skriven med mer precision än klarhet; de författande juristerna tycker kanske att folket inte behöver förstå folkets författning. Texten har aldrig stått på någon TV-skylt, ej heller stått att läsa i SvD, DN, Sydsvenskan eller i Fokus; den som enbart är normalt politiskt intresserad och nu har krånglat sig igenom den har nog aldrig läst den förr. Inte heller den trio som styr socialdemokraterna ― ordförande Lövdén, partisekreterare Jämtin, och ekonomiska talesperson Magdalena Andersson ― hade läst och förstått den när de startade höstens största politiska strid. Ingen av dem sitter ju i riksdagen. Men inte heller riksdagsledamöterna behöver hålla reda på alla sådana bestämmelser. Det är talmännen som skall göra det.  

Ingen talman i ett demokratiskt parlament kommer till talmännens himmel om de släpper fram omröstningar som landets författning förbjuder.  Men de kan visa de folkvalda hur författningar kan ändras genom kvalificerade majoriteter eller omröstningar med mellanliggande val.  

Två gånger säger texten i luckan att riksdagen skall ta ”ett enda beslut” om budgeten, dvs. inga efterföljande ändringar. Det gäller dels den totala budgetramen och dels dess fördelning på olika större utgiftsområden (för närvarande 27 stycken). Beslutsordningen ger stabilitet även när minoritetsregeringar styr landet. Den är ett bidrag från Göran Perssons tid till vår samlade statskonst. I år blev regeringens budgetförslag om ram och fördelning antagna som lag av riksdagen den 22 november.  

Oppositionen gör upprepade försök att bryta upp lagen och ändra en viss del av budgeten som innebär att färre personer med högre inkomster skall betala statskatt. Det intressanta och unika med Sverige är att detta oppositionens ändringsförslag enbart diskuteras på alla håll som en lämplighetsfråga för ekonomins funktionsätt, eller som en ideologisk fråga om jämlikhet mellan rika och fattiga, eller som en taktikfråga i valrörelsen. Det är en livlig debatt om bra ämnen.

Men värre är att ingen bryr sig om vad författningen säger. Vi lever i landet som skulle med lag byggas, och vi skulle ha en stabil författning som sammanfattade vår samlade vishet och erfarenhet av demokratisk statskonst. Om tio månader är det val och oppositionen har börjat att i okunnighet och oerfarenhet bryta mot författningen.

I längden ger sådant bara bekymmer för alla parter och landet får rykte om sig att vara ett instabilt bananrike. Men än är inte skadan skedd. De tomtar som heter riksdagens talmanskonferens kan rädda rykte och ansikten. De kan se till att det förblir bara en omröstning, alltså som lagen föreskriver.

Otack är världen lön, så tomtarna får nog skäll från dem som får sina ansikten räddade. Men tomtarna får evig ära i talmännens himmel och av framtidens historiker.

Den citerade lagtexten finns i kapitel 5 Riksdagsordningen i Svensk författningssamling och är återgiven (sid 178) och kommenterad (sid 62-66) i Fredrik Sterzel, Finansmakten i författningen, Iustus förlag, Uppsala, 1013.