Nyheten om att statsministern mördats natten mellan den 28 februari och 1 maj 1986 spred sig mycket snabbt. Den ungefärliga tidpunkten när svenska folket visste att Olof Palme mördats har två opinionsinstitut tagit reda på:

	Enligt Sifo	Enligt PUB
Klockan 00-03	8%	7%
Klockan 04-07	44	38
Klockan 08	82	74
Klockan 09-12	98	96
Klockan 13-24	99	98

Före klockan nio på lördagsmorgonen hade enligt Sifo 82 procent fått veta att Olof Palme hade mördats. Åtta procent fick reda på händelsen under de närmaste timmarna efter mordet - fler yngre och medelålders än äldre. Under de tidiga morgontimmarna, vid 4-6-tiden, fick ytterligare 15 procent veta det och då många äldre som fick höra nyheterna via radion eller morgontidningarna. Vid 7-8-tiden spred sig nyheten snabbt till många via radio, TV, tidningar och genom samtal. Klockan 12 på lördagsmorgonen visste 98 procent av nationen att Palme var död Likartade slutsatser kan dras från intervjuer genomförda av PUB.

Trovärdigheten

Sex av tio (58%) trodde inte det var sant att Palme mördats när de först fick nyheten. Det var framför allt ungdomar som inte kunde tro att Palme blivit mördad. Andelen som trodde nyheten om mordet var sann varierade så här bland —

Män	41%
Kvinnor	25%
16-29 år	23%
30-49 år	33%
50 år och äldre	41%
Tjänstemän	43%
Arbetare	32%

Tidningarna hade högsta trovärdigheten. Andelen som trodde på nyheten förmedlad genom olika kanaler var —-

genom tidningar	44%
genom radio	33%
genom telefonsamtal	33%
genom TV	32%
genom personligt samtal	23%

Den fråga som ställdes löd: "När Du först hörde om mordet — trodde Du att det var sant eller inte?"

Överraskningen

Den låga trovärdigheten hos mordnyheten berodde bland annat på att få hade anat att ett politikermord skulle kunna hända i Sverige. När Sifo frågade: "Hade Du räknat med att sådant här kunde hända i Sverige eller kom det som en överraskning?" svarade bara 18 procent att de räknat med det och 81 procent att det kom som en överraskning. Andelen överraskade är bland

Män	77%
Kvinnor	86%
16-29 år	84%
30-49 år	75%
50 år och äldre	84%
Tjänstemän	74%
Arbetare	79%

Att vi var oförberedda är förståeligt: mord på regeringschefer är något vi förbundit med andra världsdelar, inte Europa, och minst av allt Skandinavien.

Oro

Den onda och bråda döden för statsminister Palme skapade stor oro. Sifo ställde dessa frågor:

"Sedan mordet nu ägt rum — har det hänt att Du känt Dig orolig när Du tänker på att sådant kan hända i Sverige?"

Ja, mycket ofta
Ja, ganska ofta
Ja, men sällan
Nej, mycket sällan
Nej, aldrig eller nästan aldrig

Om "ja": "Hur djupt känner Du denna oro?"

Hälften (52%) berättar om oro. Bland kvinnorna är det 67 procent, bland männen 37 procent. Fler socialdemokrater kände oron än borgerliga (60% mot 40%). Oron gick också mer på djupet bland socialdemokraterna.

	Ut- trycker oro	Därav: Orolig mycket ofta	Orolig ganska ofta	Orolig men sällan	Därav: Mycket djup oro	Ganska djup oro	Inte särsk. djup oro
Alla	52%	8%	24%	20%	11%	23%	16%
Män	37%	4%	14%	19%	6%	13%	17%
Kvinnor	67%	13%	33%	21%	16%	34%	15%
16-29 år	47%	9%	18%	20%	10%	18%	18%
30-49 år	54%	7%	25%	22%	11%	25%	15%
50 år och äldre	53%	9%	26%	18%	11%	25%	15%
Tjänstemän	50%	6%	23%	21%	11%	22%	14%
Arbetare	53%	7%	26%	20%	9%	28%	15%
S-sympatisörer	60%	12%	26%	22%	15%	28%	l4%
Borgerliga	40%	5%	23%	12%	6%	21%	12%

Vi frågade också om oron gällde demokratins framtid: "När Du tänker på mordet - hur stort förtroende har Du för demokratins framtid i Sverige?"

	Alla	Man	Kvinnor	16-29 år	30-49 år	50- år
Stort förtroende	67%	77%	56%	56%	71%	70%
Varken stort eller litet förtroende	18	11	25	22	17	15
Litet förtroende	6	5	7	7	6	5
Vet ej	9	7	12	15	6	9

Det finns ett överväldigande förtroende för demokratin — att driva politik genom samtal och omröstning snarare än tvång och våld — men den större osäkerheten om detta i den yngsta åldersgruppen bland kvinnor är signifikant.

Till de 705 personer som har socialdemokraterna som bästa parti ställdes också frågan: "Är Du nu orolig för vad detta kan komma att innebära för socialdemokratins framtid i Sverige?" Andelen som svarade "ja" var —

Alla	25%
Män Kvinnor	21% 30%
16-29 år 30-49 år 50 år och äldre	33% 27% 21%
Tjänstemän Arbetare	18% 32%
S-sympatisörer	25%

Mordplatsen

Mordplatsen i hörnet av Sveavägen och Tunnelgatan blev snart en minnesplats, nästan en kultplats, dit man vallfärdade med rosor och dikter. Ca 20 dagar efter mordet hade 44 procent av stockholmsområdets befolkning besökt den. Av hela rikets befolkning som ännu inte varit där sade 50 procent att de tänkte besöka mordplatsen när tillfälle ges.

Samlingarna

Behovet att i handling visa sitt deltagande var påtag1igt. Detta är vad man gjorde:

	Alla	S-sympatisörer
Skrev på kondoleanslista	23%	39%
Deltog i minnesstund	15	20
Bidrog till insamling	8	16
Deltog i fackeltåg	6	11
Deltog i manifestation	3	7

Av socialdemokraterna deltog 54 procent i en eller flera av dessa hedersbetygelser, 15 procent av borgarna.

Sifo frågade också: "Tror Du socialdemokratin kommer att klara sig bra eller dåligt utan Palme?"

	Alla	S-sympatisörer
Bra	49%	52%
Dåligt	9	8
Ungefär som tidigare, ingen skillnad	32	31
Tveksam, vet ej	10	9

Mordgåtan

När detta skrivs är mordet ouppklarat och mördaren eller mördarna ännu fria. 69 procent av allmänheten tycker att polisen gör ett bra jobb att finna Palmes mördare. Men också mordets upplösning eller brist på upplösning kommer att ställa nationen inför prövningar och omprövningar.

Finns det plats för ondskan i en världssyn som präglas av sekulariserad humanism eller förnekar vi dess existens och ersätter den med förklaringsmodeller som pekar på rationella orsaks- och verkan-sammanhang, som ser ondskans uppkomst i yttre faktorer som kan snedvrida den mänskliga naturen? Genom att välja den senare tankemodellen kan vi både behålla en syn på människans inneboende godhet samt. uppleva att vi har något slags grepp över de destruktiva krafter som ibland styr henne. Kan man t ex härleda dessa krafter till familjeförhållanden under uppväxtåren kan man vidta förebyggande åtgärder, skydda demokratiskt samhällsliv.

Men om ondskan är vild och slumpmässig? Vi har behov att få ordning i det kaos som den vilda ondskan skulle innebära. Per Olof Enquist skrev i Expressen den 13 mars:

Vi drömmer alltid, eller hoppas, att ondskan skall vara rationell, ha ett syfte, att också ondskan är en flod, precis som historien är en flod, som rinner mot havet och följer en strömfåra och kan göras begriplig. Men det allra mest skrämmande är föreställningen om den orsakslösa och ändamålslösa ondskan, om den nu finns, och om den kanske fanns här.

Hur skall man bearbeta det oförklarliga? Hur skall man hantera det hotfulla som den obegripliga ondskan innebär? Kan man inte förklara den kan man i alla fall söka bekämpa den med det goda, genom tron på människans inneboende godhet.

Och därför sluter vi upp kring bilden av en människa som kommer att stå för våra ljusa sidor — medmänsklighet och barmhärtighet. Vi sluter desperat upp kring hoppet om godheten inom oss själva.

Begravningen

Nio av tio (89%) såg begravningen i TV. I Stockholmsområdet var ungefär var elfte person (9%) ute och såg kortegen. Kortegevägen var kantad av röda fanor och fanborgar från alla landets arbetarkommuner.

Vi frågade de som sett begravningen i TV: "Blev Du rörd eller oberörd av begravningen?" Åtta av tio, 82 procent, sa att de var rörda, 5 procent oberörda och 12 procent varken rörda eller oberörda. 92 procent av socialdemokraterna blev rörda och 75 procent av de borgerliga. Det var långt mer än en partibegravning.

Tolkning

Begravningens innehåll blev en mäktig hyllning från medarbetare och motståndare och från kolleger världen över till det minimum av gemensamma värderingar vi trots allt har, och till den konsensus som faktiskt finns om vad som utgör den gode politikern i vår tid. FNs generalsekreterare kallar Olof Palme "the quintessence of democratic man".

Att Palme varit den förste socialdemokratiske partiledaren på 44 år som förlorade regeringsmakten blev i detta sammanhang irrelevant: hans bortgång blev ett til1fälle att artikulera ledarskapets och partisammanhållningens nödvändighet. I en svår tid höll Palme ihop socialdemokratin.

Att Palmes eget land, Sverige, blivit det första landet i Europa som ser sin regeringschef lönnmördad under efterkrigstiden framstod likaså som irrelevant. Vid hans bortgång hyllas Sverige som ett land som under Palmes ledning kommit längst i social trygghet.

Att Palmes val av länder för svenskt bistånd domineras av planekonomier med begränsade medborgerliga rättigheter som fått dålig ekonomisk tillväxt (t ex Tanzania) eller ägnar sig åt militära äventyr (t ex Kuba och Vietnam) framstod också som irrelevant: hans bortgång blev ett tillfälle att artikulera den tredje världens legitima behov av hjälp mot hunger och fattigdom, och kraven på en bättre ekonomisk världsordning.

Att Palme misslyckats i sin medling mellan Iran och Irak, att Palme-kommissionen inte blev uppmärksammad och ännu inte fått igenom något av sina förslag är likaså irrelevant: hans bortgång blev ett tillfälle att artikulera världens djupt kända behov av fred i atomåldern. Det var Palmes visioner, inte hans prestationer, som hyllades.

Vår tolkning av reaktionen på lönnmordet och begravningen av Olof Palme följer i allt väsentligt den franske sociologen Emile Durkheims teorier och upptäckter framlagda i boken Les formes elementaires de la vie religieuse (1912), som utgör kulmen av ett samhällsvetenskapligt tänkande av stor samtida relevans. Durkheims forskning ledde honom till ett avståndstagande från både Jean Jacques Rousseaus demokratiska individualism och från Adam Smiths (av Hobbes och Locke inspirerade) kontraktstyrda liberalism. Durkheim visade att samhället ingalunda kan härledas ur att fria individer av politiskt tryck eller av egenintresse gör överenskommelser och skapar institutioner.

Durkheims arbete avslöjar två aspekter på samhällets natur, som vi sällan är medvetna om, men som kan bli tydliga vid speciella händelser: återskapandet av gemensamma värderingar och artikuleringen av den sociala strukturens normer.

Varhelst ett samhälle existerar och överenskommelser görs finns vissa för alla parter gemensamma värderingar som gör att kontrakt kan förhandlas, fram och bli bindande. När dessa gemensamma värderingar hotas (t ex genom en ledares död) artikuleras de av både part och motpart, till synes oberoende av om individerna vill det eller ej. Man samlas för att återskapa sin tro på de gemensamma värderingarna: släktens, yrkeskårens, organisationens, hembygdens, nationens, världssamfundets.

Samhället, säger Durkheim, är ett normsystem som följer egna lagar oberoende av vad enskilda individer råkar tycka. Avvikelser från normerna leder till att normerna, artikuleras: barnets olydnad resulterar i tillsägelse från föräldrar eller andra representanter för samhället. Vår slutgiltiga avvikelse från samhällsnormerna kommer med döden: de döda kan inte leva upp till samhällets förväntningar. Så artikuleras vid begravningen de förväntningar vi ställer på de levande, särskilt de levande med samma roll som den avlidne. Ofta skymmer det religiösa språket vid begravningen detta faktum, men vid en borgerlig begravning är processen tydligare.

Har träder en del av samhället fram som är mer fundamental an liberalismens kontrakt och socialismens planläggning. Det finns sociologer som tror att detta är detta är de vises sten, hemligheten bakom samhällets fortbestånd. Under alla förhållanden avslöjas här en märklig. samhällsbevarande och samhällsåterskapande kraft, en kraft som konservativa tänkare vanligen är mer lyhörda för än liberala och socialistiska. Det är denna samhällskraft som medfört att socialdemokratin och nationen gått stärkt ut ur krisen efter mordet på Palme.

Förtroendet för efterträdaren

Efter mordet på Olof Palme har samlingen kring den nye statsministern blivit enastående. Andelen som omedelbart kom att hysa "stort förtroende" för Ingvar Carlsson blev 62 procent, en siffra på en nivå som endast Carlssons politiske läromästare, Tage Erlander, kunde åtnjuta en kort period före sin avgång.
Vi är nu tillbaka till läget på 60-talet, då både företrädare för socialdemokrati och borgerlighet åtnjöt väljarnas stora förtroende. Westerberg från oppositionen omfattas efter valet av stort förtroende från nästan lika många som statsminister Carlsson.
Andel av väljarkåren som har "stort förtroende" för de olika partiledarna 1968-1986

Siffran 62 procent för Ingvar Carlsson baseras på 490 besöksintervjuer utförda den 5-11 mars och 1.001 telefonintervjuer den 17-21 mars [1986].

Den 2 mars 1987. Ur Svenska Dagbladet.

Ingvar Carlsson

Lovorden över Ingvar Carlssons första år som partiordförande och statsminister flödar. Vi tycks ha ett behov av att ge mannen från Borås vårt förtroende. Hyllningarna vid ettårsdagen som statsminister avslöjar mer om känsloläget i landet än om statsministerns person och politik.

Det tillhör emellertid Ingvar Carlssons finaste drag att han är ödmjuk och att han därmed förstår vad lovorden gäller. De flesta deformeras till fåfänga i liknande situationer; Lyndon Johnson efter mordet på Kennedy är ett välkänt exempel.

Vi har nu i Sverige två politiska hjältar, en levande och en död. Den levandes ledarskap tilldelas en innebörd det inte har, åtminstone inte ännu. Det känns helt enkelt bra och rätt att leva under Carlsson. Den dödes minne fyller vi med allt vi önskar av samtidens historia, även det som Palme aldrig var i närheten av att uppnå.

Palme hade föga till övers för sina juridikprofessorer vid Stockholms högskola när han läste där. De sysslade alltför mycket med annat än undervisning.

Carlsson har mer respekt för lärdom och forskning. Han är mycket populär vid universiteten där han har lätt att ingå i en dialog. Också i kontakterna med näringslivet har Carlsson anslagit en osentimental ton.

Carlssons typ som politiker. INGVAR CARLSSON är den förste socialdemokratiske partiledare som helt och hållet är en organisationsmänniska, en man av, genom och för den socialdemokratiska rörelsen. Han är vad man i den politiska litteraturen kallar en "apparatnik". Erlander höll ganska många år till på Lunds universitet eller dess bakgård. Han var en överliggare, något som är både fint och nödvändigt om man skall insupa det akademiska perspektivet utan att vara akademisk lärare. Carlsson läste också vid universitet i Lund. Han var en duktig plugghäst och blev färdig med examen efter ett par år. Det är för kort tid för att skaffa sig ett litterat perspektiv på tillvaron. Carlsson personifierar den svenska duktigheten, men han har enbart apparatnikens livserfarenhet och perspektiv. CARLSSON liknar emellertid en intellektuell politiker genom att han hela tiden söker ny kunskap. Men i motsats till en vanlig tankearbetare gifter han sig inte med sina idéer. Sålunda blev han inte överhövan störd när partikongressen vägrade dela hans verklighetsuppfattning i framtidsrapporten Om valfrihet i den offentliga sektorns service. En mer intellektuell politiker hade i samma situation blivit upprörd, skrivit klargörande artiklar, gått in i heta debatter för sin övertygelse. Men en apparatnik är inte så fullgången som människa. Han tror sig veta att vid konflikter mellan förnuftet och verklighetens fakta å ena sidan och kongressens beslut å andra sidan så gäller kongressens beslut. INGVAR CARLSSONS duktighet innebär inte att han är en streber. Han är förvisso en apparatens man, men respekterar andra med anspråkslös öppenhet.

Carlssons politiska misstag. DET MEST illavarslande som hänt under Carlssons första år som statsminister är engångsskatten. Den plundrar den privata sektorns pensionssparande på cirka 18 miljarder kronor. Hela PTK:s avtalsområde drabbas. Större delen av pengarna skall användas för att täcka hål i den offentliga sektorns budget. En mindre del skall användas för kontantbetalningar till den offentliga sektorns största klientgrupp, pensionärerna.

Engångsskatten innebar ett sammanbrott för regeringen Carlssons omdöme och värderingar. Kombinationen av arrogans och improvisation var förbluffande. Engångsskatten förverkligades utan programarbete i partiet, utan offentlig utredning och mot lagrådets anvisningar. Genomförandet skedde så snabbt och var så illa förberett att propositionen avvek från vad Carlsson sagt i regeringsförklaringen om hur pengarna skulle användas.

SÅDANT KAN MAN kanske förlåta. Men Carlsson glömde änkans skärv: Pensionssparande är heligt. Staten är till för att skydda pensionssparandet, inte för att ta det och leva upp det. Sådan var statens skyldighet före införandet av den allmänna rösträtten och sådan är statens skyldighet efter införandet av allmän rösträtt.

Medborgarrätten är till för att skydda enskilda mot statens övergrepp. Carlsson försökte få det till att medborgarrätten legitimerade statens övergrepp på den privata sektorns pensionssparande. Det var svagt, och det var kusligt att höra LO-kongressen applådera maktspråket och de idéhistoriska dumheterna.

I riksdagens omröstning om engångsskatten fanns en dold konflikt. De socialdemokratiska riksdagsmän som skulle vilja stödja privata tjänstemän bland sina väljare och försvara ingångna pensionsavtal vågade inte ge sig till känna. De skulle inte bli uppsatta till omval om de röstade emot engångsskatten. Statsministern gjorde vad ingen partiledare bör göra: han ställde sina förtroendevalda inför valet att vara riksdagsmän eller hedersmän. Och detta kändes helt självklart för honom.

Han har visat en öppenhet som gör det välkommet och lätt att samtala. Kort sagt, med Carlsson är socialdemokratin tillbaka till det traditionellt rättframma ledarskapet som värmer både inom och utom partiet och både inom och utom statsförvaltningen.

Mitt i sin personliga sorg över Palme hanterade Carlsson mönstergillt den kris för partiet och landet som följde på lönnmordet. Mördaren misstog sig grundligt om han trodde att kaos eller panik skulle utbryta eller svaghet visa sig i statsmaskineriet. Landet kände omedelbart att det fått en ledare. På ett imponerande sätt tillgodogjorde sig Carlsson likaså de kontakter med utländska statsmän som Palmes begravning erbjöd.

Den 9 februari 1987. Svenska Dagbladet.

Att vara polis och misslyckas

Polisen hittar inte Palmes mördare. Misslyckandet, inte mordet, har blivit det stora samtalsämnet.

Misslyckanden drabbar regelmässigt all yrkeskårer. Det finns därför rutiner som gör det möjligt för yrkesutövare att hantera motgångar och leva vidare med bibehållen respekt och fattning. Sociologer har kartlagt sådana mekanismer. Var och en känner lätt igen dem.

En genomsnittlig domstolsjurist misslyckas i hälften av sina mål som inte slutar i förlikning. Det finns en jurist på vardera sidan. När en av de två står som förlorare kommer yrkets rutiner att hantera misslyckanden till hjälp. Det är aldrig fel att hjälpa en klient att söka rättvisa, kan det heta från den förlorande sidans advokat.

Läkaren stöter på många blindtarmsinflammationer under sitt yrkesliv och har en statistisk syn på dem. Patienten som bara har en blindtarm kan inte ta saken lika lugnt. Men läkaren känner sig inte misslyckad om ett enstaka fall skulle gå snett i diagnos, behandling eller operation.

Poliser misslyckas ganska ofta. Antalet ouppklarade brott är förskräckande stort. Liksom andra yrkeskårer har polisen sina metoder och mekanismer för att leva med misslyckanden. I ett vanligt ouppklarat mordfall läggs utredningen med tiden åt sidan. Det känns rätt att satsa krafterna på att klara upp nya, angelägna brott.

Vanlig brottsjournalistik gör misslyckanden synliga

Journalister har en nyckelroll i polisens hantering av sina misslyckanden. Så länge pressen skriver om ett fall kan man inte skjuta brottsutredningen åt sidan. Artiklar om ett ouppklarat brott har helt olika mening för allmänhet och polis. För allmänheten är de spännande nyheter, intressanta därför att de visar på hoten mot den stabila ordning kring vilken vi bygger våra liv. För poliser är samma nyheter av annan karaktär. De är påminnelser om att polisen inte klarar huvuduppgiften i sin yrkesutövning, nämligen att ta fast brottslingen.

Fundera en stund över hur det skulle kännas att arbeta i Palmerummet. Innan du går till jobbet står det i morgontidningen om spaningarna och du hör om dem i radio. Ingen har skrivit eller sagt det, men budskapet du som polis upplever är att du har misslyckats. På vägen hem läser du nya teorier i kvällstidningen: budskapet i dina ögon är att du har misslyckats. I TV-fåtöljen hemma ser du inslag om mordet: budskapet tolkar du som att du är misslyckad. Så fortsätter det dag efter dag i över 300 dagar. Stämningen på jobbet blir irriterad, gräl bryter ut.

Till sist slår du och dina arbetskamrater till mot huvudspåret och kallar till presskonferens. Världspressen flyger till Stockholm och får beskedet att de misstänkta skall släppas. Nu är du ett internationellt fiasko.

I det läget ingriper regeringen för att låta nya män och kvinnor ta över uppgiften att finna mördaren. Det finns ingen möjlighet att lägga utredningen om lönnmordet på Olof Palme i en låda för andrahandsbevakning eller i ett arkiv för avskrivna fall. De vanliga rutinerna att hantera polisens misslyckanden är inte tillgängliga.

Nationell mentalitet väljer motiv

Kan nya poliser och åklagare komma längre än Hans Holmér och Claes Zeime? Ja, antagligen. Olof Palme var vårt lands mest kända politiska personlighet. Det blir nästan självklart för allmänheten, regeringen och polisen att tro att lönnmordet på honom har politiska motiv. I Iran skulle det vara lika självklart att tillskriva ett liknande mord religiösa motiv. På Irland skulle motiven vara nationalistiska och på Sicilien skulle de gälla en familjs ära. Fakta i mord på ledargestalter i dessa olika miljöer kan vara likartade, men de omedelbara tolkningarna blir olika. De glider oemotståndligt in i den rådande mentaliteten. Hos oss är mentaliteten politisk.

Sålunda fick polisen först fatt i en 33-åring på den politiska högerkanten. Sedan blev den yttersta vänsterkantens kurdiska marxist-leninister huvudspår. När både höger- och vänsterspår tar slut är det kanske värt att påminna sig att politik inte är allt. Också i Sverige finns karriärister som känner sig kränkta till den grad att de kan döda. Det finns svartsjuka människor och maktsjuka människor som är desperata. Det finns förgrämda hemmasvenskar och utlandssvenskar. Och det finns virrpannor. Nya tag för utredningen är möjliga.

Holmérs framtid

Länspolismästaren och förre Säpo-chefen Hans Holmér har satsat sitt rykte som yrkesman på vänsterspåret till PKK. Någon annan hedersam upplösning finns inte längre för honom.

Det är tragiskt. Statsministern borde därför ha varit mer resolut att koppla bort partivännen, den mäktige Hans Holmér. Andra kan ju också följa PKK-spåret och i sinom tid ge Holmér rätt - om han nu har rätt.

Som tyngsta namn i en nyorganiserad stab får nu Holmér fortsätta jakten på Palmes mördare. Flertalet poliser i utredningen är mycket lojala mot honom. Risken kvarstår att utredningen kommer att gälla Holmérs prestige mer än Palmes mördare.

Den 6 juni 1988. Svenska Dagbladet

Affären Ebbe Carlsson

Anna-Greta Leijon, vår justitieminister, är -- eller var -- en av våra duktigaste politiker. Om hon hade varit karl, eller hennes parti inte suttit fast i mansdominans, hade hon antagligen varit Sveriges statsminister. Hon är Ingvar Carlsson jämbördig i politisk kunskap, har säkra politiska instinkter, har full förankring i rörelsen, är sagolikt modig och tål stress. Hon är utrustad med en politiska vilja och förmåga som ända tills i förra veckan beundrades av vänner och motståndare. Dessutom har hon något som Ingvar Carlsson inte har, nämligen en personlig utstrålning.

Varför ger sig en så väl utrustad politiker ut i lagens utmarker, i träsk som två kommissioner och justitiekanslern helt nyligen varnat för och i vilket hennes företrädare gick ner sig?

Vid sidan av lagen

Fru Leijon sätter med statsministerns goda minne upp en hemlig extra utredning om Palmemordet. Den leds av en privatperson som inte utnämnts i vanlig ordning för ett officiellt uppdrag. I form av ett rekommendationsbrev utrustar hon utredningens ledning med utomordentliga befogenheter att företräda justitiedepartementet . (Vi hoppas få del av dokumentet idag). Hon låter av allt att döma denna utredningsgrupp få del av hemliga uppgifter från den officiella Palmeutredningen och Säpo.

De förundersökare och åklagare som arbetar träget enligt lagen får ingenting veta. Allt detta är en maktutövning som är främmande i en rättsstat. Det handlar om en politikers privatpolis.

Hon måste ha mycket goda skäl, riktiga elefantskäl.

En liten grupp är hennes förtrogna i detta företag. Bland dem finns den gamle vännen Ebbe Carlsson och den polischef hon själv varit med att tillsätta, en fd arbetskamrat som heter Nils Erik Åhmansson. För några veckor sedan var det ganska många som gärna ville vara på insidan av den gruppen. Nu skyndar sig alla som kan att sätta sig i säkerhet på utsidan.

De skäl som justitieministern kan ha haft är okända för oss vanliga medborgare. Händelsen har gett upphov till en flod av spekulationer, misstankar och insinuationer som kommer att förgifta det politiska klimatet i Sverige för lång tid framåt.

Kom fram, Anna-Greta Leijon, och berätta! Du hade ju tänkt berätta allt när Palme-mordet väl var uppklarat av din grupp. Efter vad som hänt måste Du göra det redan nu!

Alternativet är att journalister, konstitutionsutskottet, justitiekanslern, utredningskommissioner, politiska fiender drar ut alltsammans som tand efter tand ur Din tigande mun.

Palmes vidlyftiga år

Genom att avgå kan fru Leijon få någon slags rätt att slippa svara. Men då hänger ändå molnet kvar över partiet.

Även om hela berättelsen kommer fram blir den svår att förstå. Den nödvändiga bakgrunden finns att söka i Olof Palmes sista år, i socialdemokratins inbyggda sekteristiska misstroende, i kretsen av maktens självutnämnda hovmän, och kanske också i en variant av de brottsliga hemligheternas broderskap.

Palmes politiska insatser blev med tiden vidlyftiga. Under den gångna vintern har svenska folket fått lära sig att Palme i Indien samtidigt förhandlade om nedrustning och om vapenorder.

Ingen av medarbetarna torde ha haft full insikt i de komplicerade politiska spel i vilka Palme mot slutet av sitt liv deltog. Men några - bl a gruppen kring Anna-Greta Leijon - tror sig veta mer än andra om hur hela elefanten såg ut. Och därmed tror de sig ha nyckeln till mordet.

Vad vet egentligen Anna-Greta Leijon om Palme-mordets motiv som inte Hans Holmér på sin tid redogjorde för företrädaren och partiledarna?

Socialdemokratins sekterism

Socialdemokratin har alltid misstrott utomstående. Det ligger i en sekts natur. Tyvärr yttrar sig detta också i misstro mot myndigheter som (ännu) inte genomsyrats av socialdemokratin. Idealmyndigheten för Anna-Greta Leijon är Arbetsmarknadsstyrelsen som lyder under hennes förra departement. I AMS är ledningen socialdemokrater, och i praktiken gäller också att mellancheferna är socialdemokrater och fotfolket är socialdemokratiskt, och hela organisationen är inriktad på att genomföra socialdemokratisk politik.

Polisväsendet, åklagarmyndigheten, militären - för att inte tala om SÄPO - har långt ifrån sådan karaktär. Därför misstros sådana myndigheter av socialdemokratin. Det känns rätt och rimligt för partiet att gå runt dem, även om det är att gå runt rikets lag.

Det är detta som har hänt. Ingvar Carlsson och hans justitieminister har varit oförmögna att hantera sin sekterism.

Självutnämnda hovmän

Kring makten samlas alltid några personer som själva inte har maktpositioner, men som ändå får makt genom sin tillgång och närhet till maktens legitima utövare.

Raisa Gorbatjev har t ex makt utan att vara utnämnd eller vald, något som retar många i Sovjet där man är van att makan skall vara i bakgrunden. Nancy Reagans astrolog fick en smula makt i Vita Huset, vilket höjde ögonbrynen på en hel värld.

Kring den svenska socialdemokratin finns också ett antal inofficiella maktsatelliter. Den mest kände är Harry Schein, Olof Palmes tennispartner, en briljant man. Han har också haft ett par reguljära chefsposter i förvaltningen som han skött med den äran. De flesta av maktens självutnämnda hovmän är dock som direktör Hans Haste d v s utan officiell utnämning eller förläning. Som sådan måste man vara extra trogen mot makten, faktiskt mer så än vad som gäller för den som fått egen maktbas i form av en utnämning eller förvaltning att sköta.

Allmänheten och pressen är med rätta skeptiska till dessa personer som utan att vara valda eller utnämnda eller ansvariga mäklar makt och utövar lånad makt. Ebbe Carlsson är en sådan.

Visst måste en politiker få ha sina fritidsvänner. Men politikern bör inte betrakta dem som en politisk resurs. Det är vad Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon gjort med Ebbe Carlsson.

I USA fanns för inte så länge sedan en legendarisk FBI-chef, J Edgar Hoover, som visste för mycket om de ledandes affärer, skatter, sexualliv och politiska genvägar för att de skulle våga avskeda honom. Han fick fortsätta i sitt ämbete till döden skilde honom från jobbet.

Regeringen har varit ytterst ovillig att stöta sig med partivännen Hans Holmér, en fd Säpo-chef som blev vår genom tiderna mest misslyckade polisman. Den pinsamt utdragna processen kring hans frikoppling från Palmeutredningen vintern 1986-87 är i färskt minne. Då spekulerades flitigt om att han hade någon slags hållhake på regeringen, t ex uppgifter som kunde skada socialdemokratin.

Dessa spekulationer om Holmér återkommer nu. Regeringen - med statsministern själv väl informerad - har ett år efter avpolletteringen gett honom chansen till en äreräddning i misslyckandet med polisutredningen om Palme-mordet. Via Ebbe Carlsson får han på nytt ta upp det s k kurdspåret. Holmér finns med i den hemliga extra Palmeutredningen, och Leijon hon säger inte nej därtill.

Det är ett otrevligt sammanträffande att sjukhusspioneriet i Göteborg 1975 i vilket socialdemokratin var misstänkt utreddes just av Hans Holmér och Ebbe Carlsson. De nådde ingen lösning. Och för en kort tid sedan vägrade Anna-Greta Leijon att häva hemligstämpeln så att Ingvar Gullnäs skulle kunna berätta vad han kommit till för insikt om den affären.

Den 29 februari 1988. Svenska Dagbladet

På Olof Palmes tid - och efteråt

De sjutton åren mellan 1969 och 1986 är Palmeåren. Deras innehåll är märkligt och värt att begrunda. Vi svenskar är obenägna att formulera insikter om oss själva. Vi har emellertid mycket att lära av Palmeåren. Två år har gått sedan Olof Palme mördades och det är hög tid att ta ställning till hans tid.

Nytt rörelser, utlandsberoende, devalveringar

Under dessa Palmes år har spritts till Sverige ett allmänt miljömedvetande och en ny rörelse för jämställdhet mellan kvinnor och män. Auktoriteterna och hierarkierna inger efter 1968 inte samma respekt som förr. Massmedierna börjar tycka att aktionsgruppernas åsikter är intressantare än folkrörelsernas åsikter.

Vårt land blir under Palmeåren alltmer beroende av utlandet. Vår ekonomi kastas som en lekboll av 70-talets oljekriser. Våra varv - som var nummer tre i världen - läggs ned och stålindustrin bantas. Men exportindustrin som helhet går stärkt ur omvandlingen. Volvo är det stora glädjeämnet, och det finns många andra.

Tillväxten är emellertid låg hela perioden. Aptiten var satt av 50- och 60-talets rekordår, Tage Erlanders tid. Sverige lever därför under Palmeåren över sina tillgångar. Palmeåren är devalveringsåren.

Stark stat och starkt fack

Under 70-talet inträffar den längsta och djupaste lågkonjunkturen sedan 1930-talets depression. Denna gång lyckas vi hålla massarbetslöshet och elände borta; borgerliga regeringar svarade för detta.

Ams blir vår största och rikaste byråkrati under Palmeåren. Den liknar inte traditionella ämbetsverk med konservativa tjänstemän på hög nivå, liberala på mellannivå och socialistiska på lägre nivå. I Ams finns bara socialdemokrater på hög nivå, på mellannivå och på lägre nivå, alla med stor budget till olyckliga bröders hjälp. Framtiden kommer att kalla Palmeårens Ams för det största partistöd som socialdemokratin någonsin fått, men samtiden såg inte saken så.

Under 70-talskrisen blir staten med sina många åtaganden utfattig. Men exportindustrin blir rik. Den tilldelas rollen att bli räddare i nöden. Den kan få vad den vill, men visar sig ganska dålig på att formulera sina önskningar.

Under Palmeåren befästs fackföreningsrörelsens ställning som en stat i staten. Genom lagstiftning om styrelserepresentation och medinflytande stärks facket på arbetsplatserna. Avgiften till fackföreningen blir inte avdragsgill från inkomst i vanlig mening; den dras från skatten som om den vore en skatt betald till en främmande stat med vilken Sverige har ett dubbelbeskattningsavtal.

Under Palmeåren ökar antalet anställda i offentlig tjänst med 75 procent till 1,7 miljoner. Försvaret halveras. Det blir roligare att vara kommunalråd än riksdagsman. Den kommunala expansionen tar hand om den lilla tillväxt som finns. Periodens politik domineras helt av socialdemokratin.

Maktskifte och konfrontation

1976-82 regerar dock de borgerliga. Det lättar på debattklimatet och väcker de sovande aktie- och finansmarknaderna. I den socialdemokratiska bostadsregleringarnas spår uppträder - helt oplanerat - en rad nya mångmiljonärer på fastighetsmarknaden. Affärstidningar, börssidor och Ekonomieko blir nu stora och viktiga. Men ännu tror massmedia och folket att det är regeringar som allena styr riket, inte marknaderna.

Trots det parlamentariska jämviktsläget - vi hade jämna riksdagsval hela tiden och till och med en lotteririksdag 1973-76 och en regering med bara ett mandats övervikt 1979-82 - råder under alla Palmeåren full politisk konfrontation. Olof Palme personifierade konfrontationsklimatet. Hans vassa ordval i debatterna gör honom hatad av motståndare och accepterad med en ilning längs ryggraden av de egna. Men det skall sägas högt och tydligt så att alla hör det att Palmes politiska retorik inte var av den ohyggliga kaliber att den gjorde ett lönnmord sannolikt.

Palmes utslagsgivande roll

Hur mycket skall tillskrivas Olof Palme av vad som hände under Palmeåren? Det mesta som händer i ett samhälle, särskilt med en utlandsberoende ekonomi, händer utan att dess regering bestämmer vad som skall hända. Och mycket som en regering planerar blir annorlunda än den tänkt. Sverige är i själva verket proppfullt av den oplanerade konsekvenserna av planerade handlingar. Men inom den begränsade räjong som är politikernas spelade Palme personligen den ledande rollen både genom vad han gjorde och vad han inte gjorde.

Palme klarade galant det första kravet på en politiker: att bevara sin maktbas intakt. Arbetarrörelsen hölls samman genom turbulensen skapad av 1968 års LKAB-strejk, valnederlag, kärnkraftsomröstning m m. Äran får Palme dela med den outtröttlige Sten Andersson, som ingalunda var hans nära vän men som alltid satte rörelsen och dess ordförande främst.

"Lyssna på rörelsen", var Erlanders råd till Palme. Det tolkade Palme så att LO om möjligt skulle få vad LO ville. Ensam bland industrinationerna prioriterade Sverige kampen mot arbetslösheten framför kampen mot inflationen. Först bland industriländerna fick Sverige en lagstiftning som gav den anställda full trygghet och stort inflytande.

Men när idén om löntagarfonder blivit stark och berusande inom LO-ledningen bromsade Palme. Inte mot principen, men mot storleken. Han märkte fondmotståndets styrka. Han saknade dock den gode politikerns förmåga att tidigt klippa av ett dåligt förslag, innan det genom löst tal, vackra fraser, utredningar, publicitet och förankring hos egenintressen blivit omöjligt att stoppa.

Ohejdat och ohejdad av den sina lät Olof Palme den offentliga sektorn växa. När problem dök upp, löstes de vanligen genom att anställa flera och lagstifta mera. Så gör inte alla politiker, egentligen bara den enklaste. Men Palme visste trots sin intelligens inte bättre.

Utrikesfrågorna var Palmes stora intresse. Inte så mycket Sveriges förhållanden till främmande makt som främmande makters förhållande till varandra. Palme ville bidra till världsordningen. Tillsammans med partikusinerna Bruno Kreisky och Willy Brandt formulerade han gemensamma ståndpunkter om världsproblemen. Det finns inte många aktörer på denna arena förutom stormakterna, och Palme var betydande. Henry Kissinger sade att inget viktigt problem var genomarbetat förrän man inhämtat Palmes åsikt om den.

Sveriges resurser i spelet om världsordningen är begränsade till diplomati och u-hjälp. Palme lät de ivrigaste socialisterna från 1968 års röda våg ta hand om Sida och u-hjälpen. Den fick hjälpa till att bygga socialism och planekonomi, inte i Sverige utan bland Moskvas vänner i Etiopien, Moçambique och Tanzania, i Indien och Vietnam, på Kuba och i Nicaragua.

Camelot eller parantes?

Palmeåren är över. De har efterlämnat fler problem än lösningar. Oavsett om vår nästa regering är socialdemokratisk eller borgerlig måste den gå andra vägar än Palmes vägar. De borgerliga har fler och bättre idéer om detta; de har färre emotionella bindningar till Palmeperioden. Socialdemokratin behöver en tid i opposition för att sortera ut vad den vill.

För Sverige är inte längre Palmes Sverige.

Palme övertygade sig själv och svenska folket om att det skulle vara en nackdel att gå med i EG. Men ett och ett halvt år efter hans död vände opinionen. Nu säger flertalet att det är en fördel att vara med i EG.

Palme var emot privatisering av den offentliga sektorn, och han trodde att han vann valet 1985 mot Ulf Adelsohn och Bengt Westerberg på just den saken. Knappt två år efter hans död ställer Sifo frågan:

"Är du för eller emot privatisering av den offentliga sektorn?"

För svarar 52 procent och emot svarar 29 procent. Palme vann sitt sista val men förlorade opinionen.

Under Palmeåren var Sverige speciellt på olika sätt. Extremt stor offentlig sektor och extremt höga skatter för privatpersoner. Mäktiga fackföreningar. Storföretagens paradis. Jämlikhet. En egen profil i utrikespolitiken och politiskt styrd u-hjälp. Många, särskilt socialdemokrater, vill se nostalgiskt på Palmeåren. Här finns fröet till en svensk myt om Camelot med Olof som "the once and future king".

I själva verket är Palmeåren en parentes i livet i ett litet land vars befolkning vill vara lagom snarare än extrem eller speciell. Vi vill nu återställa ordningen och söker vår plats i Europa. Vår nya entusiasm och nya mobilisering ligger i att vara ett perifert land som håller på att förändras till att bli mer lagom och mer europeiskt.

Lönnmordet på Olof Palme och dess efterspel

Lönnmordet på Olof Palme
och dess efterspel