Oron för atomkrig har ökat markant på senare år: 1973 nämndes världskrig med atombomber av 55 procent av 18-55-åringar som en av de tre saker som man var mest rädd för. När frågan upprepas 1982 är det 78 procent som nämner atomkrig.

Om man i intervjuer med allmänheten ställer frågor om rädsla för framtiden domineras svaren av hänvisningar till den egna familjens eller vänkretsens hälsa och välstånd och till förhållanden på arbetsplatsen. Leder man över intervjuerna på framtiden för samhället som helhet och världen i stort får man svar av de slag som redovisas nedan. Procenttalen anger andelen av vuxna 18-55 år som 1973 och 1982 nämnt att de har en bestämd fruktan. Högst tre ämnen för fruktan tabellerades för varje intervjuad.

	1973	1982	Ändring
Fruktan för ekonomiska förändringar: - Världen drabbas av hungersnöd - Massarbetslöshet i Sverige - Levnadsstandarden sjunker	33% 18% 4%	21% 29% 7%	-12% +11% +3%
Fruktan för politisk ofärd: - Kommunistisk revolution kommer - Sverige blir diktatur	8% 8%	5% 7%	-3% -1%
Fruktan för krig: - Världskrig med atombomber - Sverige ockuperas, förlorar sin självständighet - Imperialistiska krig	55% 20% 2%	78% 7% 2%	+23% —13% ±0%
Fruktan för ekologiska förändringar: - För stor folkökning - Luft och vatten förorenas - Jordens energikällor sinar - Klimatet förändras drastiskt	19% 47% 25% 5%	49% 30% 18% 16%	+30% -17% -7% +11%
Fruktan för vetenskaplig utveckling: - Ingrepp i ärftliga anlag	17%	17%	±0%
Fruktan för religiösa förändringar: - Yttersta domen kommer	2%	1%	-1%
Källa: Sifo 73006/007, 82013/016

Världskrig inom tio år

I november 1981 deltog Sifo i en internationell undersökning i vilken frågan ställdes "Hur sannolikt är det att ett världskrig bryter ut inom de närmaste tio åren?" Svaren gavs i form av en skala på vilken 100 betydde att det alldeles säkert blir ett världskrig och 0 betydde att det var ingen risk att det blir ett världskrig. Svaren visar att fler i den yngre generationen väntar krig än i den äldre.

Sverige	Alla %	Under 40 år %	Över 40 år %
100 Alldeles säkert 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Ingen risk	2 2 3 4 5 16 6 14 13 14 17	2 2 3 5 7 14 7 18 13 13 13	2 2 3 3 3 18 6 11 13 15 21
Medelsannolikhet i procent	32.0	34.0	29.9
Vet ej	4	3	4
Källa: Sifo 81046/047

Kvinnor räknar mer med världskrig än män; medelsannolikheten i mäns bedömning är 29.2, enligt kvinnors 34.9.

Med 32 procents sannolikhet blir det världskrig inom tio år säger alltså den svenska befolkningen. Internationellt sett är detta en ganska låg siffra. Motsvarande tal i andra länder är —

USA Kanada Västtyskland Frankrike Storbritannien Danmark Italien Spanien Sverige Schweiz Österrike Japan Australien Brasilien	47.2 45.4 41.0 39.3 33.5 36.8 31.7 44.6 32.0 35.5 29.3 43.9 46.4 39.2
Källa: Gallup International

Förtroendet för supermakterna

Svenskarna har förlorat förtroende för både Sovjetunionen och USA. Sovjet registrerar bottenrekord i svenskarnas förtroende efter händelserna i Afganistan, Polen och efter grundstötningen av kärnvapenubåten i Karlskrona skärgård: 40 procent har "ganska litet" och 44 procent "mycket litet" förtroende. Också USA registrerar bottenrekord, dvs lägre förtroendesiffror än under Vietnam-krigets slutskede: 53 procent har "ganska litet" och 19 procent "mycket litet" förtroende för USAs agerande i världen under Reagan.

"Hur stort förtroende har Du för Sovjetunionens och USAs förmåga att på ett omdömesgillt sätt behandla de nuvarande problemen i världen - har Du mycket stort förtroende, ganska stort förtroende, ganska litet förtroende eller mycket litet förtroende?"
	1969 %	1972 %	1978 %	1982 %
Sovjetunionen: Mycket stort förtroende Ganska stort förtroende Ganska litet förtroende Mycket litet förtroende Tveksam, vet ej	1 17 44 31 8	2 24 45 17 12	0 10 46 32 12	1 10 40 44 6
USA: Mycket stort förtroende Ganska stort förtroende Ganska litet förtroende Mycket litet förtroende Tveksam, vet ej	4 46 34 9 8	2 24 44 18 12	3 32 41 11 13	2 22 51 19 6
Källa: Sifo 6936/37, 72010/011, 78057, 82013/016

När Sifo direkt frågade: "Vem tror Du är den störste krigshetsaren, Bresjnev eller Reagan?" blev svaren —

	%
Bresjnev Reagan Båda lika Tveksam, vet ej	16 32 43 9
Källa: Sifo 82013/016

Man misstror Sovjetstaten mer än man misstror Bresjnev personligen och man misstror Reagan personligen mer än man misstror USA.

Europa som krigsskådeplats

Fredsopinionen i Europa har fått medvind i takt med att tron på den avskräckande effekten av ömsesidigt massiva kärnvapenattacker supermakterna emellan blivit mindre. Var fjärde svensk (27%) tror nu att USA och Sovjet kan föra krig helt och hållet på bortaplanen Europa:

"Tror Du att USA och Sovjet kan föra krig i Europa utan att kriget sprids till deras egna länder?"			%
Ja Nej Vet ej			27 65 7
Källa: Sifo 82013/016

Även om man inte tror på en begränsning av kriget till Europa så är det civilbefolkningen där som löper största risken:

"Vilken civilbefolkning tror Du är säkrast i ett nytt krig — de som bor i USA, de som bor i Europa, eller de som bor i Sovjet?"			%
De som bor i USA De som bor i Europa De som bor i Sovjet Vet ej			35 9 20 37
Källa: Sifo 82013/016

Europa känner sig synnerligen utsatt.

Marschera för fred

Den upplevda utsattheten gör den europeiska fredsopinionen intensiv, nästan desperat. Vad skall man göra? Marschera? Bygga skyddsrum? Lägga upp förråd? Stärka försvaret eller satsa på allmän nedrustning? Vi har frågat svenskarna om deras inställning.

"Tror Du att de fredsmarscher som äger rum i Europa är mer till nytta eller mer till skada för fredens sak, eller har de ingen betydelse?"			%
Mer till nytta för fredens sak Mer till skada för fredens sak Ingen betydelse Tveksam, vet ej			49 4 42 5

"Skulle Du själv kunna tänka Dig att gå en dagsmarsch i en fredsdemonstration?"	%
Ja Nej Tveksam, vet ej	45 50 5
Källa: Sifo 82013/016

Om svaren översattes i handling skulle en fredsmarsch med 100 personer bestå av 16 moderater, 8 folkpartister, 10 centerpartister, 55 socialdemokrater, 6 vpk-are och 5 övriga.

Fredsmarschernas politiska innehåll kan riktas mot rustningar i allmänhet eller mer specifikt mot kärnvapen.

"Vad skulle Du vilja råda fredsrörelsen — att satsa på ett starkt försvar men utan kärnvapen eller att satsa på allmän nedrustning?"	Alla %	Borger- liga %	Socia- lister %
Ett starkt försvar men inga kärnvapen Allmän nedrustning Tveksam, vet ej	22 69 9	32 59 9	16 76 9
Källa: Sifo 82013/016

Flertalet vill allmän nedrustning. Dubbelt så många borgerliga som socialister kan tänka sig ett starkt försvar men inga kärnvapen som fredsrörelsens målsättning.

I en undersökning i november 1981 svarade 80 procent att de var för en kärnvapenfri zon i Norden. Samtidigt var man mycket skeptisk mot stormakternas respekt för en dylik zon. Vi frågade:

"Tror Du att stormakterna skulle respektera ett sådant avtal vid ett eventuellt krig eller tror Du inte att de skulle det?"	%
Skulle respektera zon Skulle inte respektera zon Tveksam, vet ej	12 77 10
Källa: Sifo 81049/051

Att kräva kärnvapenfri zon i Norden (eller annorstädes) är närmast att betrakta som en besvärjelse; man vill frambesvärja en världsmoral i vilken stormakterna lär sig respektera folkens önskan mer än sina militära överväganden.

Försvaret

Viljan att satsa pengar på försvaret har långsiktigt ökat enligt Beredskapsnämndens opinionsundersökningar. Samtidigt kan man spåra en starkare polarisering. Å ena sidan finns viljan att stärka försvaret, å andra sidan finns också lusten att dra ned på försvaret. Det senare är vanligt inom s- och vpk-leden. Sifo frågade:

"Båda stormakterna USA och Sovjet rustar, vad tycker Du Sverige skall göra?"	Alla %	m %	fp %	c %	s %	vpk %
Stärka vårt försvar så att det står stormakterna dyrt att föra krig i Sverige Dra ned på försvaret eftersom det ändå inte kan stoppa någon stormakt Tveksam, vet ej	45 37 17	65 21 14	48 34 18	60 25 15	36 47 17	15 69 16
Källa: Sifo 82013/016

Den nya känslan av utsatthet ger också en polarisering mellan militära och civila förberedelser. Man prioriterar oftare civila krigsförberedelser. Ett undantag är moderata samlingspartiets sympatisörer.

"Vilken åtgärd tror Du mest skulle öka säkerheten för Europas civilbefolkning - att bygga skyddsrum eller att stärka det militära försvaret?"	Alla %	m %	fp %	c %	s %	vpk %
Bygga skyddsrum Stärka militära försvaret Tveksam, vet ej	43 32 26	32 49 19	39 32 29	40 35 25	48 25 26	55 13 33
Källa: Sifo 82013/016

Mer individuella förberedelser för atomkrig som att skaffa skyddsrum och lägga upp förråd kan ge större chanser för överlevnad enligt 43 procent, men 52 procent tror inte sådan gör någon skillnad. Här finns ingen skillnad mellan olika partiers sympatisörer.

"Tror Du att de som byggt skyddsrum och lagt upp förråd av mat och kläder har större chans att klara sig i ett atomkrig eller tror Du inte att det kommer att göra någon skillnad?"	%
Större chans Ingen skillnad Tveksam, vet ej	43 52 5
Källa: Sifo 82013/016

Den 4 maj 1987. Svenska Dagbladet

Europas fred

Slagfältet Europa

I Amerika har man i generationer levat i trygg förvissning om att ingen invasion från utlandet hotar hem och härd och hembygd. Där har visserligen varit krig mot indianer och där har varit ett blodigt inbördeskrig. Men det var länge sedan, och det gällde inte utländska arméer.

Europa däremot har drabbats av två eller tre stora krig varje århundrade. Sverige är ett undantag, en udda nation i Europa. De läsare som vill fortsätta att leva kvar i den svenska idyllens första-maj-retorik att världens stora problem finns långt borta, till exempel i Nicaragua och Sydafrika, kan lämpligen sluta läsa här.

För nu skall vi för ett ögonblick sätta oss in i det övriga Europas situation. Där har främmande trupper, bataljer, ockupation, förstörelse och härjningar varit återkommande erfarenheter. Där vill man ha en realistisk planering för att inte på nytt bli ett slagfält och ett territorium besatt av främmande trupp.

Europa lever i en förkrigstid.

Om detta synes ett övermåttan dystert uttalande så kan vi ändra det och säga att Europa lever i en mellankrigstid. Det har, när detta skrivs, gått 42 är sedan 1945 då senaste kriget slutade. Den förra mellankrigstiden varade 2l år från 1918 till 1939. Varje dag som nu går leder Europa ett steg närmare nästa krig.

Yttre säkerhet vs psykologisk säkerhet

Det nära nog permanenta krigshotet präglar vår inre, psykologiska verklighet med oro, hopp och längtan efter ledare med god vilja. Vi har lärt oss leva med detta. Och fredsrörelsen lever av detta.

Men det finns också en yttre verklighet som är historisk, diplomatisk, geopolitisk och militär. Den handlar om nationella intressen, politiska system, expansion, revansch, minoriteter m m. Den måste också bemästras. Säkerhetspolitiken låter sig inte reduceras till enbart psykologi.

I efterkrigstidens Europa har vi sett något paradoxalt: när den yttre säkerheten ökar genom upprustning kan den inre, psykologiska säkerheten minska.

Kärnvapen är billigare än arméer. Väst har valt att möta Östs större arméer genom att rusta sig med kärnvapen. Öst har svarat genom att skaffa fler kärnvapen. Europa år i dag så fullt av kärnvapen som balanserar varandra att tryggheten verkar ha minskat snarare än ökat.

Att lyssna på samtalen om nedrustning av Europa ger för närvarande ett förvirrande intryck.

-- Hökarna har vunnit, säger en del. Reagans taktik att öka USA:s militära makt genom att placera medeldistansmissiler i Europa har tvingat Sovjet till nedrustningssamtal och stora eftergifter.

-- Duvorna har vunnit, säger andra. Sovjet och USA har tagit över fredsrörelsens mål. Avtalet om nedrustning i Genève kommer att ange att antalet medeldistansmissiler och kryssningsrobotar i Europa skall vara exakt noll. Även mindre kärnvapen skall bort.

Båda sidorna gratulerar sig själva. Men Västeuropa är oroligt. Har vi trots allt förlorat? Går det verkligen att byta yttre, vapenbaserad säkerhet mot inre, psykologisk säkerhet?

Västs centrala strategi

I både första och andra världskriget kom USA med tiden med soldater till Europa och avgjorde krigen. USA tog ett par år på sig att bestämma sig för att ge sig in i dessa krig. Vid ett nytt krig i Europa finns en amerikansk befälhavare på plats och inom två tre dagar måste han begära och få beviljat tillstånd att använda kärnvapen mot fienden; annars är stora delar av Västeuropa ockuperat.

Det stora frågetecknet för oss i Västeuropa är om amerikanerna vill slåss för oss en gång till. Frankrike och Storbritannien vill inte helt förlita sig på amerikansk hjälp och har skaffat egna kärnvapen. De räcker dock inte om Sovjet anfaller. Västeuropa behöver fortfarande USA. Man insåg snart att man behöver koppla USA till Europa på något sätt för att garantera att det blir en amerikansk insats. Ett exempel på kopplingen är att amerikanska trupper är kvar i Europa trots att vapenstillestånd rått i 42 år.

NATOs mission har sedan länge varit klar: att avskräcka Sovjet från att anfalla Västeuropa och att förhindra att Sovjet får en militär överlägsenhet som gör att Västeuropa ger efter utan motstånd för politiska påtryckningar.

Det senare är inte minst viktigt eftersom Sovjets närmaste mål i Västeuropa är politisk dominans, dvs att göra Västeuropas länder till ett slags lydriken i vilka Sovjets ambassadör skall vara den viktigaste personen i varje huvudstad.

TILL Natos förfogande vid anfall från Sovjets överlägsna arméer står ett flexibelt gensvar på tre nivåer:

	Konventionella försvaret: att gå till sådan motoffensiv med vanliga stridsmedel att fienden tvingas välja mellan att trappa upp kriget med större kärnvapen och att begära förhandlingar.
	Europeiska atomkriget: att själv trappa upp och låta kärnladdningar avskjutna från Västeuropa explodera på sovjetisk mark och därmed framtvinga förhandlingar.
	Världsatomkriget: att börja det stora kärnvapenkriget och skjuta missiler över Atlanten för att träffa alla ställen där Sovjet har trupper, militära anläggningar eller centra av betydelse för sin styrka.

Inom Nato säger man att den enda avskräckning som skrämmer Sovjetunionen är hotet att ha Rysslands eget territorium bekrigat och de egna arméerna uppbrända av atomvapen. Att använda taktiska atomvapen på slagfält i Västeuropa påverkar inte Sovjetunionen särskilt mycket, inte heller att använda korta missiler dit de når, dvs mot Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och andra satellitstater. Inne i Ryssland skall det smälla och brinna; då får det effekt på Sovjets ledare.

Garantier för kopplingen USA-Västeuropa

Mot slutet av 1970-talet, en av USA:s svaghetsperioder, blev Helmut Schmidt, socialdemokratisk kansler i Västtyskland, orolig för att kopplingen mellan Västeuropa och USA höll på att bli för svag. Stämningarna i USA är sedan länge sådana att landet frestas att kalla hem sina trapper från Europa. Men även om USA-soldater är kvar och anfalls och dödas vid en Sovjetattack, är det osäkert om USA verkligen vill utlösa det stora kärnvapenkriget med missiler över Atlanten och Ishavet. USA skulle i så fall se sitt eget land förstöras innan Sovjets trupper hunnit fram till Rhen.

För att så länge som möjligt hålla kriget borta från den egna kontinenten och kväsa världskatastrofen i sin linda, behöver USA en rejäl kapacitet att bedriva kärnvapenkrig från baser i Europa.

Därför ville Schmidt inbjuda USA att placera medeldistansmissiler och kryssningsmissiler i Västeuropa. Då, och endast då, kunde man vara säker på att USA skulle försvara Europa.

Så bad de allierade regeringarna USA att placera moderna kryssningsrobotar och medeldistansmissiler (Pershing 2) i Europa. Till journalister och väljare sade Natoregeringarna att missilerna behövdes för att balansera motsvarande vapen som Sovjet redan placerat ut (SS-20).

Så enkelt var det inte. Missilerna behövdes för att kopplingen mellan USA och Västeuropa skulle bestå. De nya vapnen skall varken bokstavligen eller bildligt vara riktade mot ryssarnas missiler. De riktas mot Rysslands hjärta, och de kan gå i bana över satellitstaterna utan att riskera nedskjutning. Avsikten med dem var och är att de skall inleda Natos upptrappningar till ett kärnvapenanfall på Sovjetterritoriet efter ett ryskt anfall med stridsvagnar och trupper. Utan denna möjlighet är det osäkert om USA vill delta i kriget på Västeuropas sida.

Den strategiska NATO-bluffen

Fredsrörelsen tror att vanliga människor begriper sådana här resonemang.

Men Västeuropas Natoregeringar trodde inte sina allmänheter om att kunna begripa säkerhetspolitik. Att man behövde USA kunde man ju medge. Men priset för inkopplingen av Amerika talade man helst tyst om. För priset var att kärnvapenkriget skulle börja från Västeuropas mark, och att de amerikanska medeldistansraketer och kryssningsmissiler som skall börja kärnvapenfasen i kriget därför måste finnas på plats i Västeuropa.

Natoregeringarna vågade inte föra ut en strategisk doktrin som innebär att Nato förvisso avstår från att börja krig, men att Nato omvandlar ett vanligt krig till ett kärnvapenkrig, att Nato är först med att använda stora kärnvapen och att Nato använder dem också mot civila mål inne i Ryssland. I stället sade de att hotet från SS-20 krävde utplaceringen av de nya medeldistansmissilerna och lovade att ta bort de nya vapnen om Sovjet tog bort sina.

På dessa premisser fick vissa Natoregeringar sina folk att acceptera utposteringen av medel distansmissiler och kryssnings robotar, låt vara med nöd och näppe. Motståndarna - fredsrörrelsen och Moskvas diplomati - fick se sig besegrade.

Gorbatjov synar nu bluffen och erbjuder sig att avstå från sina medellånga och korta kärnvapen.

För Västeuropas politiker är regeringarnas trovärdighet viktigare än försvaret mot Sovjets arméer. USA och Sovjet får göra upp i Genève om att medeldistansmissilerna m m skall bort. Kvar till atomförsvar på europeisk nivå har Nato ett antal bemannade bombplan av typ F-111. (De är mest kända för att ha flugit från England och bombat Libanon.) Det är osannolikt att de i större antal kan tränga igenom öststaternas luftförsvar med atombomber avsedda för Rysslands hjärtland.

Västeuropas nervositet

Västeuropa är en nervös kontinent. Vi blir oroliga når USA är svagt, som det var under Ford och Carter. Vi blir oroliga när USA blev starkt under Reagan. Vi blir oroliga när USA och Sovjet inte talar med varandra som under Reagans första år vid makten. Och vi blir oroliga när USA och Sovjet förhandlar, som nu i Genève.

Den här gången är oron befogad. Den militära kopplingen mellan USA och Västeuropa håller uppenbarligen på att försvagas. Västeuropa håller på att byta en yttre kärnvapenkapacitet, som avskräcker Sovjet att använda sina överlägsna arméer, mot en inre tro på den goda viljan hos Gorbatjov och hans efterträdare att de inte låter sina arméer marschera västerut. Det är att byta en yttre, faktisk säkerhet mot en psykologisk.

Det hade känts bättre om nedrustningen hade börjat med att Östs armédivisioner först balanserades mot Västs. Och det hade varit bättre om Västeuropas Natoregeringar varit mer öppna mot sina väljare. Det går inte i demokratiska länder att ha en säkerhetspolitisk doktrin för eliten och en annan för massan.

Den 21 juni 1983. Sifos Nyhetsbrev INDIKATOR

Ubåt från Sovjet

Figur 1.

De sovjetiska u-båtarna i svenska vatten engagerar opinionen. I månadsskiftet maj-juni [1983] rapporterade över hälften i ett urval av 1.002 vuxna att de samtalat om saken med vänner och arbetskamrater senaste veckan.

Den opinion som bildas i dessa samtal driver inte Sverige ur kurs varken mot Nato-anslutning eller mot finlandisering. Men den har inslag av ökad prioritering av försvaret och förord för en tuffare attityd mot Sovjet.

Sifos intervjuare visade en bild av ett samtal med dessa fyra opinioner:

"Det enda en stormakt som Sovjet förstår är vapenmakt. Nu får vi dra in på annat och ge försvaret mer pengar och utrustning och order att försvara sjögränsen med alla medel."
"Man skall aldrig bråka med en stormakt som Sovjet. Låt deras u-båtar gå som de vill vid svenska kusten. De gör ändå vad de vill. Vi måste tala med Sovjet och försöka få samma typ av fredsfördrag med Sovjet som Finland har. Finland besväras aldrig av ryska u-båtar."
"Vi klarar aldrig av att få bort de ryska u-båtarna om vi inte ber Amerika om hjälp. Sverige borde gå med i Nato."
"Det finns angelägnare ändamål att satsa på än försvaret. Vi skall utnyttja det försvar vi har. Regeringen får bestämma från fall till fall hur hårt vi skall gå fram mot främmande u-båtar och hålla alla kontakter med Sovjet öppna."

Frågan som ställdes löd: "Vilken av personerna A, B, C eller D tycker du har mest rätt?"

	Instämmanden %
A (som krävde upprustning och användning av militära argument mot Sovjet)	31
B (som förordade finlandisering)	5
C (som ville ha Nato-anslutning)	3
D (som ville utnyttja det existerande försvaret från fall till fall och hålla kontakter med Sovjet öppna)	57
Vet ej	5

Majoriteten (57%) stöder D, vilket är svenska regeringens linje. Nästan ingen vill ha Nato-anslutning (3%) eller en relation med Sovjet av Finlands-modell (5%). Nästan en tredjedel av de tillfrågade (31%) förordar dock upprustning och användning av maktspråk mot Sovjet. Denna reaktion är den vanligaste bland moderaterna, där den har stöd hos varannan (49%).

	m %	c %	s %
A B C D Vet ej	49 4 6 39 3	34 9 3 48 6	22 5 2 67 4
(Antalet folkpartister och vpk-are är för litet för att kunna redovisa meningsfulla siffror.)

På frågan: "Tycker du att regeringen skött u-båtsfrågan bra eller dåligt?" svarar 57 procent "bra" (64% av socialisterna och 54% av de borgerliga) och 23 procent svarar "dåligt" (19% av socialisterna och 25% av de borgerliga); resten har ingen bestämd åsikt i frågan.

Den 7 december 1987. Ur krönika i Svenska Dagbladet

Småstater kränks när stormakter är på god fot med varandra

Försvarsbeslutet för ett år sedan [1986] var det första som hade helt och hållet förberetts sedan Sovjets kränkningar och krigsförberedelser mot vårt land beskrivits av ubåtskommissionen. Beslutet var för vekt; kränkningarna fortsätter.

- Fan ta den eller de som kränker vår nationella integritet, sade utrikesminister Sten Andersson i lördags. Det låter bra. Men det är nog bättre att stärka försvaret mot fienden än att svära mot fienden. Eller använda det försvar vi har. Det är för närvarande förbjudet att utan vidare använda kustartilleri och torpeder mot misstänkta inkräktare. Därmed visas i handling vår nuvarande vilja och förmåga att skydda den nationella integriteten.

Är svordomen att uppfatta som kontraorder till kustartilleri och torpedbärande flottenheter? Nej, bort det. Den lägger endast ännu en sten på den börda som befälhavarna i fältet har. Regeringen borde läsa på om det som brukar kallas "överstars revolt" i militärlitteraturen. Det jäser bland de närmast berörda i försvaret.

Det känns trist att behöva skriva som dessa ting denna vecka då INF-avtalet skall undertecknas av Gorbatjov och Reagan, och då vi alla deltar i jublet. Men det är ett historiskt faktum att småstater kränks lättare och oftare när stormakterna är på gott humör och på god fot med varandra. Vi har vår nations ledare för att de skall tänka på sådant också när de skickar gratulationstelegrammen till Reagan och Gorbatjov.

Den 23 mars 1987. Ur Svenska Dagbladet

Bofors och vapenexportens dramatik

Ett slutet företag

Anklagelserna viner i dramat om Bofors, företaget, brukssamhället och de vanskliga utrikes vapenaffärerna. Boforsledningen tiger och hänvisar till den pågående polisutredningen. Den utredningen har hållit på i snart tre år. Den går långsamt, i takt med en pensionerad åklagare, Stig Age, som arbetar deltid. Ibland hör man misstanken att regeringen vill ha det så, men det är nog fel.

Under årens lopp har lunken då och då avbrutits av utspel från Svenska Freds. Där har man en alldeles egen lidelse och bevekelsegrund. När utspelen innehöll dokumenterade anklagelser tvingades Bofors att bryta tystnaden. Men företaget medger aldrig något mer än vad de framlagda dokumenten bevisar. Polisutredning pågår, säger man som svar på andra frågor.

Utan allmänhetens förtroende kan inte ett företag som Bofors leva och verka. Det framtida förtroendet kommer att bero mer på vad Bofors gör nu än vad polis och åklagare säger i sommar, hur domstolar en fjärran dag dömer, och vad statsministern till sist kommer att säga.

Den långa raden av negativa nyheter kommer av allt att döma att fortsätta länge. Den kan egentligen bara stoppas av en stor nyhet från Bofors: En öppen redogörelse för vad som tilldragit sig. En sådan måste beskriva olika typer av försäljningsprocedurer, även sådana som kan utgöra en praxis som är svårförenlig med riksdagens intentioner. Och den måste redogöra för alla kända konkreta fall i vilka misstanke om avvikelser finns.

Överlöparens psykologi

Ingvar Bratt, en f d Boforsanställd civilingenjör, som sedd från Freds håll är hjälte och sedd från företagets håll är förrädare, hade en nyckelroll i början. Men nu har han använt sitt krut för Svenska Freds sak och är en angivare utan ny information.

Man skall se upp med sådana. När deras kunskap är uttömd lever de med frestelsen att fabulera. Bratts artikel i Dagens Nyheter i fredags innehöll inga nya fakta, bara ett försök att tolka fakta på ett sätt som anklagar höga UD-tjänstemän och regeringen.

Ett regelsystem i förfall

Bofors är ett offer för ett förfall för regelsystemet kring vapenexporten. Men företaget har också medverkat till förfallet.

Sanningen är att varje regelsystem som är orealistiskt förfaller. Om de som styrs av reglerna inser att de är orealistiska, och de som övervakar reglerna kommer till samma insikt, inträder förfallet lika säkert som amen i kyrkan.

Lagstiftningen kring export av vapen säger att all försäljning är förbjuden, men att tillstånd kan ges att sälja om köparen är en stat som inte bedöms stå inför krig eller inre oroligheter. Privatarméerna i Libanon och de krigförande makterna Irak och Iran göre sig alltså inte besvär att lämna in beställningar hos svenska vapenfabriker. Stabila och fredliga länder som de nordiska grannarna, Schweiz och Österrike och Nya Zeeland är välkomna.

Litet tillspetsat kan man säga att man får sälja vapen till köpare som inte behöver använda vapen. Det är en orealistisk regel i en världsmarknad för vapen som ligger i en gråzon i vilken största efterfrågan kommer från sådana länder som behöver vapen och tänker använda dem och i vilken en stor del av vapenhandeln förmedlas av grosshandlare i tredje land.

När en hastighetsbegränsning på 30 km/tim införs på en bebyggd sträcka landsväg som i övrigt tillåter 90 km/tim, är det svårt att få den respekterad. Vissa bilar kör 40, några 50. Polisen orkar inte med, det finns hos många en känsla att begränsningen är överdriven, och man nöjer sig med att anmäla dem som kör över 50. Det är inte nödvändigtvis så att polisen och bilisterna tillhör en frimurarorden som kommer över ens om att i praktiken lätta på hastighetsgränsen. Den oplanerade ändringen av normer kan äga rum ändå: 30-regeln anses orealistisk. Sociologer brukar beskriva fenomenet genom att säga att överträdelser av för stränga normer blir normgivande ("institutional evasion of norms"). - Men är olyckan är framme gäller givetvis den lag som stipulerar 30 km/tim. Då om inte förr är bilen en farlig projektil. Då dödar hastighet.

Claes Ulrik Winberg lotsade Bofors genom det svara 70-talet in i 80-talets bättre konjunktur. Han och flera av hans kollegor misstänks för att ha kört företaget snabbare än hastighetsgränsen. I så fall med myndigheternas och Olof Palmes goda minne, säger Boforsdirektörerna.

Winberg bad öppet om ändrade spelregler när han framträdde inför Folk och Försvars konferens i Storlien 1982. Försvarsberedningen gick med på att lätta på en del regler - i viss man att anpassa dem bättre till gängse bruk. Men i dagens opinionsklimat är det osäkert om beredningens förslag om liberalare regler för vapenexporten kommer att läggas fram för riksdagen.

Det krävs exceptionella insatser av ledarskap när ett samhälle upptäcker att normöverträdelser blivit accepterad praxis. Man måste integrera det nya med det gamla, och man måste upprätthålla respekten för Lagen med stort L. men vara varsam med användningen av de orealistiska lagar och förordningar som var upphovet till problemet. Samtidigt måste naturligtvis gälla att ingen, som ljuger eller medvetet missleder riksdagen och myndigheter, eller som vägrar att inställa sig till förhör, kan få stanna på sin post.

Det fundamentala missförståndet om freden

Svenska freds- och skiljedomsföreningen har ett namn som det är svårt att motstå. För vem är emot fred och emot konfliktlösning genom skiljedom? Ändå måste det sägas högt och tydligt så att alla hör det, att föreningens ideologi bygger på ett missförstånd som är lika fundamentalt som vanligt.

En generation av fred i vår del av världen har lett många till den felaktiga slutsatsen att fred är ett naturligt tillstånd som hotas endast av dem som har till yrke att tillverka vapen och till yrke att förbereda krig. I verkligheten är freden garanterad endast av vapen och av en beredskap att försvara sitt land med vapen.

Den 30 maj 1988. Ur Svenska Dagbladet

För mycket hänger på neutralitetens spik

Ett "stopp-ord"

Neutraliteten är ett s k stopp-ord. Om en svensk hänvisar till vad neutraliteten kräver behövs inga ytterligare argument. All debatt tystnar. Unisont nynnar meningsfränder och motståndare neutralitetens sköna visa. Det som frälst oss i två världskrig är heligt för oss.

Neutraliteten är ett alldeles för viktigt begrepp för att missbrukas. Politikerna har skaffat sig en vana att hänga undan mycket på neutralitetens spik. Alltför mycket. Det är risk att spiken ramlar ur väggen.

Om Finlands neutralitet misslyckas

Finland kan vara neutralt trots att landet har en vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. I fredstid finns inga Sovjetsoldater i Finland. Det skall inte heller finnas några när andra stater i grannskapet börjar kriga, förutsatt att Finlands neutralitet fungerar och landet hålls utanför kriget. Men om Finland invaderas från väst - eller om konsultationer etablerar att en sådan situation är i faggorna - utlöses Sovjets militära bistånd. Sådan är pakten i praktiken.

Neutralitet först, och om den misslyckas kommer Sovjet.

Pakten har tagit hänsyn till att ingen neutralitetspolitik är en absolut garanti för ett lands fred. Neutrala länder som Finland och Sverige kan anfallas av ett krigförande land. Då upphör neutraliteten. I ett sådant läge kan Sverige fritt söka militär hjälp från vilken stat vi vill.

Finland måste enligt pakten få sin hjälp från Sovjet.

Om Sveriges neutralitet misslyckas

I Harry Winters nya roman Operation Garbo beskrivs en situation i vilken Sveriges alliansfrihet och neutralitet inte fungerat. Vi är anfallna av Sovjet och söker hjälp för nationens överlevnad från USA. En amerikansk Sverigeexpert i Washington argumenterar mot sådan hjälp:

- Amerika skall hjälpa sina vänner och vara konsekvent i sin politik. Men vad har Sverige egentligen uträttat sedan vi besegrade Nazityskland så att de slapp ockuperas av tredje rikets eller för den delen Stalins arméer? De har bara åkt snålskjuts. De vägrade deltaga i Marshallplanen, de försökte underminera NATO i norr med sitt nordiska försvarsförbund. De vägrade gå med i Europasamarbetet på femtiotalet när de fortfarande var välkomna och Gemensamma marknaden växte fram.

- De satt på sina höga hästar och läxade upp oss i FN och i olika nedrustningskonferenser där de trodde de spelade en roll. De stödde våra fiender Nordvietnam, Kuba, Angola, Moçambique och Nicaragua. De pumpade in miljontals dollar i dessa kommunistdiktaturer som var rumsrena bara för att de inte ligger i Europa. De ignorerade Afghanistan och stödde i stället fredsrörelser som undergrävde NATO och därmed grundvalen för deras egen säkerhetspolitik.

- Trots att de hela tiden var beroende av vårt kärnvapenparaply i Europa har de på alla sätt arbetat för att få bort det. I decennier predikar de vitt och brett hur rädda de är för kärnvapen och när de så hotas med dem blir de förvånade. De sista tjugo åren har de försummat försvaret och misskött ubåtskränkningarna. De modiga svenskar som varnat för konsekvenserna har de förhånat och förskjutit. Och så kommer de rännande efter hjälp.

Detta är en bedrövlig katalog av ackumulerad amerikansk motvilja att hjälpa Sverige i en situation i vilken vår egen neutralitetspolitik misslyckas. Det tankeväckande är att den innehåller många inslag som i vår egen debatt välsignats i neutralitetens namn.

Låt oss vara försiktiga med att använda vår åstundade neutralitet i ett kommande krig som skäl (eller svepskäl) för både det ena och det andra. En sådan försiktighet kan hjälpa oss att lyckas med neutraliteten om kriget kommer till vår del av världen. Och en sådan försiktighet stjälper oss inte om neutralitetspolitiken skulle misslyckas.

Källor:

Människors fruktan för framtiden (i820518.htm)
Europas fred (sd870504.htm)
Människors fruktan (i820518.htm)
Ubåt från Sovjet (i830621.htm)
Nykonservatism är ordet (i871207)
Dramat Bofors (sd870323.htm)
För mycket hänger på neutralitetens spik (sd880530.htm)

Läs gärna också "Vår komedi blir tragisk" (sd880118.htm)